OmTag. Broar.

Att plåta broar är något jag liksom många andra gillar och att bo här i Stockholm ger ett ganska stort urval av vackra broar.

I natt var jag ute på Långholmen med min hund och givetvis blev det några bilder på Västerbron. Med tanke på att bron öppnades för trafik redan 1935 så måste man säga att de var bra på att framtidssäkra bygget.

För att anspela på brons tidlöshet gjorde jag bilderna lite retro. Plåtade med Nikon Z6 II och 50/1,8S och konverteringen är gjord i Silver EFEX.

Genom åren har det blivit en hel del bilder på Västerbron. Vi är ganska många som plåtat bron, den mest kände är säkert Lennart Olson som även ingick i det legendariska fotografkollektivet Tio Fotografer https://sis.modernamuseet.se/people/3259/lennart-olson/objects

OmTag. Teknikens utveckling och mörkerbilder i steget.

Jag gick även före det digitala runt med kameran och fotograferade på frihand i mörkret. Då var det som regel en 400 asa svartvit film i kameran. Ibland körde jag med Neopan 1600 som i verkligheten snarare låg på runt 1000 asa i känslighet, men som sagt för det mesta var det en 400 asa film.

Först var det TriX fram tills dess att de gjorde om filmen så att den blev mycket mer lik TMAX 400 efter 2003. Jag återupptäckte då Neopan 400 som jag gillade och körde med den fram till kärnkraftskatastrofen i Japan 2011 då den först försvann under lång tid för att sedan komma tillbaks som ”svindyr”. Före kärnkraftsolyckan betalade jag 29 kr/rulle för Neopan 400 när jag som alltid köpte 10 rullar eller fler.

Sedan testade jag Ilford HP5+ som jag tyckte ofta blev lite ”ruffig” i hård kontrast. Efter en hel del laborerande så insåg jag att HP5+, framkallad i xtol 1+1 i själva verket hade en känslighet som låg på ungefär 640 asa. Efter detta så exponerade jag alltid filmen efter 640 asa men framkallade med de tider som anges om man exponerar den efter 400 asa. Då försvann ”ruffigheten” och den blev mycket lik den TriX som fanns före 2003.

Hur som helst, nu knallar jag runt med digitalkamera sedan ganska länge och det öppnar upp helt andra möjligheter att plåta utan stativ när det är riktigt mörkt. Både bildstabiliseringen och de fantastiska egenskaperna på höga iso bidrar till de nya möjligheterna. Bilden som jag tog igår med den totalt igenisade dörren till ingången i bergrummet, jo det är en dörr under isen nedtill till vänster, hade jag aldrig kunnat tagit med analog kamera på frihand. Jag använde min Nikon Z6 II med 50/1,8S på 1/13 sek f/2,5 och iso 12800.

OmTag. Med digitalkamera och stativ i mörkret.

Jag har ju plåtat en hel del på nätterna med stativ och långa tider. För det mesta analogt med svartvit film och mellan eller storformatskameror. Men jag har även försökt mig på samma sak med digitalkameror.

Ett problem på natten i staden är att kontrasterna blir väldigt höga. Med det analoga finns en del man kan göra åt detta vid framkallningen. Dessutom finns i filmen i sig en kompenserande effekt som gör att högdagrarna inte klipper på samma sätt som i det digitala om man överexponerar för att få teckning i skuggpartierna. Den analoga svartvita bilden blir mjukare i sin karaktär i nattens extrema kontraster.

Jag höll på och klurade med detta en del med det digitala och kom fram till att jag kunde hantera detta ganska bra genom att först göra en HDR, alltså ta flera alternativa exponeringar, och sedan konvertera HDR-filen till svartvitt. Dessutom använder jag ofta klarhet och struktur i Lightroom tvärt emot hur de flesta gör, alltså jag drar dem till minusvärden för att få bort den ”grittighet” som ofta blir i digitala nattbilder annars.

Nu går det givetvis att plåta nattbilder med digitalkameran utan att krångla till det och många gör det riktigt bra tycker jag. Men om man vill hamna närmare det lite mjukare uttrycket som man får från svartvit film så tycker jag att man kan testa att gå omvägen via HDR. Man får ju då också en fil med massor av information som man kan jobba med.

Till den här bilden använde jag min Canon 5D Mk2 och tog tre exponeringar -2 steg, normalexponering och +2 steg.

Jag gjorde en bok på blurb 2012 med en del av mina analoga nattbilder som ni kan gå in och bläddra i om ni vill, det går även att beställa direkt från blurb fast jag såg att de blivit ganska dyra trots att jag inte har något påslag på boken. Den finns även i en dyrare variant med matt papper och lite mer påkostat utförande, bara att söka på Alf Johansson så kommer bägge varianterna upp.
https://www.blurb.com/b/3732857-efter-midnatt-ii

OmTag. Att vara en nattuggla.

