OmTag. Sista inlägget denna gång från mig om objektiv.

Mitt sista inlägg, åtminstone för denna gång, om olika objektiv och deras karaktärer, nytt vs gammalt, väl korrigerade och mindre väl korrigerade osv.

En sak jag tror att vi alla kan vara överens om är att dagens teknik och kunnande ger andra möjligheter att ta fram objektiv som är mer ”exakta” och att tillverka dem efter helt andra toleranser än vad man kunde göra förr. Dessutom har utvecklingen möjliggjort tillverkning av linser på ett sätt som man inte kunde göra förr, eller som med dåtidens teknik var extremt dyrt. Enkelt uttryck så har utvecklingen gått framåt.

Att man även kan gilla till exempel objektiv från förr eller retrovarianter av dessa är egentligen en annan fråga, på samma sätt som det finns dem som gillar alla möjliga äldre prylar.

Att inperfektionen kan skapa optiska effekter som man tycker om i sina bilder där bilden skiljer sig mer från det man fotograferade än vad den gör med ett ”modernare” objektiv är inte heller vare sig fel eller ovanligt. Det är en form av piktoralism direkt i kameran där man söker en mer målerisk effekt än vad som ges av ett modernt välkorrigerat objektiv.

Sedan kan det även finnas en viss nostalgi i det hela, man kanske vill att de egna bilderna skall se ut som de gamla idolernas bilder de tog på 30, 40 och 50 talen. Men de som var i farten då använde ju den utrustning som var modern då som regel, Cartier-Bresson och de andra knallade ju inte runt och plåtade storformat med våtplåtar.

Men som sagt, detta med gamla prylar kan vara ett intresse i sig och uppskattar man resultaten man får från dem så är det inget att ifrågasätta.

Bilden från en fotofika vid Stadsmuseet här i Stockholm är tagen med ett av de bästa objektiven jag har och har haft, ett Leica Summilux-M 50/1,4 ASPH (jag har även haft såväl Summicron-M 50/2,0 som den preasfäriska Summiluxen). Varför gillar jag hur det objektivet beter sig? Jo för det första har det hög upplösning ända ut i bildkanterna utan att för den skull bli ”hårt” i hur det tecknar och för det andra uppstår inga spökkonturer eller andra konstigheter i sådant som ligger utanför skärpeplanet. Dessutom har det låg distorsion, alltså raka linjer blir raka även i bilden liksom att det har låg vinjettering.

En annan sak som ofta skiljer det jag tycker är bra objektiv mot mindre bra är tonsepareringen i hög och lågdagrar vilket blir uppenbart när man till exempel plåtar på natten.

Hur som helst, jag förstår de som gillar gamla objektiv och hur en del av dem tecknar och har inga problem med det.

Bengan skrev i sin blogg:
”När det kommer till oss amatörfotografer så finns det nog i stort sett två olika grupper, de som jagar teknisk perfektion och skärpa, den de  som värnar om karaktär och konstnärliga uttryck via sitt objektiv!
Ungefär så ser det nog ut med ett antal mellanregister!” 

Jag håller inte med där, jag skulle snarare mena att vi främst tillhör de två grupperna som antingen är i huvudsak intresserad av bild eller gruppen som har sitt huvudsakliga intresse i prylarna. När det gäller de som främst intresserar sig för prylarna finns de två grupperna Bengan skriver om anser jag.

Men om jag främst intresserar mig för bild kommer prylarna att vara sekundära, alltså verktyg för att ta mina bilder. Om det handlar om ren fotografi (i bemärkelsen att fånga ett stycke verklighet på bild)  jag är intresserad av väljer jag personligen de prylar som bäst fångar denna verklighet med minsta möjliga förvrängningar. Sedan kan jag i bildbehandlingen oavsett i mörkrum eller vid datorn utifrån den fångade bilden jobba med den för att den skall bli som jag vill ha den vilket varierar från bild till bild.

För att runda av visar jag även en bild tagen den gångna natten, även den bilden plåtades med ett 50 mm objektiv som jag tycker presterar väldigt bra i förhållande till vad det kostar. Objektivet är ett Nikon Z 50/1,8 S.

OmTag. Objektiv med karaktär.

