OmTag. Från Ivar Los park

Det var en natt i augusti 2011 som jag tog min dramaten med storformatskameran och stativet och tillsammans med min hund Sally knallade iväg upp mot Mariaberget för att ta några bilder. Det var första gången på ganska länge som vi tog oss ifrån närområdet hemma på natten, min gamla hund Kajsa hade lämnat oss någon månad tidigare och den senaste tiden innan hon fick somna in orkade hon inte riktigt med dessa äventyr längre.

Vi gick i alla fall in i Ivar-Los park och jag ställde upp kameran. Detta är andra bilden, den första fick ljusstreck tvärs över sig! När jag satt där i natten och filosoferade passerade en båt med lanternor nere på Riddarfjärden. Förlorad i mina egna tankar så missade jag givetvis detta, så det fick bli en bild till.

Exponeringstiden var ca 20 minuter på f/22 på min Wista SP 4 * 5" och filmen, TMax 100, framkallades i rodinal 1+100 i 15 minuter med sparsam agitering.

Större format ger en helt egen kvalitet och mjukare tonövergångar som man inte kan kompensera för med en finkornigare film på mindre format, det är min erfarenhet. Fotografering med större format och långa tider i natten är något helt annat än att gå runt med småbildskameran runt halsen och ”plåta i steget”. Det finns en meditativ komponent i det som ger det en känsla som är väl värd besväret tycker jag även om det blir sällan jag gör det. Något för fler att prova kanske?

OmTag. Länge sedan senast.

Det var ganska länge sedan jag ”hängde på fotosidan” nu, mycket har förändrats för mig sedan dess inte minst inom det fotografiska. Då var jag en ganska aktiv amatör, nu är det mest att jag använder kameran som en sorts dagbok. Jag tar fortfarande en massa bilder, men har väl inget direkt syfte med det förutom att dokumentera mitt liv som det flyter på.

Tobbe fotograferad med iPhone 14.

Främst blir det en massa bilder från mina promenader med hunden vilket till stor del är mitt liv i och för sig. Förr gick jag mer ut för att aktivt fotografera även om det även då ofta handlade om promenader med mina dåvarande hundar. Men nu är det hundpromenader där det kanske dyker upp något som jag tar en bild av. Som sagt, jag har ingen större ambition med fotograferandet i sig idag även om jag säkert tar minst lika många bilder.

Men fotointresset lever givetvis vidare. Idag plåtar jag nästan uteslutande digitalt utom de få gånger jag vädrar kamerorna med större format, mellan och storformat. Den senaste åren med Leican blev det ändå att jag skannade negativen och då blev det lite att gå över ån efter vatten tycker jag. Förr plåtade jag nästan uteslutande svartvitt som jag framkallade själv men nu blir det mest färg. Men det var ganska länge sedan som det kom pluggar till Lightroom och Photoshop som förenklade konverteringen till svartvitt och gör det så bra så att mina behov av att plåta med film försvann om jag inte vill plåta i större format.

”The never ending storie” om ”analogt vs digitalt” tänker jag inte ge mig in i mer än att peka på att den nog är mer känslomässig än rationell många gånger. Inget fel i det var och en väljer sina egna verktyg, men att påstå att den gamla tekniken skulle vara mer rätt än den nya ur någon objektiv synvinkel är att göra sitt eget tyckande till sanning. Det råder också en del mytbildning om att det ena skulle kräva mer kunskap än det andra vilket det inte heller gör om man inte gör sina kopior i mörkrummet vilket är mer av ett hantverk i sig själv.

Nog om detta. Däremot i utvecklingen av systemkameror så så saknar jag små nätta digitala systemkameror och objektiv för småbilsformat alltså FF på sensorn. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Nikon F3 som exempel var en ganska klumpig kamera när jag själv plåtade med Olympus. Men när jag jämförde med min Fuji X-T4 som jag hade tidigare och som dels är Aps-c format och dels sågs som en ”liten smidig kamera” så upptäckte jag att den är minst lika stor som en Nikon F3. Varför skall det vara så svårt att göra en kamera med tillhörande objektiv idag med FF sensor som håller samma storlek och byggkvalitet som min gamla Olympus? Nu plåtar jag med en Nikon Z6 II en strålande bra kamera och suveräna gluggar i S-serien, men de skulle gärna kunna få vara lite mindre. 

OmTag. Svartvitt vs färg m.m.

