OmTag. Fika och Jonsson

I torsdags var det maratonfika här vid Hornstull, mycket som avhandlades så vi blev kvar ända till elva på kvällen. Tidsuppfattningen är en spännande sak, fyra timmar med intressanta diskussioner går på ett ögonblick, fyra timmar i väntan kan vara en evighet.

”Och tiden blir ett förunderligt ting” är titeln på en bok av Sune Jonsson, den i mitt tycke främste av Svenska fotografer. Jag tycker att han spelar i en egen liga med sin så kallade dokumentarism. Han kanske är mest känd för sin dokumentation av Västerbottens miljöer och människor i brytpunkten mellan småbruk och ingenting.

Dokumentarism är ett uttryck han grundade för att förklara sin syn på sin metod att dokumentera. Sune Jonsson höll sällan på med snapshots, ofta var det mellanformat och stativ som gällde. Bilderna är på sätt och vis arrangerade, men på ett sätt så de överensstämmer med Sune Jonssons sätt att uppfatta det han skildrade.

Jonsson var också en stor berättare och hans kombination av bilder och text är ganska unik. Ganska få fotografer har Jonssons förmåga att röra sig lätt och ledigt mellan bild och text. Sune Jonsson var också en stor humanist där det viktiga i hans gärning alltid handlade om det han skildrade, aldrig om honom själv. Han kunde sina ämnen och visste vad han ville berätta, det i sig själv gör honom väldigt sällsynt.

OmTag. Att välja film

När tri-x försvann 2005, alltså den riktiga tri-x och gjordes om till en tkornsvariant (eller nästan) kom en period då jag testade en massa olika filmer. En film jag gillade var Efke KB 50 som bilden är tagen med. Det var en film av den gamla sorten med, vad jag antar, mer silver i emulsionen. Den typen av filmer ger en mustigare gråskala på något sätt, däremot hade den inte lika fint korn som de moderna lågkänsliga eller för den delen medelkänsliga filmerna, om man nu tycker att det är viktigt.

Nackdelen med alla dessa ”udda” märken är och var att man inte riktigt visste vad som fanns på rullen från gång till annan eller om de skulle fortsätta existera över huvud taget . Ofta var det ompaketerad film från någon annan tillverkare vilket innebar att det kunde vara lite vad som helst i förpackningen. Hur som helst, denna variant av KB 50 var fin tycker jag, men den försvann från marknaden efter ett tag, och så upplevde jag det ofta.

När man väl började bli inkörd på en film försvann den och eftersom konsistens är en av de viktigaste parametrarna för mig när jag plåtar övergav jag dessa udda märken ganska snart. Snart gick jag vidare till Fujis filmer, Acros 100 när ljuset räckte till och Neopan 400 som standardfilm. Fujifilmerna tecknar gråskalan som jag var van den från riktig tri-x och dessutom vet man vad som finns i asken. Sedan kom tsunamin i Japan, Neopan 400 försvann ett tag och nu har Fujis filmer blivit vansinnigt dyra.

Jag passade då på att svänga över mot Ilfords filmer FP4+ som jag kör efter 200 asa när jag framkallar i xtol 1+1 och HP5+ som jag exponerar efter 640 asa i samma framkallare. Ilford håller fanan högt och är bland det bästa på marknaden tycker jag. Men jag kan ändå sakna den mustiga gråskalan som man får från dessa äldre typer av film ibland.

OmTag. Att använda andras bilder

Är det ok att hur som helst använda ett fotografi som förlaga till något eget? Diskussionen blir aktuell då och då, senast med den numera riksbekanta avmålningen av Lembergs fotografi på Christer Pettersson. För ett tag sedan var det en bild av Carola som var på tapeten.

De olika fallen är ju på sätt och vis direkt jämförbara, i det första fallet har konstnären använt porträttfotografiet av Christer Petersson för att göra en egen målning med ett eget budskap, i det senare fallet har en fotograf använt ett inramat fotografi taget av en annan fotograf och använt detta som en viktig del för en ny bild med ett eget budskap.

Skillnaden som jag ser det är främst hur man ser på de olika budskapen, i det första fallet framställs Pettersson som en syndabock för mediedrev med flera, i det andra fallet framställs Carola som onaniobjekt för en lesbisk kvinna.

Visst kan man känna olika mycket sympati eller antipati för de olika verken. Men när det kommer till rent upphovsrättsliga frågor är det ingen skillnad, och det är ju detta domstolen skall ta ställning till. Frågan om eventuell ärekränkning är en helt annan.

När jag läser reaktionerna här på fotosidan kan jag inte undgå att förundras, många går fullständigt i taket om någon använder deras egen bild utan överenskommelse och ersättning men tycker att det är helt ok att en konstnär använder ett fotografi som förlaga för sitt arbete utan överenskommelse och ersättning eller för den delen även utan att ens nämna fotografen vars bild han kopierat?

Om inte annat säger det väl en del om respekten för fotografiet som konstform, och lustigt nog hos en del som ser sig själva som just fotokonstnärer. Tar man inte sig själva och sitt eget arbete på allvar?

OmTag. Grabben och hans hund

Jag kommer ihåg grabben och hans hund, det var en svår tid för dem. Hunden var sjuk och det fanns ingen fungerande behandling, detta var en kort tid innan hans hund fick sluta sitt korta liv. Jag träffade dem ofta när de var ute, en ödmjuk kille och likadan var hans hund. Jag ser ett vemodet i bilden, kanske är det sådant man läser in när man känner till bakgrunden? Hur som helst gillar jag bilden och saknar både husse och hund.

OmTag. Släpljus på Bastugatan

På väg hemåt från fotorundan runt stan tänkte jag att vi skulle ta vägen via Mariaberget och Monteliusvägen. När vi kommit upp på Bellmansgatan såg jag det fina släpljuset från den lågt stående solen. Jag tänkte ta någon bild ner på Bastugatan när plötsligt grabben med huvan kom gående. Jag hade sådan tur att det samtidigt gick tre personer nere i bild på ett sådant sätt att huvkillens skugga pekade rakt emot dem. Det som ursprungligen bara var tänkt som en bild av en häftig miljö i fint ljus blev något mera, man skall ha lite tur också.