"Ingenting är omöjligt!"

Det är visst Joe Laberos motto, läste jag i en tidningsintervju häromdagen. Lätt för honom att säga, tänker jag - han kan ju trolla! Men, det är nästan ett motto värt att försöka ta till sig...eller hur? 

Vad Joe Labero använder sig av för knep för att kunna flytta flyglar med vackra damer på, det har jag ingen aning om...men jag tror fullt och visst på, att tron kan flytta berg. Riktigt stora berg.

Och just nu tror jag som bara den på att min dotter skall bli helt återställd vid sin njur-transplantation nästa vecka, efter allt trassel i hennes liv. 

Dessutom vill jag absolut tro på att jag någon gång skall lyckas med att få till en riktigt bra bild av Arbetets museums vackra vägg...helst i lite speciellt ljus. Och med någon människa framför förstås...på mitt vis. :-) 

Så jag fortsätter att säga till mig själv; Ingenting är omöjligt!

Och du som INTE vill se ÄNNU en bild på Strykjärnet från mig...scrolla inte ned...blunda istället och klicka er bort från min blogg...NU! 

(mitt senaste försök...) 

I det sena kvällsljuset  Vackra linjer och snygga former...inte så lättfångat, minsann! :-)

(Men skam den som ger sig!)

 (och så försökte jag få till en svartvit variant...men på något sätt är det svårt att få den Norrköpinsgula väggfärgen ok på Strykjärnet...hyfsat här dock, i kvällsljuset...eller?)

Hälsningar Lena

De små detaljerna

Jag satt åter igen och filosoferade lite, den här gången på en bänk. Vädret var kalas och den låga kvällssolen värmde precis lagom. Framför mig låg Strömmen och på andra sidan låg den ståtliga Värmekyrkan, ingen dålig utsikt.

I en jämn ström passerade människor på andra sidan...i klungor, en och en, sommarklädda, svartklädda. Solen låg på, och lyste upp de små människorna. Det såg sommarfint ut. Men just bara det...

Men, plötsligt såg jag den orangefärgade påsen komma guppande - och mannen och pojken. Minsann...det hade blivit dags att höja kameran.

Tänk där hade jag suttit en bra stund och blickat bort på de förbipasserande...säkert hade ett tretti-fyrtiotal människor passerat. Kanske fler. Så kom den orangefärgade påsen, detaljen - den som gjorde att man plötsligt ville fota.

Eller morgonen därpå då jag befann mig på samma ställe för att kolla in vad morgonljuset gjorde med platsen. Och visst var det vackert med Strömmen och de gula husväggarna och alla fönster. Men inget direkt att fota ändå... Inte förrän tjejen dök upp i fönstret. Iklädd röd tröja.

Jag har börjat gilla röda tröjor! :-)

Hälsningar Lena

( detaljer var det, eller hur? :-)

Fotoplatser

(Efter mycket hattande hit och dit med olika bloggar och med svårt att bestämma mig hur den här bloggen skall se ut...så håller jag nu på att snickra om lite. Har rensat bort några inlägg, men vill ha kvar några av bilderna här...därför blandas en och annan bild som ni sett förut med nya...ursäkta!)

Många av mina bilder är ju ifrån Industrilandskapet här i Norrköping. Förmodligen för att jag bor precis granne med det, och förstås för att där är det ju speciellt; Strykjärnet, Motala Ström, vattenfall, Louis De Geer.

Och vem kan låta bli att gilla magnifika vyer? Eller slitna gatstenar, gammalt tegel och vattenglitter? Jag har samlat på mig hundratals bilder därifrån, under mina dryga två fotoår med systemkamera. (Och skulle nog kunna göra en egen fotoutställning från bara Industrilandskapet.)

Det kvittar egentligen åt vilket håll man höjer kameran där, det finns alltid något att fånga. Men, det verkar som man hittar små favoritställen att återkomma till, egna fotoplatser...

Som den här; Jag vet inte vad det är med den här väggen, och det här hörnet. Den här platsen bara drar som en magnet!

 disig morgon

 förföljd

 tack för bilden!

Vackra robusta väggar fångar i och för sig alltid mig, men jag tror också att det har att göra med alla linjer som på något sätt ryms just här...

Hälsningar Lena

Fånga en sekund!

Jag har antagit en utmaning...

Så därför satte jag igång igår att prova lite smått...att få till bilder med exponeringstiden - en sekund. Så långsam tid har jag nog aldrig fotat med förut...

Men jag visste det; för att få till de bilderna som jag tänkt ut, så är det nog kamerastativ som gäller. Men lat som jag är...valde jag att testa utan. 

Men bilder blev det ju, annorlunda och suddiga bilder. Hmmm, får fundera vidare...

En liten kort sekund...går ofta obemärkt förbi. Men med kameran kan man ju faktiskt fånga den...sekunden. Och bevara den.

Det är inte jag som tänkt ut denna spännande idé...utan Thomas Engström. Läs mer här...

 http://www.bluepen.se/2011/03/09/1-sekund-av-ditt-liv/

Fyra fångade Norrköpings-sekunder, onsdagen den 9/3...

i parkeringshuset...

 fönsterputsare...

 rökare...

pastaätande son...

Bilderna är mina första stapplande försök med tiden en sekund...och är också därefter. Men, så roligt som jag hade igår, när jag fotade...det var länge sedan. 

Japp, och idag gäller det att fånga torsdags-sekunder! 

Beröm...

Beröm,visst är det guld värt!

Beröm får iallafall mig att ta små glädjeskutt, främst inombords...men, vid enstaka tillfälle när t.ex "många" Fs-medlemmar har uttryckt gillande om någon av mina bilder...så har det även hänt att jag studsat omkring på köksgolvet med ett jättefånigt léende. (Mina tonårssöner brukar skaka på huvudet åt mig, och ta ned mig på jorden  :-)

Och det där berömmet, visst gör det så att jag känner liiite större självsäkerhet nästa gång jag styr stegen ut bland folk med kameran..."Titta ni bara på mig och min kamera...men jag är inte vem som helst...här ser ni nämligen en som fått beröm!"

Beröm har varit jätteviktigt för mig de här två åren som jag hållt i en kamera. Viktigt för självkänslan, viktigt för lusten! Viktigt för utvecklingen. Och är det inte det för alla, oavsett var man är i fotoutveckingen? Av beröm växer man!

Men, det är också väldigt roligt att få andra synpunkter på sina bilder. Roligt att höra hur de uppfattas. Roligt att höra hur andra tänker omkring bilderna...och hur man kanske hade kunnat göra på annat sätt för att få samma eller ett annat resultat. Både tekniskt med kameran och photoshop...(här har jag behövt mycket hjälp, och behöver fortfarande)...och med funderingar kring bildkompositionen. Sådana funderingar sätter fart på sitt fototänk. Och sin fantasi! Och av det växer man också, förstås!

Tänk sedan om det fanns möjlighet att få till en vidare diskussion vid bildkritiken...och tänk om man sedan kunde få igång fler Fs-medlemmar att delta aktivt i bilddiskussionerna.

Det är ju bilden...det handlar om...

Kungsgatan förra veckan, eller så...

(Och TACK till alla som kommenterade i mitt förra bogginlägg...jag tyckte att det var jättekul att så många vill diskutera...)

Hälsningar Lena