OmTag. Gnesta nästa helg, och man skall bli vid sin läst när det gäller brännvidder

Den 26:e är det åter dags för det årliga eventet i Gnesta. Förra året tog jag en paus från att ställa ut och var bara där som åskådare men i år är jag på banan igen, jag vet inte riktigt vad jag skall visa ännu, men det löser sig.

Kul med dessa event ibland tycker jag, och Gnesta-Planket är ju inte heller lika elitistiskt som Stockholms-Planket ofta blivit på senare år. Kanske lite mer för gemene man, men å andra sidan om man inte plåtar för att gemene man skall kunna ta det till sig varför håller man på då?

Åtminstone för mig är raka bilder från verkligheten det som fotografi främst handlar om. Hörde att man myntade uttrycket ”IKEA-bilder” så där lite lagom nedsättande om bilder som inte kräver att man skall ingå i de initierades skara för att kunna begripa sig på dem? Jag tar och tittar själv helst på ”IKEA-bilder” och överlåter med varm hand de navelskådande ångestbilderna åt dem som rynkar på näsan åt bilder som vanligt folk kan gilla. Nog om detta.

25 mm på kameran för ovanlighetens skull 

Testade att plåta en rulle med en brännvidd, 25 mm, som jag inte brukar plåta med så ofta. Det blir mer och mer uppenbart för mig hur intimt brännvidden hänger ihop med min egen personlighet. För egen del plåtar jag nästan bara med 50 mm på småbild, till nöds kan jag köra med en 35:a. När jag hänger på något annat stämmer inte mitt sätt att se och fungera överens med kamerans och det märks i bilderna.

OmTag. Jag saknar mörkret och lugnet

Det har ju inte varit någon sommar att snacka om direkt, så det är väl inte läge för att klaga. Men för egen del gillar jag svalare väder och mörka nätter bättre, av flera skäl. Det kanske främsta är att det aldrig blir riktigt folktomt och lugnt om det är varmt väder och sommar, något jag vill ha när jag plåtar på nätterna. Det är lite svårt att hitta inspirationen om det pågår partyn runt omkring när man försöker ta sina bilder.

Som sagt jag gillar inte värme och vill ha lugna mörka nätter, men de lär komma tids nog som de alltid gör. Bilderna tog jag i februari i år med storformatskameran en ensam natt här vid Hornstull.

OmTag. Ett tips till redaktionen

Var ute med hunden och inspekterade den nya badanläggningen man byggt här vid Tantolundens gräsmatta. Riktigt fint och mycket nöje för relativt blygsamma pengar, två bryggor med hopptorn respektive klättervägg som avskärmar badplatsen som även utökats med ny sandstrand och tillhörande palmbeach i anslutning. Det behöver inte alltid kosta miljarder, de mindre investeringarna är ofta de som betyder mest för flest.

När jag stod där på bryggan kom Krister K ångandes med vandringsstavarna trummandes mot gångvägen, han gör en repa flera gånger i veckan för att hålla sig i form. Blev en liten pratstund på bryggan, vi håller ju kontakten genom fika och utställningar också så vi träffas ganska regelbundet.

Jag funderar lite på om det inte skulle vara kul för oss medlemmar om fotosidan skrev lite om olika medlemmar som man ville lyfta fram? Det behövde ju inte vara så pretentiöst, en kortare personlig intervju och lite bilder, kanske något i stil med ”Månadens medlem” och att man sedan lät denna presentation ligga kvar på förstasidan under månaden?

Krister K är en som skulle passa för något sådant med sina humanistiska bilder av människor och situationer. Ett litet tips till redaktionen, och jag vet att man lyft fram en del medlemmar tidigare, men då har det mer varit som en nyhet bland andra.

Krister Kleréus vid Stadsmuseet 2010 

OmTag. När dimmorna lättar

Jag och hunden tog en promenad tidigt i går morse just när morgondiset löses upp av de första solstrålarna. Det är skönt ute dessa tidiga sommarmorgnar, man delar lugnet och stillheten med fåglarna.

Det är först i tystnaden man inser vilket herrans liv vi människor vanligtvis för. Jag tror att flera skulle må bra av att vända dygnet emellanåt, just för att få uppleva stillheten och tystnaden. Men kanske är just detta något som skrämmer många, att konfronteras med sina egna tankar utan distraherande ljud eller någon telefon att ta sin tillflykt till? Varför för vi annars ett sådant fasligt liv och undviker till varje pris att finnas här och nu?

Många rädslor har jag burit genom livet: Som barn var jag mörkrädd, rädd för krig, rädd för de påtvingade bastubaden var fjortonde dag i skolans regi, rädd det mesta. När jag blev äldre drabbades jag av panikångest och senare av utbrändhet med sin beskärda del av ångest i olika former och uttryck.

Jag har dock aldrig varit rädd för ensamheten och mina egna tankar. Stora delar av livet är det i stället de som blivit mina främsta vänner och sällskap.

Livskvalitet: en tidig promenad med hunden när dimmorna lättar i dagens första solstrålar här och nu.

OmTag. Bedöms den konstnärliga kreativiteten olika vid svartvitt jämfört med färg?

Med anledning av mitt förra inlägg om HDR funderar jag lite över om vi ofta har olika måttstockar för färg respektive svartvita bilder? Det verkar som om många har lättare att acceptera hårt dragna svartvita bilder än motsvarande i färg.

Jag undrar lite över vad det kan bero på? Om det handlar om dokumentära bilder bör de givetvis inte skruvas till så att budskapet förvrängs oavsett färg eller svartvitt. Men om man lämnar det rakt dokumentära tycker jag att man ofta tenderar att tycka att det är ”konst” när det gäller svartvitt och dess motsats när det handlar om färg om bilderna är hårt dragna i bildbehandligen.

För mig kan detta kännas lite konstigt, oavsett om bilden är svartvit eller i färg så handlar ju förstärkningen om att göra bilden effektfullare eller tydligare. Ofta tar vi ju också till diverse knep för att skapa kvaliteter som egentligen saknas i bilden? Mycket kontrast och kraftig vinjettering förför ganska många, åtminstone tillräckligt länge för att bilden skall bli intressant under de korta tidsrymder de exponeras för potentiella betraktare på nätet.

Personligen tycker jag i och för sig att 99% av de hårt dragna bilder jag ser på nätet inte håller som bilder utan är sådant där jag får känslan av att man försökt skapa ett konstgjort innehåll med hjälp av effekter, och det gäller både svartvitt och färg. Jag blir alltid lite misstänksam när jag ser hårt dragna bilder: ”Vad är det nu fotografen inte lyckats få fram eftersom hen måste ta i så förskräckligt?”

Sedan finns som alltid undantagen givetvis där det bildmässiga innehållet förstärkts effektivt utan att det blivit parodi. Men som sagt, för mig handlar det inte om färg eller svartvitt.