OmTag. Varför fotograferar jag?

Det förra inlägget handlade om hur jag ser på bloggandet och lite om varför jag bloggar. Varför var egentligen ganska enkelt att svara på om jag istället för att försöka låta högtravande släppte prestigen och erkände (även för mig själv) att bloggandet handlar mycket om att ”synas” för om du inte syns så finns du inte liksom.

En mycket svårare fråga är: Varför fotograferar jag? Något jag hållit på med väldigt länge utan att egentligen någonsin fråga mig själv varför?

I början plåtade jag nog mest för fascinationen av att det blev bilder när jag tryckte på en knapp, det fanns då fortfarande något magiskt över det. Men samma sak gjorde ju de flesta i min ålder och ganska få blev bitna av det.

En sak som kanske kom senare var att det gav utlopp för kreativitet på ett ganska enkelt sätt. Jag spelade också elbas i min ungdom och musiken tog upp mycket av min tid. Men övandet och det rena teoretiska lärandet i sig har jag alltid varit lite för lat för. Att utvecklas på ett musikinstrument kräver en massa arbete både i praktisk övning och teori om man skall komma förbi ”källarbandstadiet”.

Att fotografera kräver i stort sett att knäppa på avtryckaren, visst finns en del att lära sig där också som bländare och slutartider och hur de påverkar bilden osv. Men arbetsinsatsen är i stort sett noll jämfört med att lära sig musik och ett instrument.

Visst kan man utveckla även fotografin, framför allt bildbehandlingen i mörkrummet eller i datorn till rent konsthantverk, men till skillnad mot musiken kan man ”leka sig vidare” och experimentera för att komma vidare inom fotografin på ett helt annat sätt. Man utvecklas genom att göra helt enkelt. Det krävs inte speciellt gedigen kunskap för att göra bilder.

Att lära sig fotografi är mer som att lära sig ett hantverk tycker jag, intresse att titta på bilder och att experimentera som är det som utvecklar bildseendet kommer man långt med. Inom musiken är det svårt att komma över hobbynivån bara genom att lyssna på musik och experimentera, man måste också träna målmedvetet flera timmar om dagen och lära sig en hel del teori. Så ett svar på varför jag fotograferar är kanske att jag valde den kreativa verksamhet som krävde minst arbetsinsats av mig.

Bilden tog jag i natt på en promenad med hunden.

OmTag. Varför jag bloggar, ett kärt ämne.

Hakar på detta som andra skrivit om och tänkte försöka skriva lite om varför jag bloggar. Kanske mest för att klargöra för mig själv eftersom jag inte tänkt så mycket på det tidigare.

Till att börja med så bloggar jag lite annorlunda nu sedan jag kom tillbaks till fotosidan efter flera år på blogger. En anledning till att jag flyttade mitt bloggande från fotosidan var att jag då bloggade om ganska mycket som engagerar mig i världen och Sverige.

Detta visade sig inte uppskattas av alla och då det ibland gav som resultat att det blev ganska ”dålig stämning” i kommentarsfältet och att det fanns dem som inte hade så lätt att acceptera en åsikt som inte stämde överens med den egna, ofta med hänvisning till att: ”detta är faktiskt en fotosida…” och liknande bestämde jag mig för att flytta mitt bloggande.

Nu skrev jag inga politiska pamfletter eller något som stred mot fotosidans regler, för det kollade jag med redaktionen, men det var tydligen känsligt för en del att ge uttryck för starka åsikter oavsett om dessa handlade om fotografi, teknik eller samhällsfrågor. Det tenderade ofta att vara en handfull personer som skulle ”hugga” på i stort sett allt jag skrev och detta upplevde jag som ganska jobbigt.

Hur som helst bestämde jag mig i år för att återvända med mitt bloggande till fotosidan och att dessutom köra ett lite annat koncept där jag i möjligaste mån undviker att skriva om sådant som kan skapa debatt. Detta i sig handlar mer om att jag har kommit till insikt om att jag inte kan påverka verkligheten i speciellt hög utsträckning med vad jag tycker på en blogg, det enda det för med sig är en uppskruvad stämning som jag inte mår bra av.

