OmTag. Hakar på detta med HDR

Jag såg att Christer Hurve testade lite HDR på sin blogg. För mig har HDR främst två användningsområden, dels om dynamiken i kameran inte räcker så att jag med multiexponeringar behöver hjälpa upp detta, och dels om jag vill skapa drama ur en bild som annars inte har det.

Det första är för att komma runt begränsningar i kameratekniken, som vid nattfotograferingens extrema kontraster till exempel. Det andra är mest för att leka och skapa något ur en bild som annars inte skulle funka.

Dagens systemkameror har så bra dynamiskt omfång att man som regel klarar sig bättre bara genom att jobba med reglagen för högdagrar och skuggor i raw-konverteraren.

Ett problem som lätt uppstår när man kör HDR är att mjuka tonövergångar, som i himlar till exempel, ofta blir överdrivna så att de inte känns naturliga.

Men som verktyg för bildlek är det suveränt, som denna intetsägande bild jag tog en morgon därför att jag tyckte om molnformationerna. I original blev den ingenting, men med HDR blev den dramatisk. Bilden plåtades med en Canon S110 och HDR:en är skapad från denna enda exponering i HDR Efex.

När vi snackar om HDR är det ofta tone mappingen vi menar, vilken är ganska extrem i detta fall.

Till svartvitt från HDR-filen ovan 

OmTag. Fotografi är konst?

Kan fotografi vara konst? Den diskussionen är sedan ganska länge avklarad, icke desto mindre har det alltid varit en het potatis bland konstvetare och fotografer. Om man anser att fotografi kan vara konst, vad avgör i så fall vad som är det och vad som inte är det?

Ibland hör man svepande generaliseringar i stil med att ”konst är något som kräver något av sin betraktare”, och där ingår inte dokumentär fotografi som ju visar något som var som det var framför kameran vid tagningsögonblicket. Det lättillgängliga kan inte vara konst enligt detta synsätt, då det är just det lättillgängliga som diskvalificerar det från att vara konst.

Ett konstigt synsätt kan jag tycka, i så fall faller ju merparten bort av det som anses och historiskt ansetts vara konst? Egentligen tycker jag att frågan i sig är ganska oviktig, men den ställer till en del problem då man ofta tenderar att döma allt efter samma måttstock. Framför allt blir det problematiskt om man anser sig sitta inne med någon objektiv sanning som ju sällan finns när det gäller subjektiva spörsmål.

Det stora problemet är, som sagt, när man inte lyckas hålla isär olika typer av fotografi och olika syften med bilderna. När det gäller musik skulle knappast någon komma på idén att lyssna på en klassisk pianosonat med öronen inställda för Death metal eller tvärt om och lämna sina omdömen efter denna twistade upplevelse? Inom fotografi gör man det hela tiden, och en anledning, tror jag, är att man så gärna vill kalla fotografi för konst med stort K och att allt dras över en kam.

Ett annat problem med detta är att konsten ofta är elitistisk, de som anser sig tillhöra kollektivet liksom de som anser sig insatta vill ofta hålla andra utanför. Om man vill tillhöra en elitklubb så är det viktigt att den inte är för vem som helst, för då blir det ju ingen elitklubb längre. Med andra ord ser man gärna ned på sådant som "gemene man kan ta till sig", och kanske med omskrivningar som "konst måste begära något mer av sin betraktare", underförstått om man gillar det för vad det är och om vem som helst (i stort sett) kan ta det till sig platsar det inte enligt elitens normer, för det är ju just detta som skiljer eliten från alla oss andra.

OmTag. Funderingar i natten

För varmt nu

Aldrig får det vara lagom. Först gnäller man för att det inte kommit någon sommar och att vädret sett ungefär likadant ut sedan i höstas. När väl värmen kommer gör den det istället med besked och då blir det för varmt istället.

Jag och hunden har jobbiga dagar, försöker sova bort de hetaste timmarna för att sedan knalla upp och följa VM-fotbollen. Promenader får det bli sena nätter eller tidiga morgnar skulle nog de flesta tycka, annars blir det bara kortare svängar så Sally (hunden alltså) får göra ifrån sig.

Det jobbigaste med värmen är att huvudet inte heller hänger med riktigt, därför blir det inte så mycket substans i bloggen. Om jag skall skriva måste jag kunna tänka och tänker gör jag dåligt när tempen går upp.

Argentina mot Tyskland i finalen, det kan bli något, synd att Brasilien klappade ihop så fullständigt mot Tyskarna. Fotboll är religion i de där länderna så det är tragiskt för alla spelare som kanske aldrig blir förlåtna i sitt hemland. Att inte prestera på topp när det gäller som mest är landsförräderi (eller värre) i Brasilien. Konstigt kan vi tycka med vårt nordeuropeiska temperament, men så är det.

Funderar också lite över dessa jättearrangemang om det inte vore dags för en översyn av detta gigantiska slöseri. Jag tror att idrotten, liksom dem som får betala kalasen, skulle må bra av att komma ned på jorden lite.

Jag såg att de senaste händelserna i den eviga Israel Palestina konflikten trappats upp till orimliga proportioner igen och som vanligt. Är det ens lönt att uppröras längre? Om världssamfundet ville skulle man kunna sätta stopp för konflikten när som helst. Men som sagt, om inte viljan finns?? Bättre då att jaga skäggiga tokstollar med drönare i Afghanistan tycks man tycka om det inte finns någon tokig diktator med för mycket olja man vill bekämpa.

Ibland är det svårt att tro på mänskligheten när man ser vart det är på väg: Vi har satt människor på månen, vi har möjlighet att utrota många folksjukdomar, välfärd och livslängd ökar där resurser ges. Men likväl investerar vi hur mycket som helst i syfte att förgöra varandra liksom att vi tillåter ett system där man kan tjäna en massa pengar på att förgöra allas vår livsmiljö.

När det kommer till så basala saker som respekt för allt liv på planeten och en jämnare fördelning av jordens resurser tänks inte ens tanken, som om vi har något annat klot att stiga över till när detta tar slut, som att den andres öde inte också är vårt eget?

OmTag. Måsen

Många "stänkare" har det blivit från balkongerna i den där kåken. :)

OmTag. Det byggs murar

Vi bygger murar, ibland för att stänga inne och ibland för att stänga ute. Någon gång byggs murar till synes främst för att förnedra, de som bygger har aldrig erkänt detta. De mentala murarna som följer på de fysiska är ofta oändligt mycket högre och svårare att riva. Historien har visat att murar skapar just murar och ingenting annat. Den enda vägen mot fred går genom försoning som måste bygga på ömsesidig respekt, det handla om att riva murar, inta att resa nya.

Josef Koudelkas Wall är ett av de starkaste vittnesmålen över mänsklighetens vansinne jag sett på mycket länge. Boken borde nå ut till flera, den innehåller inget frossande i hemskheter men det finns en underliggande vrede mot denna djupt kränkande och orättfärdiga dårskap som blir nästan fysiskt påtagligt genom Koudelkas bilder. 

Slutligen: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar.