OmTag. Bilden som tidsdokument.

Bygget av Söderströmstunneln 2012

Bilder tagna på promenaden som är högst alldagliga när vi tar dem kan bli betydelsefulla som tidsdokument vad det lider. Kommer ihåg när jag beundrade Gunnar Smolianskys fina Slussenbilder från 50 talet och hans kommentar: ”Väntar man i 50 år blir alla bilder bra”.

Jag går ju alltid runt med kamera och jag gillar att promenera så staden har korsats ett otal gånger och alltid blir det bilder. Många av dessa upptäcker man långt senare som värdefulla om man inte hunnit städa bort dem förstås. Staden är under ständig förändring och om vi inte bevarar bilder av hur det ser ut nu kommer man inte i framtiden att kunna se hur det såg ut då.

Slussen vid Saltsjöbanan 2009, en plats som inte finns kvar.

Jag tror också att det kan vara viktigt, även om jag är usel på det själv, att göra fotoböcker och printa ut bilder för framtiden. Det finns ju inte heller någon institution med ansvar att bevara det kulturarv som utgörs av våran nationalskatt bilderna. När man drog igång fotografiska dödade man i sin marknadsföring effektivt debatten om ett behov av ett fotografiskt museum som pågått sedan 70-talet. Vi har fortfarande inget fotografiskt museum trots att behovet är större än någonsin.

Hur kommer viktiga bilder som visar människor och vårt samhälle ens att överleva i dagens digitala värld där livslängden bestäms av icke underhållna hårddiskar eller hur länge man betalar för sin molntjänst? Nu menar jag givetvis inte att alla bilder som tas skall tas om hand, men det borde finnas ett museum som hade ansvar att sovra i materialet och se till att det som har ett värde för framtid och nutid sparades.

Ps. Behovet av ett fotografiskt museum är min personliga åsikt, andra får givetvis tycka annorlunda.

OmTag. Glöm inte bort det viktiga för dig som person.

Sista påsken hemma.

Jag har skrivit om detta för flera år sedan, men då jag tycker att det är värt att tänka på skriver jag om det igen.

Den vardagsnära fotografin, alltså alla de bilder som dokumenterar vårt och våra näras liv när vi lever det. Jag har märkt med mig själv och tror att det samma gäller för många av oss fotointresserade att vi lätt glömmer bort de vardagsnära bilderna i jakten på våra bilder med stort B.

Det är lätt att missa detta, som för de flesta utanför kretsen av oss som har fotograferandet som seriös hobby eller är professionella är vad fotografi till stor del handlar om, alltså att ta minnesbilder från livets olika händelser. Skomakarns ungar och de dåliga skorna gäller nog ibland även för oss fotografer.

När jag nu senare tittar tillbaks på mina bilder så är det de vardagsnära bilderna som är de som egentligen är viktiga för mig. Visst jag tycker att det är kul att titta på en och annan nattbild som jag lyckats med, men det som verkligen väcker mina känslor och betyder något är dessa frysta ögonblick från ett liv som inte längre finns kvar. Jag tycker också att det är viktigt att fotografera även sådant som inte är så roligt, livet är inte alltid roligt.

Bilderna på mina föräldrar är tagna mellan år 2000 och 2007. Mamma drabbades tidigt av en demenssjukdom, pappa skötte henne i hemmet i många år men till slut var det dags för det särskilda boendet.  Bilderna är tagna från den sista påsken mamma fortfarande bodde hemma och satt vid köksbordet till den sista bilden av min far, jag tycker han ser så rofylld ut i den bilden.

Mamma gick bort hösten 2007 och pappa våren 2010, de sista månaderna i pappas liv var jag där så han behövde aldrig ligga på sjukhus eller bo borta.

Som sagt, glöm inte bort att ta de kanske enda bilder som i slutändan blir viktiga för dig.

Precis flyttat in på det särskilda boendet.

Mamma på det särskilda boendet.

Mamma den sista sommaren, pappa hälsade på henne varje dag som hon bodde på det särskilda boendet.

Pappa 2007.

OmTag. Ett litet lusthus på Reimersholme.

Längst ut på Reimersholmes västra spets finns ett litet lusthus. Det har blivit en speciell plats för mig. Jag började sätta mig där en stund och filosofera på nattpromenaderna med mina hundar någon gång för snart 25 år sedan, en tradition som lever vidare.

En natt hösten 2011 hade jag tagit med mig storformatskameran och stativet för att ta några bilder ute på ön. Det var väldigt mörkt när jag gick ut på gräsmattan för att ta bilden med skulpturen och Essingeleden och Lilla Essingen på andra sidan vattnet. Jag ställde upp och ställde in kameran och eftersom exponeringstiden var runt 20 minuter så gick jag och min dåvarande hund Sally till lusthuset intill för att sätta oss och invänta exponeringen.

