OmTag. Olika motiv, olika teknik.

Två bilder med helt olika motiv, tagna med olika teknik. Den enda gemensamma nämnaren är att de bägge är tagna på natten.

Bilden under bron är tagen en natt för drygt 10 år sedan med Hasselblad 503cx, CF 80/2,8 och ca 5 minuters exponering på Ilford Delta 100 film som framkallades i Rodinal 1+100 15 minuter med sparsam agitering.

Bilden med bokhandeln tog jag för några dagar sedan med Nikon Z6 II, Z 50/1,8S på 1/50 sek, iso 720. Bilden är beskuren till kvadrat och sparsamt bildbehandlad i Lightroom och konverteringen till svartvitt gjorde jag i Silver EFEX där jag valde Agfa APX Pro 100 som filmpreset.

Nu går det givetvis inte att jämföra bilderna då såväl motiv som ljus är väldigt olika. Men det kan ändå vara intressant att se hur stora eller snarare små de rent tekniska skillnaderna i kvalitet är. Den analoga mellanformatsbilden känns lite mjukare och följsammare i gråskalorna tycker jag, men mycket av detta beror på det större filmformatet. Samma erfarenhet har jag gjort när jag jämfört nattbilder tagna med stativ och analog småbildskamera (eller FF som de flesta säger idag).

Dessutom är det så att olika filmer ger olika karaktär så om jag till exempel hade använt en Tmax 100, som är lite hårdare i kontrasten på natten, i Hasselbladaren så hade förmodligen skillnaderna mot den digitala bilden blivit mindre. Eller om jag använt stativ även på den digitala bilden och kört på iso 100 så hade jag även då fått lite större följsamhet i gråskalorna.

Slutsats: En digitalkamera med en upplösning på 24,5 MP där bilden i detta fall dessutom är beskuren till ca 16 MP räcker väldigt långt. Om man inte gör stora delförstoringar eller om man skall betrakta bilden med lupp och inte på ett normalt betraktningoavstånd som brukar anges som minst lika långt som bilddiagonalen så klarar man sig väldigt långt med ”relativt” få pixlar.

OmTag. Ett litet tips vid hög kontrast och svagt allmänljus.

När man är ute i stadsmiljön eller andra miljöer med mycket hög kontrast och det är mörkt råkar man ut för ett par problem när man skall fotografera och det är kombinationen av höga iso och väldigt stort kontrastomfång. Jag plåtar som regel med auto-iso och bländarförval inställt på kameran och så har jag gjort på alla mina digitala, Canon, Fuji, Nikon…

På min nuvarande Nikon Z6 II använder jag som regel matrismätning i kombination med exponeringskompensationen för att inte natt skall bli dag i bilderna. Men ibland fungerar detta inte så bra utan högdagrarna blir överexponerade och förlorar teckning. Det kan till exempel vara något som lyses upp av en lampa i närheten eller ett upplyst rum bakom ett fönster eller liknande.

Få saker är så irriterande som när man tagit en bild man tror kan bli bra och upptäcker att högdagrarna är utbrända.

På Nikon Z finns en ljusmätningsmetod som heter högdagervägd mätning som anpassar mätningen så att inte högdagrarna blir utbrända. Jag misstänker att Canon, Sony m.fl. har sina varianter på samma tema.

Jag har lagt högdagervägd mätning på en funktionsknapp så att jag har den tillgänglig när jag behöver den.

En bild anpassad efter högdagrarna blir av naturliga skäl ofta underexponerad, men i den digitala världen så kan man hämta hem väldigt mycket information ur skuggorna och det eventuellt ökade bruset i skuggpartierna är lätt att fixa med brusreduceringen. Det är också bra att högdagrarna inte bränner ut om man lyfter bilden i bildbehandlingen så att de mörkare partierna blir som man vill ha dem. När man kompenserar med högdagrar-reglaget så finns informationen i filen och kan hämtas hem.

Ett litet exempel jag tog nyss här hemma.:

Bild tagen med matrismätning ger stora utbrända partier runt lampan.

