OmTag. Ensamhet

Jag vet vad ensamhet innebär, speciellt vid dessa storhelger är det jobbigt för många av oss ensamma. Det blir väldigt uppenbart när ingen ringer och vill att man skall vara med eller undrar vad man skall göra.

I ett tidigare liv var jag alltid med, ofta en medelpunkt till och med. Allt ändrades i och med min utbrändhet i början av 20-hundra talet. För att ge det lite klarhet så startade det som ledde fram till den totala genomklappningen redan 1994.

1994 flyttade mina föräldrar i och med farsans pensionering från Vallentuna till min mors föräldrahem i västra Värmland, mor hade redan varit dålig några år men vi förstod väl inte att det var så allvarligt, hon hade haft värk i rygg och leder så länge jag mindes så vi trodde väl att det var något liknande denna gång. Bara ett par månader efter att flyttlasset gått fick jag ett samtal när jag väntade på att åka till Kalmar på en kurs genom jobbet.

Det var farsan som ringde och jag kommer ihåg den exakta ordalydelsen och tonfallet: ”Dan är död”. Mitt enda syskon hade fallit ihop och dött av en massiv hjärtinfarkt dagen innan han skulle fylla 41. Som en blixt från en klar himmel, han var urstark och hade så vitt någon visste aldrig haft några problem med hjärtat.

Hela mitt liv ställdes på ända, plötsligt hade jag mist min bror och dessutom var jag ensam med två åldrande föräldrar i en annan landsända. Jag flydde in i arbetet som så många andra, dessutom utnyttjade jag min lediga tid till att besöka mina föräldrar.

Jag kommer ihåg första julen hur jag försökte upprätthålla någon sorts normalitet genom att laga julmiddag och hur vi satt i vardagsrummet i Värmland jag, farsan och min allt sjukare mor och försökte låtsas som om det var som vanligt; inget skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag kommer ihåg hur jag grät när jag var ute med farsans hund på nattkröken, men inför farsan och morsan försökte jag hålla masken och vara stark.

Vi började också bli oroliga för min mors tillstånd som raskt försämrats efter brorsans bortgång, på våren och sommaren 95 gjordes en grundlig utredning där man konstaterade demenssjukdomen som slutligen ändade hennes liv 2007. Lite senare på hösten fick farsan plötsligt andnöd och åkte akut till sjukhuset, han hade drabbats av hjärtsvikt.

I Stockholm satt jag och oroade mig och jobbade mer eller mindre dygnet runt när jag inte åkte upp till mina föräldrar. Min arbetssituation blev också värre i och med att jag blev ansvarig för att införa ett stödsystem över hela landet som vi tidigare bara använt i Stockholm. Detta upplevdes givetvis som ett hot hos dem som jobbade med det gamla centrala systemet som skulle ersättas, man kan väl uttrycka det som så att det fanns en handfull personer som gjorde sitt bästa för att skjuta projektet i sank. I kombination med en svag ledning som tagit beslutet men inte hade kraften och modet att riktigt genomdriva det stod jag ganska ensam i denna fajt. Hur som helst kom vi vidare med införandet och jag fick hjälp till slut även om det blev en massa konstiga kompromisser och gick långsam.

Min privata- och arbets-situation gjorde att jag redan då började förlora mycket av det sociala liv jag levt tidigare, jag antingen jobbade eller åkte för att hälsa på mina föräldrar. Jag slutade i stort även att gå på krogen som varit lite av ett vardagsrum tidigare och i och med detta försvann de flesta utanför jobbet som jag umgåtts med tidigare. År 2000 skaffade jag collietiken Kajsa, jag var gammal hundmänniska och eftersom jag jobbade till stora delar hemifrån och inte hade krogen längre var det ett lätt beslut.

2001 kraschade det, jag satt framför datorn och kunde inte öppna mailet, jag hade gått in i den beryktade väggen. Jag gick igenom sjukskrivningar, rehabilitering och arbetsträning, men så fort ett måste dök upp var det färdigt igen. Jag tror att de flesta som inte upplevt detta har svårt att föreställa sig hur dålig man kan bli. Var det kö på affären hände det flera gånger att jag fick gå därifrån med oförrättat ärende, om jag var tvungen att gå på posten och banken (vilket jag var på den tiden) fick jag ta posten ena dagen och banken nästa eftersom jag inte klarade av att göra båda sakerna på samma dag. Det handlar alltså inte om att känna sig lite sliten, som en del tycks tro, det handlar om att vara helt tömd på energi i kombination med panikattacker och total utmattning.