Åter till själva grundfrågan varför jag bloggar?

Om jag skall vara 100% ärlig så tror jag att det är mest av egoistiska skäl. Det är ett sätt att synas och därmed att finnas. Jag tycker också om att dela med mig av mina personliga erfarenheter när det gäller bild och bildbehandling och skriver gärna om hur jag gjort för att nå mina resultat. Om det kan vara till glädje för någon så är jag nöjd. Jag kan också skriva om sådant som varför jag föredrar att fotografera i raw-format eller att försöka avmystifiera detta med analogt vs digitalt osv. Men jag är numera mer noga än tidigare med att klargöra att allt jag skriver handlar om mina åsikter och dem är det fritt att dela eller inte.

När det gäller andras blogga får de skriva hur och om vad de vill, istället för att reagera mot allt som inte går i takt med de egna åsikterna väljer jag helt enkelt att strunta i sådant jag tycker är fel eller sådant som inte intresserar mig.

OmTag. Dimma vid Hjälmarbaden.

Det var i september 2020 och jag var och hälsade på en god vän tillika Tobbes uppfödare i Hjälmarbaden. Det var en fantastisk dimma när jag tog en promenad utefter Hjälmaren bort mot bron till Äsön.

OmTag. Gryning vid Söder Mälarstrand.

Jag tar alltid en sen/tidig promenad med hunden som den nattmänniska jag är. Den här natten/morgonen gick jag Söder Mälarstrand. Det var lite fuktigt i luften och strax innan solen gick upp vilket bäddade in staden i ett mjukt ljus. Mälarvarvet på Långholmen sticker in från vänster i bild innan Riddarfjärden öppnar sig mot staden.

OmTag. Våga tycka själv och mörkrets återkomst.

Tycker om när nätterna blir mörka, de ljusa sommarnätterna har sin tjusning men jag tycker att ett lugn som jag saknat infinner sig när nätterna blir mörka igen. Jag gillar ju också att fotografera på nätterna och då blir det inte lika spännande om det är dag även på natten så att säga.

Kvadraterna plåtade jag ett par nätter 2012 (har jag för mig) och de tillhör mina personliga favoriter. Svårt att säga varför jag tycker om dem mer än de flesta andra nattbilder jag tagit, men det är något med den lite vemodiga ensamheten jag ser i bilderna som stämmer väl med min sinnesstämning när de togs.

Ofta är det så att jag gillar bilder där min personliga känsla inför bilden överensstämmer med känslan jag hade inför motivet när jag tog den. Det är därför jag tycker att man bara själv kan vara måttstock för sina egna bilder. Om man själv tycker att man är hemma med en bild så är det detta som gäller oavsett vad andra har för åsikter.

Det är allt för lätt att falla i fällan att börja ta sina bilder som man tror att andra vill ha dem eller för att få så många likes som möjligt, eller för att vinna tävlingar…. Givetvis får var och en tycka som den vill om detta, men om man vill utveckla något eget gäller det att vara ärlig mot sig själv och inte bry sig så mycket om vad andra tycker, det är jag övertygad om.

Jag tror också att det finns en ganska stor risk att tävlingar liksom utbildningar likriktar, man får lära sig ”vad som är en bra bild” utifrån någon mall framtagen av andra vilket alltid riskerar att generera "mer av samma", otaliga är mästarnas sämre kopior. Givetvis är kunskap bra oavsett vad man håller på med, men det gäller att undvika risken att okritiskt göra andras sanningar till sina egna och att vara så pass ärlig och ståndaktig mot sig själv att man tillåter sig att tycka annorlunda i de fall den ”etablerade sanningen” skaver mot den egna känslan.

Sedan är fotografi väldigt subjektivt, om en bild är bra för mig behöver den inte vara det för dig eller tvärt om, detta kan jag tycka ett det finns de som har svårt att inse eller erkänna.

Den sista bilden tog jag i går natt och den får illustrera att mörkret är på väg tillbaks.