Det är en hel del skriverier om olika objektiv och om deras olika ”karaktärer”. Det som är viktigt för mig är först och främst att hitta den brännvidd jag föredrar, personligen trivs jag bäst med ”normalen” 50 mm på FF. Andra gillar andra brännvidder bättre och ytterligare andra gillar zoomar.

För det andra så vill jag ha ett objektiv som har hög upplösning och hyfsad kontrast över hela bildytan även på stora bländaröppningar. Dessutom är det viktigt för mig att bakgrundsoskärpan är harmonisk så det inte blir ”plockepinn” och dubbelkontuer av kontrasterande linjer i bakgrunden, eller ”såpbubblor” av ljuspunkter som ligger i oskärpa till exempel.

Min erfarenhet är att ju bättre ett objektiv är korrigerat för olika aberrationer ju mer harmoniskt tecknar det också. Sedan kan det finnas vissa bildsituationer där det kan bli en ”häftig effekt” med sämre korrigerade konstruktioner som ger plockepinn och såpbubbleeffekter m.m. men det tillhör undantagen, som regel stör det bilden anser jag.

Detta att äldre konstruktioner ofta inte har lika hög upplösning och kontrast (framför allt ut mot bildkanterna) och därför ger ”softare” bilder är något som jag lätt kan åstadkomma i både mörkrum och i datorn i de fall jag vill ha det. Jag kan alltid sänka upplösningen och kontrasten efteråt såväl selektivt som över hela bilden om jag vill, däremot kan jag aldrig trolla fram den om den inte registrerats av objektivet när bilden togs.

Med detta sagt finns det givetvis objektiv som tecknar på ett unikt sätt men det gäller både för äldre och nyare konstruktioner. Dessutom är hur vi tycker att bilder skall se ut väldigt subjektivt, det någon gillar gillar inte någon annan osv.

Men helt oavsett vilka objektiv man väljer så föredrar jag att titta på bilder från dem och inte bara på bilder av dem. Det skulle vara intressant om man visade bilder tagna med objektivet och förklarade vad som är så speciellt och varför man tycker att det är överlägset något annat.

Här är två bilder tagna på stora bländaröppningar med objektiv som jag tycker har karaktär och tecknar harmoniskt. Det finns säkert de som tycker annorlunda. 

OmTag. Motiv som försvunnit.

Gamla Slussen här i Stockholm må man tycka vad man vill om, men oavsett var det en miljö som lämpade sig bra att fotografera i. Ett favoritställe var vid Saltsjöbanans ändhållplats som dessutom var ett ställe som funkade både i färg och svartvitt. 

OmTag. Ett brorsbarn.

Jag hade en storebror, Danne, som var fyra och ett halvt år äldre. Brorsan har två barn, Benny och Åsa, så det är han som stått för familjens fortsättning. Tyvärr avled min bror helt utan förvarning den 9/10-1994 dagen innan han skulle fylla 41 år.

Det blev ett hårt slag, framför allt för Benny och Åsa. Bägge barnen bodde hos sin pappa med hans nya fru och Benny jobbade även med honom. Benny bodde hos mig på soffan en tid efter att hans pappa och min bror gått bort.

Nu är Benny själv farfar, tyvärr han inte brorsan med att få upplava att bli farfar och gammelfarfar. Även Åsa har barn och det har gått bra för dem bägge och deras barn.

Ett par bilder av Benny tagna hemma hos mig 2009.

Benny och Sally, min dåvarande hund.

OmTag. En fika med Krister.

Krister var tvungen att svara på ett SMS.

Jag fikade med Krister i dag, vi har varit kompisar ganska länge nu och träffades genom fotografin för en massa år sedan.

Bland annat så har vi ingått i ett par löst sammansatta fotografgrupper som ställt ut tillsammans. Fyra Fotografer som bestod av Per-Erik Åström, Göran Tonström, Krister Klerus och mig är nog den de flesta känner till.

Kristers finstämda humanistiska fotografi är alltid en inspiration. Ofta jobbar Krister i projektform där han väljer ut människor ur ett område som han fördjupar sig i och fotograferar under en längre tid, som ungdomarna en sommar på Plattan, tatuerare, hantverkare osv.

Idag fick jag en ny bok Krister gjort med ett urval av sina bilder, som alltid fina bilder och som alltid givande och kul att träffas.