OmTag. Gatufoto och den nödvändiga utrustningen

Gatufoto, vad är det egentligen? För mig handlar det om att man strövar runt på gatorna med ögonen öppna och fångar sådant som intresserar i vardagen. Men även att man dokumenterar sin närmiljö och dem som man vistas där tillsammans med.

Nu har man ju satt upp en massa regler runt detta med gatufoto, man får inte ta kontakt, människorna skall vara okända, bilder skall innehålla människor, det skall finnas en knorr eller poäng i bilden osv. Många av dessa regelverk har nog skapats när man gjorde gatufotograferandet till en genre. Ursprungligen var nog gatufoto snarare en benämning på ett förhållningssätt, man gick runt och dokumenterade sin närmiljö och det som hände där rätt och slätt.

Det är nog därför som få (som jag känner till) av de som anses som föregångare kallade sig själva för gatufotografer. De enda gatufotografer per definition som jag känner till var dessa som gick runt och porträtterade folk på gatan mot betalning, de sista jag såg måste ha varit på 60-talet med polaroidkamera.

Mina bilder är ganska sällan gatufoto enligt de definitioner som gäller, till exempel här på fotosidan, utan mer spontana bilder fångade i steget. Det kan vara ett möte eller vad som helst som jag tycker kan bli bra på bild, med eller utan människor.

Jag plåtar ganska sällan okända på gatan om de inte fungerar mer som rekvisita i bilden. Skall jag plåta människor nära är det viktigt att respektera den avbildade, ofta tar jag kontakt. Att smyga upp med vidvinkel i näsan på folk – och gärna för att man tycker att de ser lite lustiga ut – är inte min grej, jag kan till och med tycka att det är ett ohyfsat beteende.

Om man går till extremen, nära håll, överraskning, lusigt utseende och blixt ovanpå detta tycker jag att det nästan handlar om ett övergrepp, ett osmakligt och tölpaktigt beteende rätt och slätt. Dessa bilder berättar ju som regel inget annat än att fotografen haft ”modet” att attackera folk, ganska sällan säger de något om den avbildade av lätt förståeliga skäl, hur naturlig blir ett möte med ”en främmande galning” som fyrar av en blixt och/eller trycker upp ett objektiv i ansiktet på en?

Generellt har jag svårt för bilder som hänger ut folk, alltså att fotografen skrattar åt i stället för med de som hamnar på bilderna eller pekar finger åt dem. Men jag undrar om inte alla regler jagar på den typen av bilder, liksom snubbelbilderna och de överarbetade kompositionerna utan innehåll? Mina funderingar bara, och som vanligt behöver de inte vara mer rätt än någon annans.

Så kommer vi till detta med utrustning: en het potatis verkar det när man följer bloggar och trådar inte minst här på fotosidan. Ganska enkelt kan jag tycka, man väljer de prylar som man tycker funkar för det man skall använda dem till så är det färdigsnackat om detta. Sedan kan man ju förklara olika tekniker om man tycker att det är kul och relevant.

OmTag. En stor föregångare: Eugène Atget 1857-1927

I morse var det ett underbart ljus ute, senare kom regnet tillbaks.

Jag har tittat en del på den gamle mästaren Eugène Atgets bilder de senaste dagarna. Han var en verkligt stor föregångare, hans bilder från Paris runt sekelskiftet 1800-1900 har nog influerat det mesta av vad vi idag kallar cityscapes.

Brassaï till exempel som är en av mina husgudar kan man se som en direkt fortsättning av Atget. Brassaï gjorde på natten vad Atget hade gjort på dagen. Atget hade en mission att dokumentera det gamla Paris och människorna som befolkade det. Han fotograferade även en massa detaljer som portar och utsmyckningar liksom statyer och interiörer. Snart sagt allt fångade hans intresse.

Det finns dem som påstår att han inte var speciellt driven som fotograf och man hänvisar till att vinjetteringar som blev resultatet av att objektiven inte tecknade ut så stora bildcirklar och liknande finns kvar i hans bilder.