En effekt blev att jag inte orkade med några sociala kontakter förutom med mina föräldrar och min hund. De gamla kompisarna slutade höra av sig ganska snart och själv orkade jag inte, hunden blev min livlina tror jag. Så rullade det på och det var också därför jag började med mitt fotograferande, alla har vi behov av att känna någon mening i tillvaron, fotograferandet blev min mening. Nattfotograferandet blev ett sätt för mig att bearbeta mina känslor och samtidigt en form av meditation för att driva den värsta oron ur kroppen.

På senare år har det blivit lite bättre med det sociala och jag har en hel del nya bekanta genom fotograferandet som jag fikar med och träffar ibland. Men i stort sett alla de gamla polarna är borta och det är just detta som ensamhet handlar om: När ingen längre ringer inför en storhelg och undrar om du skall hänga på, inte för att de kanske tycker synd utan därför att de verkligen vill ha dig i sin närhet.

Om ensamhet vet jag en hel del.

OmTag. Ha en fin midsommar!

Midsommarafton; vi har precis avnjutit kålpudding, färskpotatis och rårörda lingon jag och Sally.

12° och spridda skurar är ju inget man önskar alla midsommarfirare, får hoppas att de hittar på trevliga aktiviteter under tak i stället. Vädret rår man ju inte över så det är inte stor mening att irritera sig över det.

Bilden? En väl insutten cykelsadel; jag undrar hur många bakdelar den har fått uppleva?

Ha en riktigt fin midsommar nu, oavsett hur vädret ser ut; solskenet kommer inifrån! :)

OmTag. Att riva sina broar.

Den gamla järnvägsbron som förband pappersbruket med stambanan, det var många år sedan det gick några tåg här, men bron står kvar som ett monument över en svunnen tid. Åmotfors Pappersbruks AB bildades 1897, nu finns bara en lite rest kvar av detta anrika pappersbruk.

Förr sysselsatte det en stor del av samhället, min mormor jobbade där hela livet. Det var tungt och slitigt, hon jobbade med att packa papper som skulle ut i världen och man räknade ut någon gång att hon bar ca 9 ton om dagen. Det var ofta kvinnorna som hade de tyngsta jobben, och när de var klara så var det att ta hand om hemmet efter gamla traditioner, inte så mycket RUT som gällde för dessa arbetarkvinnor, "a working class hero is something to be".

Blir ledsen när jag ser hur Ulf Lundells dotter hänger ut sin far som en ansvarslös gitarrspelande alkoholist med bockfot, blir också lite besviken på att man publicerar sådan smörja på en av våra största dagstidningar. Att pissa på relationerna till sin far för en kvart i rampljuset, är det värt det? Nu har jag inga barn själv men jag kan tänka mig hur det skulle kännas.

När Ulf Lundell inte orkar hålla käften längre utan går i svaromål på sin blogg är han givetvis en ännu större buse i riksorganets ögon och vipps fick man något att skriva om i ytterligare ett par dagar. Hur funkar den militanta kulturfeminismen egentligen? Man skall alltid vara stark och tillåtas förnedra män i sin närhet eller i största allmänhet, men samtidigt är man alltid offer och som sådana oantastliga? Vissa gör vad som helst för en kvart i rampljuset och för att skruva upp försäljningssiffrorna för sin bok, undrar om det finns någon diagnos även för detta?

Annars var jag och köpte en ny kalibrator idag, det blev en Spyder 5 pro, jag har ju kört med min Spyder 3 fram tills nu men där har man upphört med uppdateringar av mjukvaran och dessutom åldras den generationen kalibratorer snabbare så det var väl ändå dags att skaffa ny. Skillnaden på den nya profilen finns där, men den är ganska marginell. 

OmTag. Gnällgubbe?

