OmTag. Mattar, hussar och en sväng på 'bögberget'

I dag blev det en tur på Långholmen, alltid fint på holmen tycker jag. Tänkt på alla människor jag lärt känna genom åren med mina hundar. Många hussar och mattar har det blivit, de flesta vet jag inte namnet på utan bara hundens namn.

På den första bilden är det Raskens matte, Rasken själv lämnade jordelivet för ett tag sedan efter ett långt och bra liv, han blev 17 år tror jag. Matte själv jobbade på hundstallet tidigare och det var genom detta arbete hon fick tag i Rasken vill jag minnas.

Sally stortrivs i vårvädret när hon får vara ute och ta in världen i sin egen takt. Jag tror att hon blir mer och mer zen, åtminstone har hon börjat med en sådan där långsam gående meditation på gamla dagar.

När man är ute med en gammal hund kan det vara bra att gå på platser de är väl förtrogna med. Det ger dem en trygghet, som med gamla människor kan de bli lite osäkra och känna sig otrygga på platser där det är för mycket stoj och där de inte känner igen sig tror jag.

På Långholmen har man anlagt ett par små dammar för att grodorna skall få bra barnkammare och skolbarnen skall kunna studera deras liv. Ett fint initiativ som inte behöver kosta så mycket, så är det med ganska mycket tycker jag; de små medlen är det som gör skillnad, som här för grodor och skolbarn men även oss andra och alla djur som har nytta av dessa dammar och deras liv.

Vi gick upp en sväng på berget, som kallas ”bögberget” eftersom det är en samlingsplats för homosexuella. Men vi är ett gäng hetro, ofta med hundar, som går där också. Berget bjuder på en fin utsikt mot Reimersholme och vidare över söder och Högalidskyrkan.

På väg hem passerade vi bänken och det färggranna teleskåpet på Bergsundsgatan, man vet att utnyttja de små plättarna framför husen.

OmTag. Utställning

I dag var jag på fotoantikvariatet med Krister Kleréus och tittade på Antanas Sutkus, fantastiskt fin Lettisk fotograf. Vi trodde att J-O hade fått förhinder, men han dök upp lite senare på fiket. Om ni har möjlighet rekommenderar jag er att gå och se utställningen, den kommer förmodligen att få hänga även nästa vecka.

OmTag. Den gamla macken i Åmotfors

Jag kommer ihåg att morfar tankade här när jag var liten. Ingen speciellt kul bensinmack tyckte jag och brorsan, för den hade ju bara bensin, olja, torkarblad och andra för oss smågrabbar trista prylar. Jag kommer dock ihåg en ljuspunkt; vi fick sådana där skärmmössor som alla mackarna hade förr. Jag har för mig att det stod Caltex på dem?

2007 när jag tog bilden var det redan många år sedan macken slog igen, men de gamla pumparna och tankarna hade ganska nyligen tagits bort, det snackades om läckage och att det luktade bensin och diesel om backen kommer jag ihåg.

När jag senast var där 2010 stod i alla fall macken kvar, jag undrar om den fortfarande gör det? På landet blir ofta gamla byggnader lämnade åt sitt eget förfall eftersom det inte finns så stor efterfrågan på marken, det kan ha sina fördelar ibland då man fortfarande kan ana lite av hur det såg ut förr.

OmTag. Blev lite inspirerad av J-O

Efter att J-O varit i farten och plåtat lite träd några dagar fick jag idén att ta några trädbilder själv här om dagen. Jag letade mest efter strukturer och mönster och tog ut svängarna lite i bildbehandlingen. Träd är förmodligen ett tema man skulle kunna ägna massor av fototid med, kanske skulle man till och med kunna inrikta sig på ett enda intressant träd?

Det var lite av Harry Callahans (fotografen och inte den hårdkokte snuten) angreppssätt när det gäller fotografi. Han valde ofta ut ett tema och verkligen undersökte hur långt han kunde ta det. En intressant fotograf att kolla upp föresten om ni inte redan känner till honom.

OmTag. Byn med det blå huset

1959 gav Sune Jonsson ut sin banbrytande debut: Byn med det blå huset. Och svensk fotografi skrev in sig på världskartan. Hans ledstjärna genom livet blev att: ”i text och bild, realistiskt återge den vanliga människans levnadsvillkor.”

Ingen har gjort det bättre, det är en form av fotografi och skrivande som tar tid. Det saknar också draghjälpen från det exotiska som så många tar till för att bli intressanta. Det riktigt svåraste måste vara att skildra det vardagliga på ett sätt som gör det allmängiltigt och intressant. Sune Jonsson gjorde just detta bättre än någon annan, därför håller jag honom som vår i särklass störste fotograf.

Det som triggade mig till det blå huset var att jag håller på och skannar lite av mina bilder från Åmotfors. Åmotfors hade sitt alldeles egna "blå huset" som är huset på bilden. Klarblått, slitet och övergivet stod det där i vägkanten och kontrasterade vackert mot grönskan i bakgrunden.