OmTag. Hemmavid

I brist på matnyttig blogg så får det bli ett panorama från Årsatbron mot Liljeholmskajen och Hornstull. Kommer nog en blogg med lite matigare innehåll senare. ;)

Jag vet att det är lite ränder här och där i bilden efter konverteringen till panorama, men jag har inte jobbat med bilden. 

OmTag. Gå för hjärtat

Jag undrar om det är Darth Vader som skall bo i den där kåken?

Jag brukar inte göra reklam på min blogg så ofta. Men detta tycker jag var ett jäkligt bra initiativ. Becels Gå för hjärtat. Varje kilometer man promenerar så skänks en krona till forskning på kvinnohjärtat. Bara att ladda ned appen så får man en sådan där fin kartpresentation och längden och tiden på promenaderna också. Jag som ändå är ute och promenerar en hel del, liksom de flesta som rör sig lite kan alltså bidra till något vettigt helt automatiskt. Ville bara tipsa om detta.

OmTag. Det hårda sommarljuset

Jag tycker om det hårda sommarljuset och dess kontraster till skillnad från många andra. Just i den sortens ljus tycker jag att den analoga svartvita filmen har en fördel mot det digitala. Det går att få en mjukhet i gråskalor och tonövergångar som jag tycker är svårare när jag plåtar digitalt och konverterar.

Jag tycker att kontrasten i högdagrar, som blänk i löv och liknande, blir mjukare med film. Kanske är det överblödningen i emulsionen som ger de mjukare övergångarna, jag vet inte men något är det. Jag tycker också att teckning i både låg och högdagrar i kontrastrika motiv är lättare att hantera när jag plåtar med film än digitalt.

Nu finns dem som hävdar att det går att hämta hem ett minst lika stort dynamiskt omfång från digitalfilerna, och det stämmer säkert. Men jag tycker att jag får en annan mjukhet från den svartvita filmen. Oavsett så är det viktiga att vi själva hittar våra vägar så att bilderna blir som vi vill ha dem. För mig är det som regel svartvit film, för andra digitalt.

Men som sagt, jag tycker att följsamheten och mjukheten och skärpan som inte blir hård blir bättre med det analoga, om det nu är detta man söker. Detta är givetvis inga allmängiltiga sanningar, men sanningar som gäller för mig efter de erfarenheter jag gjort i jämförelse med mina digitala systemkameror upp till FF-sensorer.

OmTag. Det är känsligt (för en del) att man har åsikter.

Inte en Mercedes så långt ögat nådde

Går det att över huvud taget ge uttryck för en personlig åsikt utan att folk känner sig påhoppade eller använder det man skriver som ett (förvridet) statment i eget syfte? Jag tycker att det blir lite trist när jag märker hur folk inte klarar av att tolka det jag skriver som mina personliga uppfattningar, trots att jag är långt tydligare än de flesta med att förklara just detta.

Man kan givetvis skita i att tycka något över huvud taget i sin blogg, men hur kul skulle det vara? Jag anser redan nu att det finns fler bloggar av den karaktären än vad jag behöver. Men vad beror det på att folk över huvud taget blir störda över vad någon annan anser i olika fotografiska frågor om detta inte stämmer med deras egen syn?

Är de så osäkra i sig själva att någon annans synpunkter riskerar att rubba deras världsbild, eller vad? Folk får gärna ha en avvikande uppfattning och argumentera för denna, men jag köper inte att de inte kan respektera min åsikt utan att hugga eller underförstått förvanska det jag skriver och står för. 

OmTag. Svartvitt när färg är för svårt

Jag gillar det svartvita, ibland kan det renodla bilder så att de blir tydligare som exempelvis många porträtt tycker jag. Och ibland fungerar det på motsatt sätt så att man från en färgad yta med detaljer i stället får en grafisk abstraktion.

Oavsett så tycker jag ofta att det svartvita är mer meningsbärande för mig, bilderna blir renodlade och lättare att ta till sig. Jag föredrar även att plåta med film, eller analogt som de flesta säger. Anledningen handlar mindre om slutresultatet än om tempot. För mig känns det bra att vara tvungen att varva ned när jag fotograferar, resultatet finns inte innan jag plåtat hela rullen och framkallat.

Det finns dem som kan plåta på samma sätt även med en digitalkamera, jag kan det inte. Andra tycker att det är en fördel att kunna kolla sina bilder direkt, för mig är det inte så. Oavsett om man plåtar med film eller digitalt så är det svartvita det som tilltalar mig som regel.

Det finns dem som menar att detta handlar om nostalgi? För mig handlar det om att renodla, färg är ett så starkt visuellt element i sig att det kräver ett helt annat tänk redan vid fotograferingen tycker jag. Färg tar helt enkelt mycket uppmärksamhet, vare sig man vill eller inte.

Hur som helst tror jag inte att det svartvita kommer att försvinna. Jag tror att det har sin självskrivna plats inom fotografin oavsett vad andra anser. Det finns som sagt de som försöker hävda att man plåtar svartvitt för att man vill efterlikna sina gamla referenser? Men med tanke på att färgfilm funnits åtminstone sedan 30-talet är det knappast ett argument som håller.

För mig blir färg ofta banalt, just svårigheten att renodla budskapet eller känslan i bilden gör att det ofta blir vykort eller semesterbilder. Färg är som sagt svårbemästrat, men om man vill kolla på två fotografer som kunde plåta färg och använde färgen som den aktiva komponent den utgör i sina bilder så titta på Saul Leiter och Ernst Haas. Själv kör jag vidare med svartvitt.