Med högdagerväg mätning är högdagrana ok men bilden blir väldigt mörk.

Högdagrarna går inte att rädda i den matrismätta bilden, det finns ingen information i de utbrända områdena i bildfilen.

Trots att den högdagervägda bilden är lyft nästan 4 steg för att få den att stämma i exponering med matrisbilden så finns all info kvar i högdagrar och skuggor.

OmTag. Överdriven bildbehandling och nu AI?

Jag har funderat en del på detta med att ”ta i” när man drar i spakarna när det gäller bildbehandling. Det jag skriver om här handlar inte om de som använder bildbehandling på olika sätt som del i sitt konstnärliga uttryck utan om de som bara vill ”krydda” sina dokumentära bilder.

Jag tror att nätet och vår extrema exponering för mängder av bilder är en orsak till att så stor del av alla bilder blivit mer och mer överdrivna idag. Oavsett om det gäller socialrealistiska bilder på, ofta nedgångna, människor där man gärna förstärker ”det fula” med blixt på nära håll och tar i extra med kontrasten för för att bilden skall bli ”slagkraftig”, eller rent dokumentära bilder från olika katastrofer och oroshärdar där man drar på med färg och kontraster och jobbar med bilden så att den knappast representerar hur det såg ut längre, eller dagens naturfotografi där motiven ofta tycks hämtade från Sagan om ringen är det samma sak som gäller.

Jag ser detta bland våra mest prisade fotografer och undrar varför de inte tror på sina egna bilder längre? Men sedan ser man vilka bilder som vinner stora internationella fototävlingar och det spelar ingen roll om det handlar om bildjournalistik eller naturbilder. Det som premieras är det överdrivna.

Om du fuskat med att lägga till något i bilden blir du stämplad och får springa gatlopp, men om du i bildbehandlingen överdriver, ljusare upp och mörkar ned och jobbar stenhårt med kontraster och färger så att bilden knappast kan påstås representera någon form av existerande verklighet är det ok?

Det jag var inne på tidigare är att jag tror att nätets snabba flöde där det handlar om att fånga uppmärksamhet på någon tiondels sekund och där ganska få ger sig tid att verkligen ta in en bild gett denna accelererande utveckling mot det mer och mer extrema. Allt styrs av antalet inklick och likes idag, och det är bara att se sig om på nätet för att förstå vad som genererar detta.

Det finns dock ett problem med denna utveckling och det är att vi blir mer och mer avtrubbade, kräver extremare och extremare bilder (och berättelser) för att vakna upp för ett ögonblick ur vår surfdvala.

Skulle sådana fotografer som Cartier-Bresson och Koudelka eller Ansel Adams och Edward Weston ens få chansen idag? Jag tror inte det. Deras bilder är alldeles för ”långsamma” för att vi i dagens tempo skulle hinna med att se dem, de flesta av oss.

Bildbehandlingens resa mot det extremare har pågått ganska länge, men nu kommer även AI så att man inte ens längre vet om det är ett fotografi man tittar på eller något sammansatt av en dator, som ytterligare kommer att styra algoritmerna mot det ”de flesta vill ha”. Risken är att vi kommer få en väldig likriktning av extremt slagkraftigt men på innehåll både likriktat och tunt material i framtiden. Denna utveckling har pågått ganska länge som sagt, men frågan är om inte AI verkligen kommer att sätta turbo på utvecklingen?

Föresten, här är samma bild som ovan fast som det såg ut i verkligheten:

OmTag. In i mörkret.

Att plåta när det är mörkt har ganska länge varit det jag ägnar mig mest åt. Delvis beror det säkert på att jag alltid varit nattmänniska, men jag tycker också att fotografera i natten/sena kvällen ger en speciell känsla. Brassaï, den störste föregångaren enligt mig, uttryckte det bra: “Night does not show things, it suggests them. It disturbs and surprises us with its strangeness. It liberates forces within us which are dominated by our reason during the daytime.” Fast Brassaï uttryckte sig säkert på franska då den Parisiska natten var hans hemmaplan 😉.