Såg att de gamla ämnena poppar upp igen. Alltså dessa färg vs svartvitt, analogt vs digitalt, Leica vs allt annat , manuellt vs automatik, zoom vs fasta brännvidder osv. Det är kul att diskussionerna hålls vid liv även om jag tycker att förståelsen för den andres åsikt ibland kan brista en del.

När det, för mig, handlar om svartvitt vs färg handlar det till stor del om vad och hur jag fotograferar liksom vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar alltså inte om att jag tycker att det ena är bättre än det andra. Nu för tiden då jag mest går runt och knäpper bilder som en form av dagbok kör jag nästan uteslutande färg.

När jag var mer aktiv i själva fotograferandet plåtade jag nästan uteslutande svartvitt. Anledningen för mig som gick runt mycket på stan och plåtade var att det var betydligt enklare att renodla det jag ville få fram med mina bilder om jag tog dem i svartvitt. Färg är för det första mycket svårare och för det andra kräver den typen av fotograferande jag ägnade mig åt att färgen ofta behövde vara ett bärande element i bilden om det skulle bli något mer än rena ”semesterbilder”.

Jag tycker fortfarande att ganska få klarar färg i till exempel gatufoto. Givetvis finns enstaka bilder som blir bra, men färgen tar ofta över innehållet i bilderna tycker jag. Ganska få har bemästrat färg inom till exempel gatufoto anser jag och de har använt färgen i sig som ett kreativt element i sina bilder. De jag kommer på är Ernst Haas och Saul Leiter.

Detta med analogt vs digitalt är en annan fråga som ofta dyker upp. Jag föredrog ganska länge analogt även fast jag tidigt skaffade mig digitalkameror. Delvis berodde det på att jag inte tyckte att jag fick till gråskalorna som jag ville ha dem och delvis berodde det på prylar som satt i huvudet; jag hade svårt att inte börja slarvfotografera med det digitala och hade svårt att inte hela tiden titta på bilderna jag tog vilket störde koncentrationen. En annan avgörande faktor som leder in på nästa spörsmål var att jag inte hade någon digitalkamera som jag tyckte fungerade för mitt sätt att fotografera.

Jag plåtade alltså med Leica-M och för mig handlar det om att mätsökarkameran är helt överlägsen spegelreflex när det gäller gatufoto och/eller annan fotografering av mer reportagekaraktär. För mig var den mycket mer intuitiv då jag inte behövde ”leta bild” genom sökaren som jag upplever att jag gör med spegelreflex. Men då jag även av andra skäl föredrog det analoga blev det aldrig aktuellt att skaffa någon digital Leica-M.

När det gäller att fota manuellt eller med automatik tyckte och tycker jag att det manuella gjorde mig mer skärpt. I och med att jag hela tiden var observant på ljusets skiftningar blev jag också mer vaken när det gällde att se bilder. Ställa in kameran gjorde jag hela tiden mer eller mindre automatiskt, det handlar om vana och tar varken tid eller är jobbigt när man fått in det i ryggmärgen.

Jag föredrar fortfarande fasta brännvidder även om jag plåtar en del med zoomar också. Anledningen är att jag vill kunna se bilden utan kamera och inte behöva leta utsnitt genom sökaren. Min erfarenhet av fasta gluggar är att de sätter sig i ryggmärgen och när man som mig kör med samma brännvidd ganska länge utan att byta mellan olika, gärna i perioder på åtminstone några månader, anpassas seendet så att jag inte behöver tänka utan kameran fungerar i samklang med hur jag ser bild.

Nu för tiden plåtar jag nästan uteslutande digitalt och det fungerar det också. Hade jag varit lika aktiv som förr hade jag förmodligen knallat runt med en digital Leica-M och min fantastiska Summilux-M 50/1,4 ASPH. 

OmTag. Mycket om gatufoto nu och då måste man ju vara med på ett hörn! 😀

Diskussionerna om vad som är gatufoto och vad som inte är det har gått höga på fotosidan ett tag. Jag har varit inne och ”pingpong-kommenterat” lite i Joakims blogg. Inte för att jag egentligen tror att mina åsikter skiljer sig så mycket från hans när det gäller gatufoto utan mer för att lite som ”djävulens advokat” försöka belysa hur svårt det är att diskutera gränsdragningar i ett ämne där gränserna i sig är så subjektiva.

Om jag försökte definiera gatufoto skulle jag säkert ”lyckas” ungefär lika bra som alla andra som försökt, så jag avstår. En sak vill jag dock framhålla och som är en åsikt jag står för: Gatufoto för mig är en form av dokumentär fotografi och då faller en hel del bilder bort redan där.

