Genom den smala öppningen ser vi honom, pojken i den hemliga trädgården.
Ljuset faller mjukt över hans rörelser, som om världen där inne andas i ett annat tempo.
Han leker utan att veta att han blir sedd, helt uppslukad av sina egna upptäckter, ställningen han klättrar på, en sten som glimmar, ett grässtrå som böjer sig, hemligheter som bara barn kan se och höra.

Ramen runt öppningen blir som en port till något större,
en påminnelse om att det finns platser där tiden ännu inte hunnit ikapp,
där barndomen får vara orörd och fri.

God natt
Stefan

jag gillar verkligen upplevelsen av att stå och tjuvkika genom träden. det blir en lite hemlig, smygande känsla som är jättetrevlig.