När det gäller det analoga har jag ju både gått runt med stativ och kört med långa tider och knallat runt med småbildskamera och fotograferat på frihand. Oavsett tagna med stativ eller på frihand innehåller mina nattbilder ganska sällan människor, folkliv på natten har aldrig varit min fotografiska likör. Mitt liv ser inte så ut numera att jag går på krogen eller deltar i den sortens nattliv,  jag lever väldigt stillsamt. Jag knallar runt med min hund och tar mina bilder och trivs med lugnet.

Jag har tidigare fått en del kritik för att en del tycker att mina nattbilder är ”tråkiga” just för att de inte skildrar nattliv och en massa människor. Men det är ganska enkelt: mina bilder skildrar i hög utsträckning hur jag lever, man kan inte fotografera utifrån någon annans liv. Sune Jonsson, min favorit bland svenska fotografer uttryckte det väldigt fint: ”God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa.”

Bilden på Årstabron tog jag en natt med Hasselbladare och stativ, det var kallt kommer jag ihåg och mina hundar Kajsa och Sally var som alltid med. De andra två är tagna med småbildskamera på en 400 asa svartvit film i närheten av Medborgarplatsen här i Stockholm, Jag brukade plåta på 1/30 - 1/15 sek och f/2,0. Bara att hålla andan och hoppas att någon blev skarp, ofta blev de faktiskt det och en av anledningarna till skärpa på såpass långa tider, innan bildstabilisering fanns i hus eller objektiv, var att jag plåtade med en mätsökarkamera. I en spegelreflex så kan spegeln ställa till det på långa tider, när den går upp blir det ofta vibrationer i kameran som kan avspegla sig i oskarpa bilder.

OmTag. Sprickan vid Marievik.

Det var i februari 2007 och jag knallade iväg med mina hundar, Hasselbladaren och stativet för att ta några nattbilder. Ja natt var det egentligen inte denna gång utan snarare sen kväll. För mig är det skillnad på nattfotografering och mörkerfotografering vilken man kan ägna sig åt nästan dygnet runt så här års, nattfotografering är mörkerfotografering men all mörkerfotografering är inte nattfotografering.

Riktigt nattfotografering tycker jag är när man fotograferar då nästan alla ligger och sover. Det skall lysa endast i något enstaka fönster och det skall vara tyst på stan tycker jag. Normalt brukar jag inte knalla ut före klockan ett på natten om jag skall nattfotografera lite mer ”seriöst” med långa tider och stativ.

När jag plåtar analogt så räcker en rulle med 12 exponeringar för Hasselbladaren bra, är det storformatskameran som gäller så har jag aldrig hunnit med att ta mer än 4 bilder på en natt.

Tillbaka till den aktuella bilden, jag såg den fantastiska sprickan i isen vid Marievik och satte upp kameran. Exponerade 5 minuter, f/11 på Ilford Delta 100 pro har jag för mig. Delta 100 är en favoritfilm på natten då den tecknar gråskalan mer traditionellt trots att det är en Tkornsfilm. När jag kör långa tider på natten så är det Tkorn som gäller som regel beroende på att känsligheten i filmen inte sjunker lika mycket vid långa tider som den gör om man använder en film med traditionellt korn, reciprocitetsfaktorn är mindre avgörande för att använda en fackterm. För att uttrycka det enkelt är en 100 asa tkornsfilm ljuskänsligare än en TriX när tiderna blir flera minuter.

Jag underframkallar regelmässigt mina nattbilder tagna med långa tider för att få ned kontrasten.

Det som jag tycker är tjusningen med den här typen av fotograferande är att det snarare blir en form av meditation, man måste varva ned i allt från att hitta motiv som är värda tiden till att invänta exponeringen som i extremfallet med storformatskameran kan hamna på halvtimman eller ännu längre. Det större filmformatet ger också en helt unik följsamhet i tonövergångarna och en fantastisk teknisk kvalitet. Något att testa för dem som har möjlighet!