OmTag. Plåta det som är viktigt...

Fotograf: T. Kullberg

Vi fotonördar glömmer lätt det som är det viktigaste med fotografi för de flesta av oss; att bevara minnen. Bläddrade igenom ett gammalt fotoalbum igår och hittade den här bilden på Michael, Lena och mig när vi knallade från replokalen på väg till en annan kompis, Kullman.

Bilder väcker minnen, Lena var en av de finaste tjejerna jag haft förmånen att känna. Lite senare försvann hon ur mitt liv, jag skaffade motorcykel och började hänga med nya polare i stan och hon, tror jag, stadgade sig i Vallentuna.

Det stora med fotografi är att det kan ge oss allt detta, tillbakablickar och återuppväckta minnen och känslor. När man blir intresserad av fotografi, som vi här på fotosidan, finns risken att vi mer eller mindre slutar med dessa vardagsnära bilder. Bilden med stort B blir så viktig att vi startar ett sökande efter bilder i stället för att fotografera sådant som är viktigt runt om kring oss. Vi gör om fotograferandet från att bevara tiden till att försöka fånga de häftiga bilderna.

Om man rannsakar sig själv är det ändå minnesbilderna som för det mesta betyder något för oss över tid. Det är också slående att de fotografer som åtminstone jag gillar alltid berättat om människor och företeelser där de själva ingått under kortare eller längre tid. Det borde alltså inte finnas någon motsättning mellan bilden med stort B och det vardagsnära plåtandet?

Men vi är ganska bra på att lura oss själva, och kanske lyssnar vi lite för mycket på vad andra förståsigpåare menar är bra bilder. Bilder som sträcker sig längre än till att vara rent ögongodis rymmer nästan alltid ett personligt engagemang från fotografen, inte sällan handlar det om de vardagsnära bilderna; oavsett vad förståsigpåarna försöker lura i oss.

OmTag. Jobba med sina bilder

När vi jobbar med en bild har vi alltid utgått från negativet eller filen som ett råmaterial. I den analoga kopieringen finns en hel del olika möjligheter att göra resultatet som vi vill ha det. Vi väljer papper, efterbelyser och skuggar, väljer framkallningsmetod, tonar pappret på olika sätt osv.

Men det analoga förfarandet har sina fastställda gränser som man inte kommer förbi så lätt, även när vi laborerar med de tekniker som erbjuds finns ganska distinkta gränser för vad vi kan göra; åtminstone om slutresultatet skall vara användbart. Den analoga tekniken kräver en hel del praktiskt laborerande om vi försöker göra något annat än en rak kopiering med kanske lite efterbelysning till exempel.

Om man orkar så utvecklar man en viss hantverksskicklighet, för att bli en bra kopist måste man utveckla denna känsla för hur handgreppen och metodvalen sätter avtryck i den färdiga bilden. Icke desto mindre har vi alltid laborerat och tänjt gränser för vad vi kan göra med materialet vi använder.

Den digitala tekniken öppnar upp helt andra möjligheter, den gör det dessutom förhållandevis väldigt mycket enklare att nå det resultat man eftersträvar. Bilden ovan till exempel skulle vilken 12 åring som helst rent tekniskt kunna plocka fram i Photoshop från det skannade negativet om hen bara fick leka ett par kvällar för att få en hum om hur programmet fungerar.

Att göra något liknande i mörkrummet skulle däremot kräva både gedigen kunskap och ett antal testkopior för att hamna i närheten. Därför kan man inte jämföra utskrifter med mörkrumskopior, det är helt enkelt två olika saker, det ena är en, mer eller mindre, maskinell process där det andra är ett hantverk.

För det är ju även så att när jag väl fixat till min bildfil i datorn som jag vill ha den kan jag sedan göra hur många likadana utskrifter som helst där flera mörkrumskopior aldrig blir helt identiska om det inte handlar om mer eller mindre rak kopiering.

Oavsett allt detta tycker jag att man skall vara öppen för den nya tekniken och framför allt inte rynka på näsan åt bilder som man inte skulle kunna göra analogt; tänjt gränser har man alltid gjort och det har alltid varit materialet som satt dessa gränser. Därför tror jag att vi ”gamla stofiler” skulle tjäna på att öppna upp oss mer för nya uttryck som möjliggörs genom den nya tekniken.

OmTag. FOTO i graven

Tidningen Foto fick kasta in handduken, tråkigt men inte direkt oväntat. Jag kommer ihåg Foto som det forum där man "snackade" om fotografi förr, det var en tidning där olika åsikter om fotografi bröts mot varandra. Tidningen foto och Aktuell Fotografi var att räkna med i den fotografiska debatten.

