OmTag. Några stenar.

De senaste inläggen har kanske behandlat lite ”djupare” ämnen så nu får det bli några lite ”grundare”.

Mina motiv hittar jag som regel när jag är ute och går med min hund, ofta på nätterna som de flesta kanske känner till. Dessa stenar utgör ett vackert inslag på Tobaksspinnargatan här på Södermalm i Stockholm tycker jag. Jag har ingen aning om vem eller varför man bestämde att placera dem där, men de har funnits där så länge jag kan minnas så det borde vara kommunen som stått för utsmyckningen.

Så enkelt och så fint och framför allt något som inte är svårt att ta till sig. Då mycket idag skall vara provocerande eller skrika om uppmärksamhet, känns dessa enkla stenar befriande tycker jag.

OmTag. Lite om min syn på att fotografera människor.

Eftersom Sontags bok handlar till en del om Diane Arbus bilder så fick det mig att fundera på hur olika fotografer närmar sig människor och hur de framställer dessa i sina bilder.

Nu är jag inte speciellt påläst när det gäller vare sig Arbus eller andra, men jag tycker att det finns två ganska motsatta förhållningssätt. På den ena sidan har vi just Diane Arbus och på den motsatta Bruce Gilden.

Jag upplever Arbus bilder som att hon vill visa människor som hon bryr sig om oavsett hur dessa ser ut, det finns ett starkt humanistiskt drag i de bilder från henne som jag sett. Oavsett om de föreställer någon som inte enligt gängse norm betraktas som vacker finns en kärlek och omsorg i bilderna. Hon fotograferar människor oavsett hur de ser ut där jag får känslan av att hon verkligen bryr sig om dem och tycker om dem utan att etikettera dem efter deras utseende, hon skapar närhet från de avbildade till betraktaren.

Kommer vi till Bruce Gilden så uppfattar jag hans fotografi som det rakt motsatta. För det första överfaller han sina fotoobjekt med blixt rakt på och hans enda intention verkar vara att visa ”hur fula de är” och att han vågat attackera dem med kameran. Gildens bilder skapar avstånd och verkar vara tagna just för att göra detta, en sorts modern freakshow. Jag får känslan av att han gärna kliver på andra för att framhålla sig själv, dessutom kliver han gärna på dem som redan ligger och är utsatta. För mig är denna typ av fotografi kort sagt avskyvärd.

Bilden av Micke Berg valde jag just för att jag tycker Micke plåtade mycket i samma anda som Arbus. Han gillade de han plåtade och det syns i hans bilder, han tog med sig det finaste från både Strömholm och Sune Jonsson när han var mer aktiv tycker jag. Tyvärr tycker jag att det finns alldeles för många som gått den andra vägen där man kanske utgått från Strömholm men mer och mer graviterat mot Gildens typ av bilder.

OmTag. Sontags Om fotografi

Håller just på och läser Susan Sontags Om fotografi som kommit i nyutgåva nyligen. En bok som många anser ”är den viktigaste som skrivits om fotografi” och en bok som påverkat mångas syn på fotografi har jag förstått.

För egen del ger boken mig samma vibbar som jag fick av Roland Barthes bok Det ljusa rummet, som jag till och med läste två gånger för att jag trodde att jag missat något.

Nu har jag några sidor kvar av första genomläsningen av Sontags bok så kanske kommer jag att ändra uppfattning efter att läst igenom och om den. Kort sagt säger mig inte boken i dagsläge någonting och mycket hon skriver känner jag inte heller igen mig i. Förmodligen är jag en för enkel människa för att kunna tillgodogöra mig denna intellektuella gigants skriverier.

Jag är väldigt okomplicerad när det kommer till fotografi, antingen gillar jag bilder eller så gör jag det inte. Ibland kan jag ifrågasätta syftet med vissa bilder, som utlämnande bilder där jag tycker att man försöker profitera på andras elände som exempel.

När det kommer till mitt eget fotograferande tar jag mina bilder av sådant som berör mig på ett eller annat sätt, svårare är det inte för mig. Vad i de speciella bilderna som berör känner jag för det mesta inget behov av att analysera. Men i mitt fall kan jag i alla fall vara säker på att det knappast kan härledas till 1700-tals poeter eller fotografer som var aktuella för 100 år sedan eller mer.

Jag inser givetvis att kulturen och förhållanden man växer upp med påverkar hur vi ser på saker och ting. Men jag är också så naiv att jag tror att vi kanske kan känna saker som det inte går att intellektuellt härleda.