Som sagt var det väldigt mörkt så när jag satte mig hörde jag ett grymtande från bänken mitt emot. Det var en av dessa hemlösa missbrukare som hade valt lusthuset som natthärbärge. Han var mycket nedgången, men en snäll person, som de ofta är de som faller ur ramen, vi fick ett fint snack där i natten när jag exponerade mina bilder. Jag tror knappast att han är med oss längre.

OmTag. Svartvitt och Tunnelgatan.

Den 28e februari 1986 kl. 23:21 sköts statsminister Olof Palme i Korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Jag kommer fortfarande ihåg att vi hade en firmafest där jag jobbade vid Stadshagen den kvällen. Jag kommer också ihåg att jag i efterhand blev förvånad över att jag inte såg en enda polis på min promenad från Stadshagen till Odenplan för att ta bussen hem till Vallentuna, där jag då bodde, några timmar efter mordet.

Nu är det inte Palmemordet jag skall skriva om utan fotografi. Bilden på trapporna från Tunnelgatan upp till Malmskillnadsgatan tog jag dagen före julafton. Jag promenerar mycket på stadens gator tillsammans med min följeslagare colliehunden Tobbe. Ofta går vi sena promenader och kameran är förstås alltid med. Jag gick även runt på samma sätt tidigare, då med mina dåvarande hundar, så sena långpromenader i staden är något jag hållit på med ganska länge.

Tobbe min ständige följeslagare.

Det som skiljer är att jag numera, sedan många år, är i huvudsak digital när jag fotograferar. Förr gick jag runt med Leican och plåtade på svartvit film. Det digitala har gjort det hela mycket smidigare för mig, förr fick man hålla andan, köra på långsamma tider och hålla tummarna för att det skulle bli en användbar bild. Nu med de extrema egenskaperna på höga iso i kombination med bildstabilisering går det att mer eller mindre plåta som på dagen även när det är mörkt.

När jag konverterar till svartvitt vill jag dock att gråskalorna och kontrasten skall se ut som jag är van från det analoga. Detta handlar inte om nostalgi utan det är det uttryck jag gillar. Jag tycker sällan (eller nästan aldrig) att rakt konverterade bilder blir bra, framför allt blir gråskalorna och mellantonskontrasten ”fel” i förhållande till hur jag vill att det skall se ut.

Jag använder därför Silver EFEX när jag konverterar och utgår ofta från en preset och väljer en film. Detta är mycket mer än ”att lägga på korn” som en del brukar säga eller tror. När jag väljer en film i Silver EFEX anpassas bilden så att färger tecknas in på rätt sätt i gråskalan och dessutom fixar programmet så att kontrasten i mellantonerna blir som den aktuella filmen hanterar dem. Detta med kornet är inte heller något ”brus” som läggs på utan programmet räknar om pixelstrukturen i bilden för att sedan sätta ihop den med ett korn som efterliknar den valda filmen. Personligen brukar jag vara ganska sparsam med kornet, lägger på bara så mycket att det ger bilden lite struktur så att den inte ser platt och livlös ut.

Jag har också ett litet tips vid konverteringen som ni kan testa om ni vill: Innan jag konverterar bilden så brukar jag dra ned clarityreglaget till minussidan och kompensera med ökad kontrast. Detta gör att jag simulerar den överlödning som finns i en film, i en film sprider sig ljuset lite i emulsionen så att det aldrig blir lika skarpa övergångar mellan mörkt och ljust som det blir från det digitala. Ett tydligt exempel är om man fotograferar något hus på avstånd med upplysta fönster när det är mörkt ute. Ofta blir fönstren som små påklistrade vita ”papperslappar” mot fasaden med det digitala (på höga iso), däremot i det analoga får man en annan följsamhet i starka kontrastövergångar. Det är detta man kommer till rätta med genom att dra ned clarity innan konvertering. I bilden ovan så justerade jag den först i färg i Lightroom som jag ville ha den, sedan drog jag ned clarity till -30 och ökade kontrasten till +20 innan jag gick vidare till Silver EFEX.

När jag ställde ut 20 svartvita gatufoton i Gnesta för en del år sedan, där alla bilderna i och för sig var tagna i dagsljus, valde jag 19 analoga bilder och en digital som jag konverterat enligt beskrivna modell. Det roliga är att ingen lyckades peka ut vilka bild som var digital trots att de analoga både var plåtade med Leica-M och svartvit film, så kan det vara 😉.

OmTag. Isfall.

Något som vintern bjuder på och som kan vara kul att fota är isfall. Här i Stockholm har vi av förklarliga skäl inga isfall som kommer i närheten av de som finns vid vattenfall norr över, men man får ta det som bjuds.

Det brukar varje år bli några bilder på detta, som ligger på en plats jag ofta passerar vid Tantolunden. Jag tycker att det blir bäst på kvällen när endast gatlyktorna lyser upp. Lite trollsk stämning i bilderna tycker jag.

Bilderna tagna med Nikon Z6 II, 50/1,8S och konverteringen till svartvitt gjord i Silver EFEX som vanligt.