OmTag. Fallgropar med de sociala medierna

För oss amatörer är givetvis möjligheterna med internet fantastiska. Tidigare samlade man sina bilder i askar, diamagasin och album, i bästa fall, och där blev de liggande. Knappast någon utomstående såg bilderna och möjligheterna att få dem visade var små.

Kanske var man medlem i någon fotoklubb där de främsta eldsjälarna sammanträffade en gång i månaden för att titta på varandras bilder. Den nya tiden ger helt andra möjligheter, man bloggar, är aktiv på olika foto-sajter, facebook, flickr osv.

Man har också vant sig med ett annat socialt beteende, det handlar om att få bekräftelse genom att synas. Bekräftelse har alltid handlat om att synas, men det nya med sociala medier är de flyktiga mikrobekräftelserna. Syns du inte så finns du inte är det som gäller, alla likes strömmar in en stund efter publicering men avtar lika plötsligt som de uppstod.

Man blir snart bortspolad till glömskans skräphög om man inte kontinuerligt uppdaterar sina statusar med hög frekvens. Då en stor del av det sociala mötet ersatts av flyktiga nätverks-likes så uppstår vissa problem. Dels att man snabbt blir beroende av den enda lilla bekräftelse som finns tillgänglig, den på nätet, och dels att fördjupningen som man fick genom det personliga mötet reducerats.

Fördjupningen är nödvändig för kvaliteten tror jag, ett förtroligt samtal kan aldrig reduceras till likes ty det rymmer så många fler nyanser och en helt annan dialog. Ett annat problem jag upplever med nätet är att bra material ofta förbrukas, ofta publicerar vi till exempel bilder i en takt som gör att den kritiska granskningen går förlorad.

Hur duktig man än är går det inte att visa upp hundratals bilder och texter varje år om de skall hålla en någorlunda jämn och hög kvalitet. Det faller på sin egen orimlighet, de allra flesta tar inte mer än en handfull bilder om året som platsar som ramverk för sitt fotograferande.

I och med att vi blandar högt och lågt i våra inlägg och dessutom ofta utan någon kontext så tenderar vi att förbruka vårt material, även det som är bra. När man redan sett det är det oftast inte längre speciellt intressant. Om vi gör en bok bestående av våra bästa bilder och dessa redan setts ett otal gånger på nätet blandade med mer mediokra bilder i olika konstellationer så tenderar även boken att kännas gammal.

En svår nöt detta med att vara aktiv på nätet och samtidigt inte förbruka sitt material och hålla uppe kvaliteten. Man kan givetvis skriva om fotografi, som Claes Gabrielson, det är en helt annan sak. Men att få det egna personliga arbetet att hålla både för nät och tryckt publikation är en svår nöt att knäcka, jag vet ingen som klarar det fullt ut egentligen, vet ni någon?

En annan fråga: Har tillgängligheten gjort att vi faktiskt ser mer bra saker? Eller är det kanske till och med tvärt om när det inte finns någon "grindvakt" som sovrar i materialet?

2014-03-31 08:53   Benganbus

Jag kan ibland uppleva gamla tider på nätet! Ni vet när man blev hembjuden för att titta på barn och semsterbilder via en diavisning! Efter nå'n timme bland alla barn och upplevelsebilder, så började det krypa i kroppen. Så det har nog inte hänt så mycket egentligen vad gäller bildvisningen.
Och det här va nog även en social grej även förr, man träffades och visade sina bilder, fast det mest va minnesbilder och semesterbilder för den som visade bilderna!
Som nu! :)

Kan nog tänka att bildtröttheten ökar mycket mer numera, och att man även missar det sevärda bland den ständiga strömmen av dagsbilder tyvärr!
/B

Besvara

2014-03-31 09:25   syntax

Jag skapar i stället en egen sfär på nätet. Jag sänder ut "nyhetsbrev" under namnet "Peters essäer" till en mottagarlista på e-posten. Dom blir lästa, och många gånger vidaresända.
För att det skall fungera vill det naturligtvis till att man har ett bra material både textmässigt och bildmässigt. Det håller inte att skriva strunt om vad man gjorde nyss på stan, eller vad man åt till frukost. Det stora problemet på nätet är just det massiva utbudet av trivialt strunt.