En bok som däremot varit viktig för mig om dokumentärfotografins etik och moral är Don McCullins Unreasonable Behaviour som jag varmt rekommenderar.

OmTag. Många som propagerar för det analoga.

Många verkar gå över till/gå tillbaks till eller åtminstone testa den analoga fotografin. Skälen kan vara flera, en del vill ha ett långsammare tempo andra tycker att det analoga ger en annan känsla i bilderna. Kul att fler testar på tycker jag, men för egen del längtar jag inte tillbaks till det analoga småbildsplåtandet.

Jag kommer ihåg hur jag i stort sett dagligen under ganska många år knallade ut på stadens gator och plåtade, för det mesta med en rulle 36 bilder i Leican och en extra i fickan, för att sedan komma hem och framkalla, torka klippa upp och skanna. Jag hade även mörkrum i köket, men gjorde bara kopior på de bilder jag tyckte var lite extra och samlade dessutom ihop så att jag kunde köra ett gäng bilder på natten då och då.

Jag har fortfarande kvar Leican och 50:an (som jag plåtade 90% av bilderna med) och förstoringsapparaterna, en Fujimoto G70 och en Durst Laborator 1000 med kalljushuvud, men förstoringsapparaterna står sedan flera år på vinden.

Som sagt analogt småbild är inget jag längtar tillbaka till.

Däremot att plåta med större format på nätterna med långa exponeringstider kommer jag säkert ta upp igen. De större formaten ger en fantastisk följsamhet i gråskalorna och en bildkvalitet som är oslagbar. Här är två bilder av samma motiv, tagna olika nätter med olika utrustning. Den ena är plåtad med mellanformat, Hasselblad 503 cx och den andra är plåtade med storformat 4” * 5”,  Wista 45 SP. Exponeringstiderna var ca 5 minuter för mellanformatsbilden och ca 20 minuter för storformatsbilden. Motivet är Lena Lerviks fina skulptur "En berättelse om något som vi glömt" som finns i Marievik, Liljeholmen.

Det ger en speciell tillfredställelse att komma hem efter en natt då man kanske bara tagit 4 bilder med storformatskameran men samtidigt vet att man gjort det man kunnat för att få dem så bra man kan.

OmTag. Supermåne och sociala mediers bidrag till fördumning och polarisering.

Tog inga månbilder när det var så kallad supermåne här om dagen. Eller jag tog bilder med månen närvarande som den jag visar här men ingen ren månbild av supermånen. Det är så många andra som gjort det och dessutom tycker jag att ytterligare en bild på en stor måne med kratrar bland alla de jag redan sett inte tillför så mycket.

Men det är lite knepigt att fota med månen i bild på natten. Då månen är så mycket ljusare än miljön runt omkring så blir den, som här, en vit fläck om man inte väljer att låta resten av bilden bli svart som i en sopsäck. Givetvis finns möjligheter att köra med HDR eller liknande med flera exponeringar men då blir det en annan typ av fotografering.

Funderar lite över hur sociala medier skapar polarisation och ren fördumning ibland. Om jag som engagerad i många frågor som exempel går in och tittar på några inlägg på YouTube så kommer algoritmerna att se till att jag matas med mer av samma i mitt flöde.

Om jag som exempel är stor motståndare till Trump, vilket jag antar att ganska många är, och tittar på några inlägg som är starkt kritiska till honom så kommer det att dyka upp oändligt med sådana inlägg i flödet men däremot i stort sett inga som visar någon annan uppfattning. Detta gäller oavsett fråga.

Problemet med detta är att det bekräftar den egna åsikten, eller i värsta fall fördomen, i stället för att nyansera problemen och bidra till ökad kunskap. De som tycker annorlunda än mig kommer givetvis med samma algoritmer matas med fler inlägg som bekräftar deras åsikt. Sedan sitter vi där i varsin hörna laddade till tänder med våra egna åsikter utan någon som helst förståelse för att någon kan tycka annorlunda eller att det ens går att se problemet/konflikten från någon annan infallsvinkel.

Sedan har vi de ”etablerade” gammelmedierna (som de brukar kallas) som även de anpassar sin rapportering ganska kraftigt till vilka ”vi” skall se som vänner eller ett oss och vilka vi skall se som ovänner eller ett dem. Personligen tycker jag att medierna blivit mycket mer ”smygpartiska” i många frågor där det verkar som att man tar ganska stor hänsyn till vilka vi som land är i allians med. Ett problem för demokratin tycker jag även om det inte har så mycket med fotografi att göra.