Anders är en gigant. Och en mycket sympatisk och generös person. Han har nen jäkla diciplin och har gjort ett trettiotal böcker, hundratals separatutställningar och är fortfarande 80+ fyllda ständigt aktiv. Lehmitz-sviten tillhör fotohistorien men mest tycker jag om hans böcker från svensk institutioner, fängelset och mentalsjukhuset. Jag lärde känna honom i början av 70-talet i Göteborg och han fick mig att fatta att 35:an är det viktigaste objektivet. Han gav mig en adress i Nordirland 1972 och tipsade om Strömholms fotoskola…. det kom att bli hellt avgörande för min fortsatta vinglande väg genom fotografin och livet. Din porträttbild fångar honom väl.
/per-erik

Tycker lite som du att det blivit lite hårda printar nuförtiden, men det är ju ett medvetet val och en stil han anammat. Finns flera berömdheter som kör likadant och på något sätt har det skapat en trend. Men det är bilderna och innehållet i dom som är det viktigaste och där kommer man inte ifrån att det är otroligt bra fotograferat. Den djupa svärtan och kontrasterna är något som jag tror han vill ska förstärka känslan i bilderna, och det gör det nog också får man säga. Har mött honom en gång för ett par år sen på ett litet galleri på Hornsgatan, men trodde då inte det var han . Så jag sa till fotografen som ställde ut när han gått, att den killen var lik Anders Petersen. Och fick till svar att, det var ju han. Synd att man då inte vågade fråga honom själv, för då kunde man kanske fått ett intressant samtal om fotografi. Han gillade i alla fall en bild jag lagt in i mörkrumsgruppen på fb före jul. Och det får man känna sig lite stolt över :-)