OmTag. Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv.

Många har gjort ordentliga klavertramp, för att inte säga magplask genom åren. Inom politiken är det snarare regel än undantag, vem mins inte ”jag har inte haft någon sexuell relation med den kvinnan.” Vi som är lite äldre kommer kanske ihåg Fälldins: ”Ingen ministerpost lockar så starkt att jag skulle kunna överge min övertygelse vad gäller kärnkraften!”, som efter valet förvandlades till ett: ”jag ställdes inför en mycket svår kompromiss.” Eller hur den ansvariga politikern i Rinkeby under en debatt om rasism och främlingsfientlighet uppmanade den upprörda folkmassan att sjunga: ”We shall overcome”.

Kommer vi in på idrottens område finns en mängd avslöjade fuskare, den ena dopingskandalen har följt på den andra. Andra fuskare har blivit nära nog nationalhelgon, vem kommer inte ihåg Maradonas "Guds hand". Eller för att ta något från nutid, Holländaren Arjen Robben som lurar till sig fördelar genom att falla på minsta grässtrå som råkar stå i vägen.

Gemensamt är att vi upprör oss, men när den första upprördheten lagt sig brukar vi även se de goda sidorna hos personerna och vad de gjort. Om inte så är vi i alla fall som regel förlåtande, det var den omänskliga pressen som orsakade fuskandet och så vidare.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser en del naturbilder i dag, naturbilder som är väldigt influerade av en annan fuskare, Terje Hellesø. Att stämningarna var upprörda när han avslöjades som fuskare är förklarligt, väldigt många såg upp till honom och han hade även själv bidragit med en väl hög svansföring. Men att man efter detta förträngt honom till den grad att han mer eller mindre blivit en ickeperson inom svensk naturfotografi tycker jag är tragiskt.

För mig påminner det om hur man i de gamla kommuniststaterna retuscherade bort misshagliga personer och rent fysiskt suddade bort dem ur historien. Tittar man på naturfoto idag skall man vara blind för att inte se att Terje Hellesø var en stilbildare och föregångare till ganska mycket av den mer subjektiva naturfotografin. Ändå refererar man sällan eller aldrig till honom som inspiratör.

Ett antal fuskbilder för att uppnå det ouppnåeliga ett gigantiskt magplask följt av nervsammanbrott och en helt spolierad karriär för att inte tala om alla personliga relationer som säkert tagit stryk och/eller avslutats. Räcker inte detta, kan man inte nöja sig med detta.

Vi har en del att lära från idrotten, visst Robben snubblar på grässtrån och fuskar till sig fördelar men han är också en fotbollsspelare av yppersta klass. Dags att ge Terje Hellesø det erkännande som han faktiskt förtjänar, dels för sina egna bilder givetvis, där ju den förkrossande majoriteten inte handlar om fusk, men kanske framför allt för hans bidrag till att visa att naturfotografi inte bara behöver vara ett, ur ett fotografiskt perspektiv, tråkigt artbeskrivande.

OmTag. Det döda trädet

Det döda trädet måste symbolisera något för mig, annars skulle jag inte ha så många bilder av det? Kanske säger vi att vi tycker att det är häftigt, och att just det häftiga är det som får oss att ta bilden? Men vad betyder detta häftiga om man tänker efter? Att det startar något hos oss som vi har svårt att klä i ord, att det inte enkelt låter sig förklaras?

I naturen möter man ofta en form av ur-känslor tror jag, känslor som inte är så intellektuellt reflekterade. Kanske snuddar vi vid den nakna känslan inför livet i sig? När man ser ett naket träd i skogen finns något djupt grundläggande i detta, en sanning som för oss alla är helt uppenbar men som inte låter sig kläs i ord. Kanske själva essensen av att vara en kännande varelse i detta ofantliga mysterium?

