OmTag. Natten ger ro.

Vi går våra svängar hunden och jag. Bäst trivs jag på den sena rundan då vi har staden för oss själva. Det finns något rofyllt i natten som jag inte hittar annars. Speciellt när tiderna är som de är nu kan vi nog behöva något som ger oss ro så att vi kan se något annat än hopplöshet.

Om ni är nattmänniskor liksom mig rekommenderar jag en promenad i tystnaden. Många tror kanske att det är farligt att vara ute och promenera på natten? Jag bor i Stockholm och har knallat kors och tvärs genom staden alla tider på dygnet i snart 50 år och aldrig råkat ut för något.

Jag har märkt sedan länge att det är bilderna jag tar på natten som är de som ligger mig närmast och med dagens kameror så går det ju att fotografera utan problem dygnet runt.

Lite bökigare var det när jag knallade runt med de analoga kamerorna och körde svartvit film. Då fick man hålla andan köra med 1/15 - 1/30 sek på full öppning och hoppas att det blev något som gick att använda. Många gånger var det för mörkt för att det skulle bli någon bild över huvud taget. Det fanns en tjusning i det också, men det gick åt ganska mycket film och många bilder missades.

OmTag. Tragik.

Den 28:e december vid tretiden på natten ringdes det in ett larm om att man sett någon i vattnet i Liljeholmsviken. Det tog en timma innan de fick upp honom och då var det för sent. En ung människa hade drunknat. På nyårsaftonen hölls det en manifestation där föräldrar och vänner var med.

Länge stod fotot kvar med blommor och ljus, 

nu såg jag att endast ramen och några rosor i plast fanns kvar. Så oerhört tragiskt, hur reser man sig som förälder efter något sådant?

OmTag. En favorithörna.

En favorithörna som gör sig bra i färg. Jag har alltid hittat favoritställen för bilder, inget unikt för mig skulle jag tro. Just hörnet med ”kvartersbion” där jag bor vid Hornstull i Stockholm är en sådan plats. Jag vet inte hur många bilder jag tagit just av detta hörn, men många är det.

Jag hade tidigare även ett favoritställe i Slussen vid Saltsjöbanans ändhållplats, den platsen finns tyvärr inte kvar utan försvann i och med att man rev gamla Slussen. Men kvartersbion finns i alla fall kvar.

Den första bilden är inte helt skarp, det var före bildstabiliseringens tid. 

OmTag. Påverkar Christer Strömholms förflutna synen på hans fotografiska gärning?

Det har varit lite, onaturligt lite, debatt om Christer Strömholm i och med Andreas Gedins bok där han gått på djupet med Strömholms sympatier för nazismen. Det mesta var känt sedan tidigare enligt vad de initierade säger.

Personligen har jag aldrig borrat i det utan har trott, liksom många andra antar jag, att det var någon form av ungdomlig äventyrslystnad och ett ungdomligt vansinne helt enkelt.

Nu visar det sig att hans sympatier och insatser för Nazismen var mer omfattande och följde honom högre upp i åldern än vad jag hade en aning om.

Det som blir ett mysterium för mig är hur man kan hysa sådana åsikter och samtidigt ta bilder som vilar på en genuin humanism. Det hela blir en smula schizofrent kan jag tycka.

Ett problem, tycker jag, är att Strömholm i sin egenskap av stilbildare och hans stora inflytande på svensk fotografi har gjort honom näst intill oantastbar inom vissa kretsar. Många tycks mena att i just Strömholms fall måste man skilja mellan hans bilder och vad han gjort för övrigt.

Vi har varit snabba att fördöma andra fotografer för deras ”klavertramp” som i sammanhanget kan te sig triviala. Använder vi olika måttstockar för olika fotografer? Eller skiljer vi på vad vi kallar ”fuskande” och andra egenskaper som kanske inte har samma direkta påverkan på bilderna? Egentligen handlar det väl om samma sak, alltså detta att framställa sig som något man egentligen inte är? Eller en brist på ärlighet?

För mig är det en ganska stor skillnad på att sympatisera med, hjälpa och sammarbeta med nazister under kriget jämfört med att bli ”överkreativ” i datorn för att vinna någon tävling i en värld där endast det som ”är bättre än verkligheten” räknas.

Jag känner mig ganska vilsen när det gäller Christer Strömholm, jag kommer att ha svårt att se hans bilder med samma behållning i framtiden, liksom jag har svårt att förstå de som i sin dyrkan kan bortse från hans nazistiska förflutna.

När det gäller bilderna så är de från idag. Inget speciellt med dem förutom att jag tycker om gråskalorna i dem.

OmTag. Nikon 105/2,0 DC ett av världens bästa objektiv?

Det finns en del objektiv som har något extra, Nikon 105/2,0 DC är ett sådant. Ett av de absolut bästa objektiv jag plåtat med och då har jag gått igenom en hel del genom åren.

Det är inte bara det att det har den snyggaste bokeh jag sett, det är något med hur det tecknar generellt och återger färger som gör att det sticker ut bland övriga objektiv.

Om jag fick önska så skulle Nikon göra detta objektiv anpassat för Z systemet, objektivet har ingen inbyggd af-motor vilket gör att det måste fokuseras manuellt på kameror som saknar sådan.

Jag tycker att detta objektiv är kanske det bästa porträtt tele som finns? Åtminstone av de jag testat och sett bilder ifrån. Just att det har hög upplösning utan att vara hårt i skärpeplanet är speciellt, där påminner det en del om Leica Summilux-m 50/1,4 asph som också har den egenskapen.

f/2,0

f/2,0

f/3,5

f/2,0