Det händer ibland att någon tycker att jag är onödigt negativ i min blogg. Jag gnäller ofta på saker som jag inte gillar, jag kan i viss mån hålla med om detta. Kanske är det baksmällan efter alla SAS och charmkurser jag fick gå när det begav sig?

Ibland gnäller jag över fotografi och fotografer tycker man. Själv tycker jag att jag förbättrat mig på den punkten, numera skriver jag ofta istället att jag varken förstår vad hen håller på med eller kan se storheten i en viss fotografi när det dyker upp sådant som jag inte begriper. Med andra ord försöker jag att vara tydlig med att det handlar om min åsikt och inget annat.

Sedan kan jag ibland ge uttryck för min ovilja mot att man, som jag upplever det, exploaterar på utsatta människor. Detta är en åsikt jag står för oavsett vad fotografen råkar heta eller vilken ikonstatus hen har. Jag hoppas att det tydligt framgår av min blogg när jag skriver om fotografi att det alltid handlar om min personliga uppfattning och mina egna åsikter, där kan man givetvis tycka annorlunda och många gör det säkert. Det viktiga är dock att vi respekterar varandras tyckande oavsett om vi håller med eller inte.

En annan underförstådd punkt när jag skriver om fotografi är att jag skriver om den typ av fotografi som ligger mig närmast om hjärtat. Där tror jag att de flesta av oss kanske gör misstaget att snacka om ”våra egna val” som om de var den enda fotografi värd namnet. Det finns ju oändligt många genrer som jag varken är speciellt intresserad av eller har någon kunskap om och det är enbart därför jag inte skriver om dem, inte för att de skulle vara mindre ”riktiga” i någon objektiv mening.

När det gäller annat med negativ klang jag tar upp i min blogg handlar det mycket om att det som ofta engagerar mig i mitt bloggande är saker jag inte tycker funkar så bra och det är som regel detta jag vill få igång en reflektion runt. Andra skriver om mer rent positiva upplevelser eller visar sina bilder i första hand, detta är helt enkelt inte mitt sätt att blogga.

Nu hoppas jag att de flesta som läser inte uppfattar mig som en nattsvart gnällgubbe, jag försöker även lyfta andra saker än gnäll tycker jag själv. Men som sagt, bloggen återspeglar i mångt och mycket vad jag anser är viktigt och vill få till en diskussion runt, jag har sällan behov av att bara tala om att jag finns i positiva ordalag. Nu kan jag tycka om att läsa genompositiva bloggar också, men det ligger inte alltid i min person att skriva dem.

OmTag. Vad skall man tycka om alla prestigefulla fototävlingar?

Jag såg att JH Engström vann Leica Oskar Barnack i år, ett stort grattis till honom givetvis. När det gäller bilderna kan jag väl bara konstatera att jag inte är speciellt intresserad av den typen av bilder som JH håller på med och jag tycker inte heller att det är speciellt nyskapande (om detta skulle vara relevant över huvud taget?) längre, jag gillade hans Härbärge.

Givetvis kommer ett sådant prestigefyllt pris öppna en del nya dörrar, och kanske driva upp efterfrågan och prislappar på gallerierna. Kul för JH som sagt, för min del blir dessa tävlingar mindre och mindre intressanta eftersom de ofta premierar former av fotografi som inte intresserar mig.

Om det är bra fotografi eller inte har jag ingen uppfattning om, jag tycker att det känns för jagcentrerat och sökt, andra kan säkert ha helt andra ingångar till JH Engströms bildvärld. Men som sagt, på samma sätt som att jag inte har någon åsikt om finsk trollpunk har jag egentligen ingen åsikt om detta.

Jo en åsikt har jag och det är att jag hoppas att det trots uppmärksamhet, ära och berömmelse inte bidrar till att vi får flera som försöker kopiera Petersen och Engströms stilar och att det inte lägger sig som en våt filt över unga fotografers sökande, vi behöver knappast fler bleka kopior.

Vem skulle våga gå i Sune Jonssons fotspår i Sverige idag, inte för att kopiera men för att ta upp det lågmälda berättandet om vanliga människor?

För egen del tycker jag att mycket av den intressanta fotografin idag finns i de forna öststaterna, jag upplever den ofta som mer berättande om den andre än att berätta om sitt eget inre. Rätt eller fel? Varken eller, bara annorlunda.