Besvara

2014-03-31 09:59   froderberg

Jag tycker absolut att man ska reflektera över risken att "bränna" sitt material på webben och jag ser många etablerade fotografer som håller hårt på sina bilder. Sen finns det dem som vräker ut bilder också.

För vissa är detta inte något problem. Målgruppen för bloggen/facebook-sidan mm kanske är en liten skara fotointresserade medan slutproduktern har en annan målgrupp, exempelvis om man gör en bok om sin hemstad.

Jag tror att det blogga om arbete med böcker, utställningar och sitt fotograferande utan att visa alla färdiga bilder utställningsbilder. Man får vara lite påhittig. Det finns ju en del vinster med att bygga upp en publik.

Själv försöker jag gå någon form av medelväg. Dels för att det inte passar mig att blogga så ofta, men också för att hålla på en del av materialt.

Och så till din sista fråga: Jag tror att folk i allmänhet har utvecklat sitt bildseende mycket de senaste 15 åren. Förr kommunicerade inte folk med bilder i någon större utsträckning. Jag tror också att fler uppskattar bra bilder och att intresset för fotografi ökat. När så många fotograferar så aktivt som idag borde det innebära att det växer fram fler riktigt bra fotografer. Att bildbruset också ökat enormt tror jag inte är något stort problem.

Besvara

2014-03-31 11:27   Wolfgang

Alla som fotograferade med diafilm var "ökända" i bekantskapskretsen, eftersom diabilderna skulle visas, när man träffades. Då och nu är ju de flesta inte intresserade av andras bilder.
Då var det bättre med album. Det gick snabbt bläddra igenom för den ointresserade samtidigt som man kunde prata om annat.
Alla dessa album, speciellt med svartvita foton, är numera en "guldgruva" och intressanta idag!
.

Med de digitala kamerorna och telefonerna har det aldrig fotograferats så mycket som nu, och bilderna finns i datorer, I-Phone och i de sociala medier.
Jag tror att "gemene man" fotograferar bättre idag än man gjorde förr. Det har blivit lättare och mindre arbetsamt, och man har möjlighet att prova utan att film och den färdiga bilden kostar något.
Frågan är vad som kommer vara kvar i framtiden, när det inte finns bilder på papper/plast.
När alla bilder finns i I-phone, datorer och i nätet. Inte mycket!
Svaret är nog fotoböckerna.
Det är fotoböckerna som kan vandra till nästa generation.

Besvara

2014-03-31 14:48   Lena Eriksson

För mig är det en glädje att blogga och visa mina bilder på olika ställen på webben. Det förgyller min vardag. Jag gillar diskussionerna som kan bli och lättheten att nå människor.
Det känns dessutom bra att använda bilderna till något, annars blir de ju bara liggandes på hårddiskar.
Digitaltekniken och internet tror jag har inneburit ett oerhört lyft för fotografi och bildskapande.
/ Lena

Besvara

2014-03-31 17:06   Annelie Worgard

Jag håller med Lena, jag ser mest att det var en glädje med internets intåg. Utan digitala tekniken inget fotograferande alls för mig. Klart man blir bildtrött, man är ju inte ensam och utbudet är stort.
Då pausar jag. Var borta nästan helt och hållet i nästan 4 år från FS....när jag blev aktiv igen var min känsla att bildnivån , dvs mängden bilder _jag_ tyckte var riktigt bra hade ökat markant.
Mängden intressanta bilder och fotografer är större än någonsin påstår jag.
Sen är det säkert mycket mycket svårare att göra sin röst och/eller sina bilder hörda någon längre stund eftersom så många är med i dansen.

Besvara

2014-03-31 21:27   alf109

Tack ska ni ha för era kommentarer.
Tydligen överdriver jag problemen med detta med nätkulturen?
Eller också är det bara jag som ser problem med att vi numera är konstant försänkta med näsan i en skärm för att jaga de senaste uppdateringarna? ;)
-affe

Besvara