Fem minuter

Funderingar och fotografier från min vy i Vintergatan

Må fotoglädjen stanna kvar...

2009 blev det år som jag lärde mig hantera en systemkamera någorlunda hyfsat, och sålunda fick jag även till några bilder av hyfsad nybörjarkvalité...dvs rätt ok bildkomposition, någorlunda rätt skärpedjup, linjerna räta, ickelutande horisont och skuggorna lagom mörka...

Jag tar med de kunskapen in i 2010 och hoppas på ett opretangöst, experimentfyllt och framförallt lekfullt fotoår...kameran är en fantastisk leksak och bilder kan skapas överallt...och nästan lite hur som helst (tror jag!)...och må glädjen jag känner inför detta bildskapande återspeglas i mina bilder...och må fotoglädjen sitta kvar och inte förmörkas av krav på att mina bilder helst ska bli bilder med djup och mening och stort innehåll, eller att mina bilder måste få perfekt skärpa, samt vara udda och helst mycket mycket unika...

Jag är en glad fotoamatör som älskar att fånga in vardagen runtomkring mig och det vill jag förbli... och får jag hålla på några år ytterligare med lekfullheten i behåll kommer förmodligen mina bilder också att få den perfekta skärpan och någon gång kommer jag också att få till en bild fylld med djup och en berättande historia..om jag har väldig tur...

Annars får jag helt enkelt nöja mig med att det här med bildskapande är väldans roligt och lärorikt...samt att mina bilder är och förblir mina (unika) bilder...

Vad i all sin dar fotograferar människan...en vägg???

Ha ha ha...somliga är inte kloka...

Men roligt är det!

Hälsningar Lena.

Postat 2010-01-04 00:21 | Läst 1529 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Grus i maskineriet...

Hur ljuvlig är inte den vanliga vackra vardagen?

Det är inte ofta man tänker på det...föränns det blir grus i maskineriet...Jag menar...hur ofta tänker vi på hur ljuvligt det är att ligga tio minuter extra i den sköna sängvärmen och bara vara, och hur ofta tänker vi på hur självklart det är att slänga benen över sängkanten och masa sig ut till köket och sträcka sig efter kaffeburken...eller att hämta morgontidningen och sitta en stund med frukostfika...

Hur ofta tänker vi på hur bra vi har det som kan lyfta benen över badkarskanten för en morgondusch eller för att njuta av ett varmt morgonbad...Hur självklart är det inte för oss att bara slå oss ned framför datorn, vid köksbordet eller i soffan...eller att gå fram till garderoben och välja ut något extra fint att klä på sig...fixa det vi behöver, greja med ditt och datt...hämta, lyfta, bära...

Jag har fått grus i mitt maskineri...jag har fått mitt första ryggskott i livet...

Jag ligger inte i min säng och njuter, för hur jag än ligger så gör det in i helvete ont (förlåt mitt språk!) ...att slänga benen över sängkanten är det inte tal om och bara att sträcka mig efter kaffeburken lite högt upp i mitt köksskåp var en pina nu på morgonen. Lyfta benen över badkarskanten är för närvarande otänkbart och knack på dator och fukostfika får avnjutas ståendes, för att sitta gör alldeles för ont...hosta gör otroligt ont och att skratta gör ont...allt gör helt enkelt djävligt ont...

...så nu står jag alltså och tänker på att man borde vara MYCKET, MYCKET, MYCKET mer tacksam för den vanliga gråa vardagen, när allt går sin gilla gång...när allt flyter på så där väldigt vanligt halvtrist...men endock just flyter på...