När jag granska hans bilder skulle jag snarare påstå att han var en kompositionen och ljusets mästare, men långt före sin tid. Så ett tips till alla fotointresserade, kolla in Eugène Atget, en av de stora förgångarna som kånkade runt med sin otympliga kamerautrustning till fots på Paris gator för hundra år sedan.

OmTag. Valkompass EU-valet

Jag var ganska säker på var jag stod i politiska frågor och det bekräftades genom Aftonbladets valkompass. En annan sak som inte var speciellt överraskande, men dock ett kvitto på det jag antog var att SD överlägset kom i topp när jag svarade tvärt emot min uppfattning i samtliga frågor. 

Se nu till att rösta den 25:e oavsett vilka åsikter ni har!

OmTag. Paris Nocturne

Paris Nocturne, en fin bok om Brassaï och hans bildvärld som släpptes 2013. Boken innehåller de flesta av hans klassiska bilder och en hel del intressant text. Det som gjorde Brassaï så speciell jämfört med andra som plåtade runt Paris på nätterna före och vid samma tid, i början av 30-talet, var att han plåtade som han levde.

Med andra ord levde han sitt liv på natten och sov på dagarna. Jag tror att detta är en av hemligheterna om det skall bli riktigt bra, man måste plåta utifrån det liv man själv lever. Ganska många har tagit nattbilder genom åren, men få har plåtat utifrån sitt eget liv som nattmänniskor tror jag.

Personligen gillar jag Brassaïs bilder som flanör i natten bäst. Brassaïs vänskap med Henry Miller var säkert en avgörande faktor till att hans bilder mer kom att handla om det ”exotiska” nattlivet av främst sexuell karaktär, det blev mycket erotik: bordeller, homosexuella, transsexuella och prostituerade. Men Brassaïs bilder handlar aldrig om snusk eller porr, de skildrar nattliv vid sidan av allfartsvägen ofta i form av utlevd sexualitet i olika former.

Det finns dem som tycker att den typen av hans fotograferande är den bästa, jag tycker att det är det bästa som gjorts på temat ”det förbjudna” eller "outsiders" och deras sexualitet och han gjorde det redan i början av 30-talet.

Men personligen gillar jag de stillsamma flanörsbilderna bättre, de stämmer bättre överens med hur jag ser världen. Och detta är något viktigt tycker jag: vad vi gillar handlar ofta om vad vi kan identifiera oss med. Det som är bra för någon kan vara skräp för någon annan och tvärt om, jag tror att vi skulle undvika många meningslösa konflikter om vi insåg detta faktum och inte så förtvivlat försökte framhålla just vårt eget tyckande som det enda rätta.

OmTag. Ett nattligt besök vid Stockholms hospital för sinnessjuka

Det var en natt för ett par år sedan. Vi knallade iväg över Västerbron jag och hunden för ett besök vid det som var Rålambshovs sjukhus eller Konradsberg som det heter. Ett ställe med en ruskig historia, har varit mentalsjukhus sedan det byggdes på 1800-talet och använts för psykvård ända fram till 1995.

Jag kommer ihåg att det fanns låsta avdelningar med rigorös säkerhet när jag jobbade på Televerket Kungsholmen i slutet av 70-talet och början av 80-talet, har för mig att det bara var några få som fick göra jobben där och på vissa ställen måste man ha personal med sig för att få tillträde.

Tänkte det kunde bli lite häftiga nattbilder då miljön i sig och historien runt den är kittlande. Nu blir det sällan som man tänker sig, ingen bild blev något att hänga i julgranen. Jag får göra en ny visit när det är lite dimmigt, det tror jag skulle passa bättre för att förmedla stämningen där på natten.

På väg hem passerade vi skaterampen i Rålambshovsparken, klockan var väl strax efter tre, det fick bli en bild och den tycker jag till skillnad från de andra från den natten förmedlar känslan av den ensamma vandraren i natten.

Undrar hur många nätter det blivit då det inte blivit några bilder att snacka om? Men huvudsaken är att komma ut i den tysta natten och ta in stämningarna.