OmTag. Det unika och det spontana

Det unika med fotografi jämfört med andra visuella uttryck är att ett fotografi fångar något som är (enligt Barthes), ljusets avtryck direkt i upptagningsmediet utan att först ta omvägen via våra sinnen. Varje fotografi blir på detta sätt ett helt unikt avtryck av tiden i sig, den tid och utsnitt vi väljer givetvis men icke desto mindre.

Bilden ovan till exempel är unik, den har aldrig och kommer aldrig att kunna tas igen. Det har och kommer att tas en massa snarlika, men just exakt denna kommer aldrig att tas igen. Det är just detta som fascinerar mig med fotografi, för mig är det också detta som ger fotografin sin särställning.

Att ta bra fotografier som berör är svårt just därför att det kräver en extrem närvaro och känsla i nuet. Det finns givetvis andra former av fotograferande som bygger mer på planering som när man riggar sina bilder eller väntar in bilder där man redan förberett sig osv.

När det kommer till den dokumentära fotografin föreställande människor handlar det dessutom om så mycket mer för att det skall bli bra bilder. Intuitionen och formkänslan givetvis, man skall aldrig behöva tänka på ljus och komposition detta måste ske automatiskt.

Något som är minst lika viktigt som det sällan snackas om är förmågan att samspela med de man fotograferar så att de känner sig trygga och inte obekväma. Detta blir uppenbart när man tittar på olika fotografers bilder av människor; det kan till och med vara samma personer som fotograferas vid samma tillfälle och de olika fotograferna kan känna de avfotograferade lika lite eller mycket, ändå upplever man den enes bilder som spontana och äkta och den andres som spända och tillgjorda. Detta är ett ämne värt att borra i tycker jag.

OmTag. På en bänk i Sverige sommaren 2015

I dag slapp vi i alla fall regnet på vår tur runt Reimersholme, det var en konstig sommar i år och jag undrar om det blir något eller om den lämnat w.o. tills nästa år? Det var i alla fall tillräckligt mycket sommar idag för att en snubbe, med hatten som solskydd, lagt sig att läsa på en parkbänk. För egen del blir det också en hel del läsande, deckare mest, men som med fotografi hittar jag mindre och mindre som griper tag.

Ganska sällan jag läser en bok numera som jag inte vill att den skall ta slut innan den gör det. Den Franska författaren Fred Vargas var ett lysande undantag, hennes speciella böcker om kommissarie Adamsberg och de färgstarka personer som omger honom var en läsupplevelse. Jaja, jag får se om jag hittar något annat som kan bjuda en stunds förströelse.

OmTag. Stämningar och teknik

Stämningar i natten; det var när jag såg Brassaïs nattbilder som jag började förstå att stämningen ofta är viktigare än motivet med bilder. De perfekt komponerad, perfekt exponerade med den bästa/dyraste tekniken blir sällan mer än snygga bilder. Jag tar för det mesta ”snygga” bilder själv, men jag söker stämningen även om den sällan går fram som jag vill.

Detta gäller inte bara för nattbilder givetvis, oavsett om det handlar om människor i ens närhet, främlingar på gatan, djur och natur så blir det för det mesta avbildningar. När vi hållit på ett tag blir dessa avbildningar ofta ”snygga” avbildningar, men ganska sällan finns något i bilden som leder förbi och vidare från det uppenbara i bildytan, bilderna saknar stämning eller känsla om man så vill.

Att plåta snygga bilder kan man lära sig genom någon bok och det tekniskt perfekta kräver också bara en bok, en plånbok. Att förmedla stämningar däremot är svårare att ta på, icke desto mindre är det just detta som skiljer agnarna från vetet.

Helt uppenbart sysselsätter det tekniska; komposition, exponering, prylar och så vidare långt fler än att hitta sitt bildspråk, komma fram till vad man vill förmedla och jobba med sin egen känsla och hur man skall förmedla den. Lättare då att ösa på med lite häftigare grejor; för om jag har det värsta måste jag väl vara bra? Eller hur?

OmTag. En bild bara för att det var fint och lite om damfotboll

Ibland måste jag släppa det pretentiösa och ta en bild bara för att det är så fint, som dessa blommor vid Tantolunden idag. Vi tog en promenad till Gert på Svenska Kort idag och träffade även Mattia som brukar rycka in där, trevlig snubbe.

De Svenska damerna åkte ur fotbolls VM mot Tyskorna, inte mycket att säga något om. Brasiliens damlag åkte visst också ur, det blir nog svårare att smälta på hemmaplan. Tråkigt för Sverige och Brasilien, alla tjejerna gör givetvis sitt yttersta, men det räcker inte.

Sanningen är förmodligen inte så svår, vi hade ett försprång genom att vi var tidiga med damfotbollen, ett försprång som numera inte bara hämtats in, vi har med råge passerats. På lite sikt är det nog bra för sporten, det är dags att damfotbollen lyfts till nya nivåer. När jag kollar på grabbarnas U-21 så ser man vilken gigantisk skillnad det är redan där.

Visst tjejerna kan inte bli riktigt lika snabba eller lika starka, det är biologiska fakta. Men bollkänsla, passningsspel, strategi och så vidare borde kunna närma sig herrarnas nivå tycker jag? Och de är ju proffs även många (de flesta?) av damerna, då förväntar jag mig att spelarna på sikt borde kunna lyfta sig rejält.

Oavsett så är det kul att se att damfotbollen sprids över världen och att det kommer nya nationer där jag tror mycket på Afrika i framtiden. Kanske ska man också se damfotbollen som en kraftig murbräcka för ett jämställdare samhälle globalt? Jag tror det, och som sådan är den värd all respekt oavsett om man gillar fotboll eller ej.

OmTag. En stad på retreat

Det är skönt i stan när semestrarna startat, om man inte rör sig i turistfällorna City och Gamla Stan blir det en lite lagom loj småstadsstämning över stan. Känns lite som att bli förflyttad till 70-talet, ingen skriker och folk rör sig avspänt under lågmälda samtal. Jag gillade stan innan det blev så hetsigt och hippt som det är nu, semestertider; tillbaks till 70-talet.

Midsommarhelgen avklarad i sakta mak och regnet verkar, om än tillfälligt, dragit vidare. I dag blev det en runda på Långholmen, det blir mest det eller Reimers nu för tiden.

Hon trivs med tillvaron min gamla dam, som hos en del äldre människor finns ett enkelt förhållningssätt till livet, förmågan att stanna upp, varva ned och bara njuta av stunden. Mina hundar är mina läromästare, man gör det man gör för att göra det helt enkelt.

Det som får dig att må bra, gör det. Det som får dig att må dåligt, skit i det. Sedan finns givetvis en massa saker som måste göras oavsett, gör dem också men stanna inte med huvudet där. Låter enkelt, är mycket svårt, själv har jag som alla förstått varit extremt dålig med det men jag jobbar på det.