Sedan hamnar man som jag påpekade i mina kommentarer på Joakims inlägg i en hel massa gränsdragningsproblem som inte är helt enkla och kanske dessutom kan vara ganska flytande, det hela blir lätt lite som att försöka komma överens om hur mycket vatten som är mycket vatten för att ta ett dåligt exempel.

Jag tror också att många av oss lite äldre stofiler (Joakim är inte tillräckligt gammal utan jag snackar om oss gubbar och gummor 60+) som vill att gatufotografi skall se ut som det gjorde när våra ”hjältar” höll på ofta missar att den verklighet och det gatuliv som fanns och levdes då inte finns längre. Folk, åtminstone här, lever inte sina liv på gatan, umgås och snackas vid på gatan osv. som de gjorde på ”den gamla goda tiden”. Alltså finns inte de bilderna kvar att ta överhuvudtaget, åtminstone är de sällsynta.

Varför är det så så viktigt att kategorisera olika bilder? Jag tror att i takt med att det blivit allt svårare att göra det har det också blivit nödvändigare att försöka göra det. Dels beror det på att bildflödet är ofantligt och dels på att så mycket läggs ut för visning som kanske mått bäst av att stanna på den egna datorn eller i värsta fall kanske helt enkelt raderats. Detta i kombination med en viss lättkränkthet och att många är sin egen auktoritet i alla lägen gör detta med att begränsa en populär genre svårt, för att inte säga näst intill omöjligt samtidigt som det ändå är nödvändigt om man inte helt vill drunkna i flödet av "hullerombuller-bilder".

Samtidigt måste man vara försiktig när man försöker smala av en genre så att inte barnen åker ut med badvattnet. Det är väldigt lätt att dissa sådant idag som kanske visar sig vara riktigt bra ”i morgon” bara för att man inte är van att se det. Många av dem vi idag ser som ikoniska föredömen blev inledningsvis ganska hårt ansatta av samtidens kritiker helt enkelt för att de visade sådant som kritikerna och betraktarna inte var vana vid att se.

När det gäller just gatufoto anser jag liksom Joakim (är jag övertygad om) att en perfekt i ögonblicket fångad händelse där både form och innehåll sammanfaller till en enhet som gör en bra bild är gatufotografins innersta väsen och fundament. Det är alltså helt avgörande HUR bilden kom till, en identisk bild som är iscensatt är en helt annan sak och framför allt är det inget gatufoto. Detta innebär ju inte att man förespråkar att de riggade bilderna (för att ta dem som exempel) borde förbjudas, det innebär ”bara” att man inte anser att de bör kallas gatufoto.

Bland mina bilder här i inlägget representerar någon gatufoto, eller alla gatufoto beroende på hur man ser det. Ingen av dem är manipulerad eller riggad och dessutom plåtade spontant utan planering så ur de aspekterna kan man kalla dem gatufoton om man vill. Men personligen skulle jag kanske bara publicera två av dem i ett renodlat gatufotoforum. Som sagt, detta med gränsdragningar är svårt, nästan omöjligt, men måste ändå kanske göras ibland om man inte vill se makrobilder av ogräset mellan gatstenarna, teaterbilder och rena Rembrandtkreationer i forum för gatufoto?

OmTag. Årets utställning

Nu är det ett par veckor sedan vi i Fyra Fotografer (Krister Kleréus, Per-Erik Åström, Göran Tonström och jag) tog ned vår utställning på galleri Konsthallen i Gamla Stan.

Krister visade bilder av människor som har sin verksamhet i Gamla Stan, Per-Erik visade bilder av nyanlända i väntan på besked i en flyktingförläggning, Göran visade bilder från Auschwitz och själv visade jag nattbilder från Gamla Stan. Det kan låta som en sarlig blandning, men det fungerade faktiskt bra ihop.

Det var fjärde året vi fyra ställde ut tillsammans, de tre tidigare har vi ställt ut vid Hornstull. Mycket folk var det och ett jämt flöde alla dagar, det är självklart mer folk som passerar i Gamla Stan än i Hornstull vilket lyfte besökarantalet markant.

Många fina möten blev det också under veckan.

Här är bilderna jag visade, många har säkert redan sett dem då de flesta är publicerade tidigare. Bilderna togs med en analog Hasselbladare och långa exponeringstider under några nätter tillsammans med min dåvarande hund, Sally.