Sedan blev det mer tester och prylar, kameran blev prylen fotografiet bisaken på något sätt. Sedan kom olika sajter med sina tester och då blev väl tidningstesterna både föråldrade och överflödiga. Egentligen tycker jag nog snarare att det är konstigt att Foto lyckades hänga med så pass länge som den gjorde. Den har gjort några ryck på senare år och skrivit en del intressant om fotografi och fotografer emellanåt tycker jag, men den har halkat tillbaka ned i pryl och Photoshop-träsket ganska snart igen.

Inget illa om prylar och photoshop, men det skulle vara kul med en tidning som ägnade sig åt fotografi i första hand. Dock lär det inte finnas någon marknad för en Svensk sådan.

För mig blir det en smula konstigt om man säger sig göra en fotografisk tidskrift och huvudinnehållet handlar om prylar? Blir lite som om ett litterärt magasin skulle handla om skrivmaskiner/ordbehandlare och när de väl intervjuade någon författare så skulle intervjun mest handla om vilka verktyg hen använde till sitt skrivande.

Fotografi är en form av berättande och det viktiga, för oss fotointresserade, är vad som berättas, hur det görs och varför; vilken ingång fotografen har till sina bilder. Varför tar hen sina bilder, vad vill hen berätta och hur har hen kommit fram till sina bilder. Vidare, moral och etik frågor när det handlar om fotografi; vilka bilder är ok att ta och vad kan vi tillåta oss att göra med en bild och fortfarande hävda att den dels är ett fotografi och dels att den är representativ för någon verklighet?

Vad är skillnaden mellan att fotografera något som är jämfört med att gestalta ett tillstånd, och hur ser gränstrakterna ut mellan dessa olika ingångar till fotografin? Det finns oändligt med intressanta frågor, och en massa fotografer som skulle kunna föra en sådan diskussion. Men då skulle det till att intervjuaren brydde sig mindre om vilka verktyg som användes och mer om vad fotografen ville säga och varför. Precis som tidningen Foto till stor del fungerade förr alltså.

Ps. Nu kommer säkert en del mena att det visst skrivs/skrevs om sådant jag påpekar ovan, och det kanske det gjordes en del. Men jag saknade djupet, dialogen, samtalen och analyserna.

OmTag. 70 år kan vara närmare än vi vill tro

I går var det 70 år sedan koncentrations- och förintelselägret Auschwitz befriades. Som ett monument över det mänskliga vansinnet är det viktigt att lägret och dess historia bevaras. Själv tillhör jag en generation som i tillräckligt hög grad kommit i kontakt med människor som upplevt nazismen och dess avskyvärda praktik för att min upplysningsnivå aldrig kan ursäkta mig för att se bort från liknande företeelsers upprepning.

Tyvärr verkar det finnas en hel del människor även ur min generation och äldre som inte delar den helt grundläggande humanistiska grundsyn att alla människor har samma värde och att man aldrig kan ta sig rätten att förtrycka en annan människa, oavsett vilka skäl man säger sig åberopa.

Så fort man gör en antydan om andras underlägsenhet är man ute på ett sluttande plan, så fort man gör en skillnad mellan ett vi och ett dem är man på väg att inta samma kurs som ledde fram till nazismens vedervärdigheter.

Vi har sett exempel i senare tid; Rwanda, forna Jugoslavien, Israel/Palestina, Tibet, Afghanistan, Irak, Ukraina, IS,,, listan kan göras lång.

Det är farligt om historiska monumentala vedervärdigheter som nazismen skymmer sikten för dagens orättfärdigheter och vansinne. Det är också farligt om man gör en katastrof av dessa proportioner till att handla bara om ett folk, även om de fick lida mer än de flesta andra. Vansinnet är universellt, det gäller att titta runt sig och inte bara i en riktning om vi skall förebygga katastrofer som det i förlängningen innebär att skilja mellan oss och dem.

Vi ser tendenser åt det hållet redan idag i stora delar av vår värld, misstänksamheten mot den andre som man använder som politiskt verktyg för att ta sig till makten. Det är precis samma mekanismer nu som då, och det är vår skyldighet att oförtröttligt arbeta för att synliggöra detta, ty för alternativen finns facit om man bara vill ta dem till sig. Som sagt igår var det 70 år sedan Auschwitz befriades.

Om ni missade filmen: Night will fall, se den! Kan ses fram till den 25:e februari på SVT Play.

OmTag. Mina hundar

Sally & Kajsa i Värmland

Mina hundar har varit mina bästa kompisar, de har ständigt varit ett sällskap och sett till att jag kommit ut på ett sätt som jag knappast gjort annars. Hundarna har också funnits där när tillvaron varit knepig och jag har behövt stöd. En hund ger förutsättningslös kärlek på ett sätt som man nog själv måste ha haft hund för att riktigt kunna förstå. Det är så sant som det är sagt: ”Det bästa hos människan är hunden.”