OmTag. På Djurgårdsbron.

Det var i maj 2012 och min dåvarande hund Sally och jag var ute som så ofta och promenerade på stan.

Jag såg honom när vi kom upp på Djurgårdsbron där han stod och sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning. När jag närmade mig såg jag att han tittade och så sa han: ”Fin Leica” om min kamera, så jag stannade och vi fick en fin pratstund.

Han berättade att han tidigare varit fotograf med egen firma och allt såg ljust ut tills finanskrisen (2007-2010) slog till och uppdragen försvann. Han hade kämpat på så gott han kunde för att rädda verksamheten och familjens ekonomi.

Till slut gick det inte längre, han började dricka och familjen lämnade honom. Han förlorade allt och stod nu som hemlös och sålde sina tidningar på Djurgårdsbron. Han berättade att han sedan länge var nykter och att han kämpade på för att få rätsida på tillvaron. En riktigt fin person var han både trevlig och smart.

Tankarna som slog mig var hur litet avståndet kan vara mellan framgång och ett rikt socialt liv till hemlöshet där dagarna handlar om att få ihop till något att äta och att försöka hitta någon någotsånär trygg plats att sova på. Och framför allt att detta kan drabba vem som helst.

Det kunde lika gärna varit du eller jag som stod där på bron och försökte sälja några tidningar så att vi kunde äta oss mätta, åtminstone den dagen.

OmTag. Lite tankar om debattklimat och bild.

Jag var ifrån fotosidan under ett antal år, bloggade på blogger istället där jag tyckte att det fungerade bättre med att ge uttryck för olika åsikter. Här har detta alltid varit lite av en het potatis, därför håller jag mig i möjligaste mån ifrån det i mitt bloggande på fotosidan.

Givetvis kommer jag att skriva för att klargöra mina åsikter och ställningstagande när det gäller fotografi, men jag är alltid väldigt noga med att påpeka att det handlar om min syn på olika saker och inga universella sanningar.

Upptäcker när jag läser bloggarna att det finns en del antagonister som gärna åker i luven på varandra, det är som det alltid varit med andra ord. Men jag kan också tycka att det finns dem som kanske tar sig själva på lite för stort allvar.

Dels kommer det till uttryck genom att de verkar ha svårt att acceptera att deras egen syn inte delas av alla andra och dels är de väldigt känsliga för kritik själva. Alltså, man kommenterar gärna andra (eller sågar) när det de skriver inte stämmer överens med den egna synen samtidigt som man själv är väldigt känslig om någon ger uttryck för en avvikande åsikt till något man själv skrivit.

Jag har väl alltid tyckt lite som att om man själv använder ett ”högt tonläge” när man kritiserar andra så borde man tåla att själv bli kritiserad.

Detta med fotografi är till sin natur väldigt subjektivt, om man då ger sig ut för att presentera absoluta sanningar så får man nog räkna med en del mothugg. Sådant kan ju skapa en givande diskussion, men då förutses det att parterna som deltar kan argumentera för sina åsikter på ett civiliserat sätt och att man inte tappar humöret.

För egen del är jag inte speciellt högtravande i mina fotografiska analyser (numera). Jag kan också tycka att man ibland går vilse i sina analyser när man försöker teoretisera för mycket. Enkelt uttryckt är en bra bild för mig sällan beroende av att det stämmer till punkt och pricka när man mäter upp den med passare och linjal. För andra kan det vara så och jag ifrågasätter inte deras rätt till sitt synsätt, men för mig är en bra bild något helt annat.

Den kan stämma intill sista kommatecknet med alla till buds stående kompositionsregler och all djupsinnighet utan att jag upplever den som bra, men jag kan lika ofta (oftare) uppleva en bild som bra även om den ur ett rent akademiskt perspektiv inte stämmer om jag skulle kasta bort tiden på att försöka analysera den. För mig blir den typen av analyserande diskussioner ofta lite som att försöka berätta hur en banan smakar.

Vinnie Colaiuta (en favoritmusiker som spelade med Zappa bland oräkneliga andra) uttryckte det som: ”Thought is the enemy of flow.” Jag håller med och kan tycka att för mycket ”tanke” lätt hamnar vägen för ”bildskapandet”. Hade det varit så enkelt att det fanns färdiga recept att följa för bra bilder skulle vi nog ta dem allihop och hela tiden.

Kurt Bergengren uttryckte det bra när han skrev (ungefär): En bra bild är när väsentligt innehåll fått skärpt form, om bilden inte håller kan det bero på att formen inte räcker som innehåll.  Och som jag skrev tidigare, detta är mina högst personliga reflexioner och givetvis står det var och en fritt att tycka annorlunda.

Några bilder från den sena promenaden med hunden.

OmTag. 1,5 km utefter Årstaviken.

Jag har gått runt Årstaviken oändliga gånger med mina hundar. Det är en ganska lagom runda, ca 8 km om man går runt. I går kväll gick vi dock bara en bit och jag passade som vanligt på att ta lite bilder. Det var ett fint fotoväder med fukt i luften och moln som tog ned kontrasten lite.

Jag har fastnat lite för detta stuk i konverteringen till svartvitt där jag inte låter något bli riktigt svart eller vitt, det påminner mig lite om gamla printar och jag tycker att det gör bilderna mer tidlösa. Nu är allt sådant smaksaker givetvis så andra skulle säkert göra annorlunda.

Alla bilderna är tagna med Nikon Z6 II och Nikon Z 50/1,8 S på f/2,5 iso hamnade mellan 8000 och 12800, jag brusreducerade inte utan lät bruset fingera som ”korn”.

OmTag. Rosen

Arne Quick, Rosen

Jag tuffar på med det svartvita. Såg den frostnupna rosen som låg bortslängd på gatan i natt när jag gick sena rundan med hunden. Kanske var det en tänkt romans som gick fel?

Kommer att tänka på ungdomens romanser och alla gånger då det inte blev som man kanske hoppades. I ungdomen hörde det ju till att bli förälskad, alltid gjorde det lika ont när det inte funkade. Men ganska snart hade man kommit över det och var igång igen med någon ny tjej som man gav sin reservationslösa beundran.

På så sätt är det både vemodigt och samtidigt ganska bekvämt att vara äldre. Lite tråkigt att inte längre känna drivet som man gjorde när man var ung, men samtidigt väldigt skönt att slippa uppleva den känslomässiga berg och dalbana det innebar. Jag har sedan länge slagit mig till ro med att ha hundar som livskamrater och trivs bra med det.

Ögonen såg jag under Liljeholmsbron idag, likadana har varit målade där tidigare så det är säkert en återkommande konstnär som förnyat sitt verk.

OmTag. En sväng mot Gröndal.

Vi tog en sväng mot Liljeholmen och Gröndal jag och hunden. Jag håller fortfarande på och ”kör in mig” på det svartvita efter år av färgfotograferande.

Det blev väl inga toppenbilder direkt, mycket skall spela in och den här gången var det lite för klar himmel och torr luft och torra trottoarer och vägbanor. Dessutom hittade jag väl inte så många motiv efter den svängen vi gick.

Humöret spelar också in till stor del, ibland ser man bilder överallt och ibland ser man inga alls ungefär. Men för mig är det viktigt att plåta lite varje dag, eller snarare är det naturligt att alltid hänga på sig kameran.

Det blir spännande att se var detta svartvita tar vägen när det mognat lite. Nu är det mest laborerande såväl med motivval som med olika varianter av konverteringar för att försöka hitta den känsla jag vill ha i respektive bild. Silver EFEX är riktigt bra när man vill pröva sig fram tycker jag.