Leica-M6 TTL, Summilux-M 50/1,4 ASPH på f/1,4

Jag är och har alltid varit en nattmänniska, redan som liten var jag tillsammans med morsan uppe sent på nätterna. Farsan liksom brorsan var däremot morgonmänniskor.

Jag knallar ofta runt med kameran på sena kvällar och nätter, att ta sena långpromenader är en annan passion. Genom åren har det blivit en hel del ”mörkerbilder” tagna med olika teknik. Dels mitt ”långsamma” lite mer planerade fotograferande med stativ och Hasselbladaren eller storformatskameran (Wista SP). Men de flesta bilderna är tagna med småbildskamera, eller FF som man kallar formatet i den digitala eran.

Hasselblad 503 cx, CF80/2,8 på f/8,0

Jag gick många år runt med min analoga småbildskamera och då de svartvita filmerna inte var så ljuskänsliga fick jag ofta hålla andan, köra på 1/15 sek vid full bländaröppning och hoppas att det skulle bli tillräckligt skarpt.

Det finns ett ganska utbrett missförstånd när det gäller att pressa film, alltså att man underexponerar och överframkallar. Missförståndet är att man i någon högre utsträckning kan påverka filmens känslighet. Det man påverkar är i huvudsak kontrasten. Lågdagrarna påverkas ganska lite av pressning däremot högdagrarna påverkas mycket. Man får med andra ord mer och mer effekt av pressningen ju ljusare detaljerna i motivet är.

När man likt mig plåtar i miljöer där kontrasten redan är väldigt stor som stadsmiljö på natten så blir det lätt att bilden blir närmast grafisk och att man därmed går miste om gråskalorna om man pressar. Jag pressar därför nästan aldrig film, däremot håller filmen en lite högre känslighet än den nominella, som ofta är anpassad efter den klassiska framkallaren D76, om man använder en modernare framkallare som till exempel XTOL. En Ilford HP5+ som exempel som håller 400 asa med D76 ligger närmare 640 asa framkallad i XTOL.

Fuji X-T4, XF16-55/2,8 på f/2,8

När det gäller analogt fotograferande med långa tider och stativ kommer en del andra parametrar in som man måste hantera, som till exempel reciprocitetseffekten som innebär att filmens känslighet sjunker vid långa tider. Detta är ett kapitel för sig som jag kanske kommer att skriva ett eget inlägg om. Med dagens digitala kameror så öppnas helt nya möjligheter till mörkerfotografering då de är så bra på höga ISO (asa) och dessutom finns ofta bildstabilisering som ytterligare förenklar tillvaron för oss nattugglor.

OmTag. Se upp i städivern!

Det är lätt, speciellt i den digitala eran, att vi städar bort de bilder som kanske är de som blir ”viktiga” för oss längre fram. Funderar lite över detta när jag sitter och raderar bort en massa bilder från moln och hårddiskar.

Mina negativ har jag ju kvar oavsett kvaliteten på de enskilda bilderna, man tar ju inte fram saxen och klipper bort vissa bilder från remsorna för att förpassa dem till soporna.

När jag sitter och tittar igenom mina bilder, speciellt om jag gör det nära inpå från det att jag tog dem finns alltid risken att jag raderar en massa bilder som jag inte tycker håller rent bildmässigt utan att tänka så mycket på vad bilderna innehåller. Jag har också märkt med mig själv att jag däremot sparat en massa ”skräpbilder” som jag tyckte höll som bilder men där de egentligen helt saknar intressant innehåll.

Sanningen är ju den att en bild kan vara värdefull beroende av sitt innehåll även om den rent ”formmässigt” inte är så mycket att köra vågen för. Tvärtom kan en bild som formmässigt är ”perfekt” vara totalt ointressant som bild om den saknar ett innehåll.

Speciellt för alla oss fotonördar, de flesta av oss här på fotosidan, tenderar vi ofta att inte bara söka ”den perfekta bilden”, vilket är en sak, men tyvärr är det lätt hänt att vi också mer eller mindre slutar med att ta och spara ”de vardagsnära” bilderna, alltså den typ av bilder som de utanför ”fotonörderiet” tar på nära och kära rakt upp och ned i vardagen.

I slutändan är det ofta dessa vardagsbilder som blir viktiga för oss och inte den vindpinade ensamma eken på ängen tagen i släpljus. Givetvis skall vi plåta eken också, men glöm inte bort vardagen!

Bilderna är från en fika den 8:e februari 2012 på Södermalm och ett ställe som heter Twang, kombinerat fik och gitarraffär. Jag är glad att jag inte i städivern råkat radera dem.