OmTag. Mörkertider

Mörkret har sänkt sig över landet, både löven och Löfven har fallit. Jag kommer att hålla mig borta från politiken denna valrörelse, en sak kan man dock konstatera: ett nytt politiskt landskap kräver nya samarbeten och inte konfrontation för konfrontationens egen skull.

Som Cervenka så målande uttryckte det i SvD: ”Att se svenska män och kvinnor som har kafévärd på en förbundskongress som främsta arbetslivsmerit springa runt och gläfsa som Tea Party-pajasar i Capitol Hill är inte så lite pinsamt.”

Så oavsett var man står politiskt handlar framtiden om förhandlingar och kompromisser, och framför allt att våra politiker förklarar för väljarna varför man måste ta fighten mot rasismen även då det kostar på såväl ekonomiskt som socialt.

Att använda SD som slagträ att slå i huvudet på sin motståndare, oavsett allians eller rödgrön gynnar inga andra än dem som man säger sig vilja kortsluta från det politiska inflytandet. 

OmTag. Viktigt att definiera genrer?

Det blir ofta diskussion om vad som är gatufoto och vad som inte är det här på fotosidan. Jag har själv tidigare haft åsikter om detta, men kommit fram till att det är ganska meningslöst. Jag tycker att göra gatufoto till en genre inte funkar riktigt, för mig handlar det mer om ett sätt att förhålla sig till fotandet.

Ett förhållningssätt där man med kameran ständigt beredd rör sig i urbana miljöer och plåtar sådant man tycker är värt att bevara på bild. En form av snapshots från vardagen helt enkelt.

Jag förstår behovet av att skapa genrer i en värld där vi bokstavligen dränks i bilder, behovet av att hitta en struktur är nog det som främst styr detta. Men som sagt egentligen anser jag att det är ganska meningslöst att putta in saker och ting i genrer med rigida ramar.

För mig finns egentligen tre sorters bilder: sådana jag tycker om, sådana som lämnar mig oberörd och sådana som jag inte tycker om. Om vi tittar närmare på just gatufoto som det definieras enligt fotosidan till exempel så finns ju allt mellan bra och skräp där likväl som inom alla andra genrer.

Om man skall höja nivån tror jag att det skulle vara bättre att se till rena kvaliteter än om bilder passar exakt i någon fyrkantig låda. Handen på hjärtat: Vem vill se fler anonyma människor på övergångsställen, eller personer med ett ”lustigt” utseende fångade genom attack eller i smyg?

Kanske finns de som anser att gatufoto handlar om någon sorts tävling i att ”våga” vara mest oförskämd med sin kamera? Jag tillhör dem i alla fall inte, säger jag inte utan en viss stolthet.

OmTag. Nyval...

... vad skall man säga om det? Tja, den enda möjligheten i ett helt låst förhandlingsläge.

OmTag. En ensam man

Stockholm i slutet av november 2014: En ensam man på väg hem i höstkvällen, gatlamporna förmår knappt tränga igenom det kompakta mörkret. Regnet hänger i luften, det är ett par grader varmt. Det blir skönt att komma hem till värmen och sängen.

En del menar att gatufoto handlar om kontakt, gärna ögonkontakt. För min del tycker jag ofta om bilder där den mänskliga närvaron än anonym och snarare skapar något att fantisera runt. Inget är rätt eller fel, det handlar om vad man vill förmedla med sina bilder.

OmTag. Höstmörkret skapar funderingar

Mörkret är här på allvar, det har det i och för sig varit ett tag nu. Jag hoppas att det blir en vit vinter, föredrar det framför det skitiga och grå som är så vanligt på mina breddgrader.

I dag tog Sally och jag i alla fall en ordentlig promenad, ca 7 km blev det. Det går lite långsammare nu när hon blivit gammal, men det känns fint att hon hänger med och trivs med det bara hon får bestämma tempot lite.

Annars har det inte hänt så mycket, brukar inte göra det så ofta. Inspireras inte så mycket av fotografi för närvarande, det blir mer musik i stället. På youtube tenderar jag att fastna i timtal om jag inte passar mig, man hittar något bra från förr som väcker minnen och sedan är man igång.

Jag gillade 70-talet, det fanns en massa kreativa människor som gjorde sin egen grej. Musikaliskt var det musiken som styrde och inte kändisskapet så mycket, idag upplever jag det som att rampljuset ofta är det viktiga. Eller dess raka motsats, alla som sitter hemma framför datorer och skapar musik.

För mig har alltid musik till stor del handlat om den sociala biten, man skapar något tillsammans och man spelar för andra i verkligheten. Att spela i band är något speciellt, man får hela tiden impulser från sina polare i bandet, både när man lirar och när man umgås. Man lyssnar på musik tillsammans, snackar om det man hör, man härmar sina förebilder och skapar något nytt. Framför allt är man sociala tillsammans.

Allt detta finns säkert idag också, men jag tror att fokus ofta är lite mer på att synas än när vi höll på i polarens garage eller under skolans jympahall på kvällarna. Musik för mig handlar också om att säga något, det måste vara melodiskt. Jag lyssnar mycket hellre på någon som inte är så teknisk men som försöker säga något med sitt spelande än någon som kan spela skalor framlänges och baklänges i 180.

Miles Davis sa något i stil med ”det viktigaste är vad du inte spelar” till en ung Marcus Miller när han spelat lite för mycket. Det är i mellanrummen musiken skapas, det samma gäller för fotografin tycker jag. Det viktigaste kan vara vad du inte visar, avbildning rakt upp och ned som man ofta ser inom gatufoto till exempel skapar inga associationer eller känslor. Man måste ges möjlighet att själv tolka bilderna, det kan vara en sensuell blick eller vad som helst, men gubbar och gummor rakt upp och ned opersonligt avbildade som om fotografen fotograferade för en teknisk illustration eller artbeskrivning funkar sällan. Tyvärr blir det ofta artbeskrivning oavsett om det handlar om småfåglar eller människor.