OmTag. Att plåta på gatan

Ute och trampar lite gator igen, försöker fånga några bilder i steget. Mina gatubilder innehåller ganska sällan humor eller tvistade samband längre. Tidigare sökte jag mer detta, hittade någon snygg komposition och väntade in någon person till rätt ställe. Eller detta med att bygga historier genom att skapa samspel mellan personer och olika skyltar i miljön till exempel.

Jag har för egen del ledsnat lite på den typen av bilder, ofta tycker jag inte att de säger så mycket om någonting egentligen. Nu menar jag inte att alla som håller på med den typen av bilder gör fel på något sätt, det är bara jag själv som ledsnat på dem. Jag tycker också att gatufototrenden går mer och mer åt det hållet. Om man tittar på inPublic till exempel finns ganska mycket av den sortens gatufotografi.

Mycket av det vi traditionellt kallar gatufotografi var ju egentligen en form av dokumentärfotografi där man dokumenterade människorna i sin närmiljö. Nu säger man i stället att gatufotografi skall bestå av att fotografera okända som man inte har någon kontakt med?

Det som tidigare ofta handlade om att dokumentera människor man kände i vardagen har alltså förvandlats till att fotografer människor man inte känner i situationer där de inte förväntar sig att bli fotograferade? Det är en ganska stor skillnad, och en utveckling som jag inte är helt överens med.

Mitt eget gatufotande, om jag får kalla det så, handlar mer om att försöka fånga en känsla som jag själv kan känna igen mig i än att hitta roliga samband eller situationer. Jag tycker också att det är viktigt att jag försöker avbilda människor så att jag kan identifiera mig med dem på något sätt, och jag skrattar aldrig åt människorna med mina bilder. Om man vill ha exempel på skillnaden mellan att skratta åt människor och att skratta med människor kan man jämföra Parr och Elliot Erwitt.

Men om inte detta att dokumentera sin närmiljö och människorna som befolkar den längre betraktas som gatufotografi, vad skall man då kalla det? Eller generellt om man är mer intresserad av människorna man möter och försöker berätta något om dessa och inte är så intresserad av att göra balla bilder av okända i första hand, vad skall man i så fall kalla detta?

Nu menar säkert många, liksom mig själv, att detta med att indela allt i olika genrer och fack är ganska meningslöst egentligen? Problemet är bara att genrerna i sig är med och skapar normerna många gånger tror jag. Håller man på med att plåta på gatan så skall det helst passa de mallar andra satt upp, alltså helst vara tvistade bilder av anonyma människor där bildens värde ofta bedöms efter mungipornas rörelser hos betraktaren till exempel. 

2013-06-18 07:24   N Thomas Meldert

Jag håller nog fast vid min tes om gatufoto. Det finns lika många åsikter om det som det finns fotografer som säger sig hålla på med det. Det är personligt, helt enkelt. De bilder man presenterar får avgöra hur väl man begriper begreppet. En "gatufotograf" som ideligen tar bilder som många gillar skulle kunna upphöjas till gatufotograf =) Men den stora massan av "gatufotografer" har nog långt till examen...

Det här ämnet skulle vara kul att diskutera på Hornstull t ex. Är det inte dags för en fika med fotosnack snart? Bengan har ju uttryckt en del tankar om det här i sin blogg också. Idag tänker jag se utställningen. Nyfiken som sjutton =)

Besvara

Svar från alf109 2013-06-18 17:52

Jag skickar ett mail när det är på G. :)
-affe

Svara

N Thomas Meldert 2013-06-18 18:30

Kul! Jag såg utställningen idag och fann att min tes håller. Där var lika många sätt att gatufotografera som fotografer =) En del var riktigt bra och tydligt igenkännbart som gatufoto, en del var lite mer svårsmält och en del var helt bortom förståelse som gatufotografi betraktat. Samtidigt är det ju fräscht att få möta dessa olika uttryck för gatufotografi.

Svara

2013-06-18 10:26   Nisse Larsson

Tänkvärt skrivet. Men naturligtvis tänker jag kanske annorlunda då jag känner glädje att fotopromenera i helt främmande städer och möta helt okända människor. Skrev i morse om glädjen att hitta "Twisted stories". - Nilserik

Besvara

Svar från alf109 2013-06-18 17:53

Jo vi har alla våra olika infallsvinklar där inget är rätt eller fel. :)
-affe

Svara

2013-06-18 12:55   Göran Olofsson

För mig så spelar det ingen större roll om man kallar det för dokumentär eller gatufot, det är ändå samma motiv i bilderna som alltid ”människor”!
Och som tidigare sagt så fotar du och jag med många andra för vår egen del och finner nöje i det.
Trava på i stan Alf!
Göran

Besvara

Svar från alf109 2013-06-18 17:53

Det kommer jag att göra Göran. :)
-affe

Svara

2013-06-18 15:09   sonyboy

Bra skrivet Alf, föredrar själv att försöka fotografera människan i en stadsmiljö där även byggnader mm ingår som ett komplement i bilden. Sen vad man kallar det är av mindre vikt.
Ha en fin dag//Rolf

Besvara

Svar från alf109 2013-06-18 17:54

Vi gör som vi vill och som sagt vad man kallar det är ganska oväsentligt.
-affe

Svara

2013-06-18 16:35   gatosi

>Om man vill ha exempel på skillnaden mellan att skratta åt människor och att skratta med människor kan man jämföra Parr och Elliot Erwitt.

Vilken av de skrattar åt människor?
Jag misstänker att du menar Parr då.
Men ligger inte även det i betraktarnas ögon om fotografen vill få en att skratta åt den avbildade? Eller snarare i huruvida betraktarnas tittande har gått över till tänkande?
För mig visar inte Parrs bilder människor att skratta åt utan ett samhälla av för mycket välstånd och konsumtion. Hans bilder gör mig snarare ledsen.
Men jag är kanske lite säregen då. Jag tyckte inte heller att filmen "Goodbye Lenin" (mycket omtalad även i Sverige) var någon komedi vilket filmen såldes som. Jag undvek filmen ganska länge för jag hade ingen lust med platta skämt. När jag ändå råkade se den så tyckte jag den var djupt tragisk.
Allt är en tolkningsfråga.
/Katja

Besvara

Svar från alf109 2013-06-18 18:02

Personligen har jag svårt för när man ironiserar och i denna ironi hänger ut människor. Men som sagt det är min uppfattning och där jag tycker att Parr skiljer sig ganska markant från Erwitt till exempel. Det blir för mig ofta ett "titta på de där, hur de beter sig!" där fotografen ställer sig utanför gruppen han ironiserar över och pekar finger. Många gillar Parr och upplever hans bilder på helt andra sätt givetvis, men jag själv har ofta svårt för dem. Jag kan även tycka att vår Svenske variant blir för känslokallt illustrerande i sina bilder allt som oftast. Men det finns ju många som gillar hans bilder också. :)
-affe

Svara

2013-06-18 22:37   Elisabeth Landberger

Välskrivet och intressant som väcker tankar och funderingar. Gillar det med dina blogginlägg! Och bilderna i just detta inlägg har en härlig tvist. Ha det gott/ Elisabeth

Besvara

Svar från alf109 2013-06-19 03:26

Tack ska du ha Elisabeth.
-affe

Svara