OmTag. Bloggar

Bloggar jag tycker om har ofta både kunskap och djup, bloggaren har ofta såväl integritet som mod att ta ställning och vara personlig. På samma sätt som med litteratur måste inläggen ge mig något, vad andra käkar till lunch intresserar mig sällan. Jag brukar oftast inte heller vara speciellt intresserad av bloggar som bara visar bilder, även om jag skriver en del sådana själv. För mig funkar bloggar mer som artiklar, det krävs ett innehåll som engagerar mig och som regel gillar jag det bäst om man blandar text och bild.

Jag följer ganska få bloggar, även fast jag tittar in på en hel del, två bloggare jag följer och som skriver om och visar fotografi är Claes Gabrielson som jag läser för hans stora kunskap om fotografi och förmåga att förmedla denna kunskap och Micke Berg för kombinationen av bra bilder och personliga texter.

Nu bloggar vi olika och söker givetvis också olika saker och var och en bestämmer givetvis själv hur och varför han/hon bloggar. Men som jag ser det tycker jag att det många gånger verkar vara viktigare att publicera ofta än att spara ihop till ett inlägg där man verkligen har något att säga. Men det ligger lite i mediets natur, för att synas blir kvantiteten betydligt viktigare än kvaliteten: jag har samma problem med detta själv. Detta ligger nog också lite i tiden, den som skriker högst och mest är också den som hörs.

Men ibland kan jag undra om vi inte missar en hel del av de viktiga men mer lågmälda och eftertänksamma som inte har så vassa armbågar bara för att vi dränker dem med vårt skrikande. 

OmTag. Salgado, den störste nu verksamme fotografen

Tänket skriva lite om Sebastiao Salgado, född i Brasilien 1944, utbildad ekonom som under sina uppdrag för Världsbanken hoppade av den ekonomiska karriären för att bli fotograf. Tidigare medlem i Magnum som han senare lämnade för att tillsammans med sin fru Lélia Wanic Salgado starta eget, de driver nu den egna agenturen Amazonas images.

Salgado ses av många som en av de viktigaste fotograferna i modern tid. Jag håller honom själv som den störste nu verksamme fotografen. Som alltid när den typen av frågor kommer upp finns olika åsikter. En del av kritiken består i att man anser att hans bilder är för vackra för det elände han tidigare skildrat. För mig är just detta kanske hans främsta styrka, just att bilderna är så estetiska gör dem omöjliga att värja sig mot.

En annan framstående egenskap hos Salgado är att han alltid fotograferat människor med värdighet och respekt oavsett vilka hemska situationer det handlat om. Hans tidigare arbeten handlade ofta om människor i utsatta situationer, ofta har projekten tagit flera år som Workers och Migrations med flera.

Hans, nu på fotografiska aktuella projekt, Genesis har en annan ton, det han vill visa är de kvarvarande orörda skärvorna av vår planet och de människor som fortfarande lever nära naturen enligt gamla traditioner. Utställningen är genomgående ganska positiv, och det är också Salgados syfte vilket en del kritiker tyvärr verkar ha missat.

Upprinnelsen till projektet var att han efter många års dokumenterande av elände hamnade vid en punkt där han var nära att tappa tron på så väl mänskligheten som livet. Det gick så långt att han själv blev allvarligt sjuk, i sin rehabilitering flyttade han med sin fru tillbaka till sin barndoms trakter och började i blygsam skala att restaurera den skövlade naturen där.

Vart efter att livet återvände och naturen helades fick han tillbaka lusten att dokumentera den vackra planet vi bebor, vilket resulterade i ytterligare ett mastodontprojekt: Genesis, som alltså visas på fotografiska nu. Hela syftet med Genesis är en kärleksförklaring till Jorden och ett försök att öppna ögonen på oss andra så att vi kan förstå hur viktigt det är att vi börjar ta hand om allas vårt hem, innan det är försent.

Jag tycker att en del av kritikerna missat detta och kritiserar utställningen för att den är just det den avses vara, en kärleksförklaring till planeten. Salgado, den störste nu verksamme fotografen och en stor människa, åtminstone om man frågar mig. 

OmTag. En drös osorterade bilder från de senaste dagarna