Solitären

 "...SPEGLINGAR OCH LINJER ÄR NYCKELORD I DIN BILD...ENKEL KOMPOSITION, DÄR FIGUREN BIDRAR TILL EN HÄNDELSE "

Så lyder en kommentar från en Fs-medlem, på en av mina senaste inlagda bilder.

Just den kommentaren fick mig att fundera en hel del på mitt fotograferande. Jag tycker nämligen att den kommentaren inte bara berör en enstaka bild utan är mitt i prick på mycket av mitt bildskapande...

Jag har nu fotograferat drygt ett år, kanske dags att fundera och reflektera över vad som fångar ens blick och varför, och vad man gör med det...och hur man kan gå vidare med bildskapandet.

Staden är mina jaktmarker med huskroppar, linjer, ytor, skuggor, speglingar...oftast tillsammans med någon ensam figur. 

Solitären

Dessutom är jag något av en ensamvarg själv...och absolut när jag går ut på mina fotopromenader.

Då kopplar jag på mina foto-ögon och vill ha mina tankar ifred.  Jag vill inte bli distraherad av trevligt prat (så är det!) och jag vill inte känna mig beroende av någon annans färdriktning eller takt. Jag vill kunna stanna var som helst och stå där länge eller backa lite eller vända och kunna gå tillbaka...

Allt skall vara öppet och möjligt...helst.

Kanske tycker jag lite så, även i livet för övrigt...

Utan namn 

Liten på jorden 

 Solo

Den ensamma människan i staden...solitären...

är det kanske mig själv jag fotograferar om och om igen? 

Hälsningar Lena.

Stad i solljus

Staden badar i vårsol och det är trots allt gott att leva...och strosa omkring med kameran.

Men, trots välkända promenadvägar så ter sig hus och gator annorlunda i det starka solljuset. Spännande!

 Bilder från mitt Norrköping 6/5 2010

Asfalten är så intensiv av solljus att den skimrar. 

 Husfasaderna lyser bländande...

...och speglar sig vackert i vattnet. 

Solljuset framkallar skuggor och hårda kontraster.

Det är lätt att bli lekfull med kameran... 

Hälsningar Lena. 

Ett kärt möte

Okammade och ofixade, båda två...men den härliga omedelbara glädjen mellan min 27-åriga dotter och min 98-åriga mormor går inte att ta miste på...

Vi fick ÄNTLIGEN en chans att träffas en stund då min dotter nu är utskriven några dagar från lasarettet.

Så igår begav vi oss hem till min mormor och hade några trevliga eftermiddagstimmar med babbel och skratt och minnen från förr i tiden...de minnen som mormor är absolut bäst på!

Bilderna är ögonblicksbilder...och inget är tillrättalagt,

(vilket kanske inte är så kul för min dotter...men hon är storsint!)

Trots bristerna är bilderna guld värda för mig.

Bilder från den 4/5 -2010. 

För er som följt min blogg kan jag berätta att min mormor fortfarande sitter i rullstol sedan lårbensbrottet...men hon har sitt glada humör intakt. Underbart!

Min dotter Emelie är som jag redan talat om utskriven några dagar och bor hemma hos tjocka släkten, där hon blir lite ompysslad. Dialysbehandling behöver hon dock tre dagar i veckan...inte så roligt, men även Emelie har fått tillbaka stunder av skratt och livsmod...

Vilket är väldigt, väldigt skönt för en mamma!

Hälsningar Lena.