Damer i rött...

...och ensamma vandrare, de är tacksamma att fotografera. Tycker jag. Och när de också dyker upp i dimman är det bara att tacka och ta emot...

Då blir det minimalism!

Himmelstalundsfältet 13/10-13

..Jag närmade mig de stora gräsvidderna...

och steg in i den makalösa dimman...

.

.

Huka er...

...nu kommer gässen!

Idag på morgonen var det rejält dimmigt i Norrköping. Och sådant måste man ju ta vara på, när det är helg och allt. Så sagt och gjort, det blev en promenad längs med Motala ström. Jag följde dimman, upp mot Himmelstalund. Och när jag skulle korsa strömmen på den smala bron hörde jag plötsligt ljudet av en massa flygande fåglar...

...

Himmelstalund 13/10-13

...

Vissa motiv...

...måste bara fotograferas om igen. Det kan inte hjälpas. Särskilt när det är lördagsmorgon och dimma rullar in över Motala ström och Industrilandskapet.

Men när jag gick omkring och fotade funderade jag på det här med dimma. Landskapet förändras ju påtagligt, djupet försvinner och färger suddas ut. Det är spännande att uppleva tycker jag, och spännande att fotografera i förstås. Men det är ju långt ifrån att man får bra bilder, bara för att det är dimma. Är dimman tät och det är ljusfattigt är det lätt att bilderna mest blir grå och trista. Det gäller att passa på att höja kameran vid de få tillfällen som solen bryter igenom lite grann - om den nu gör det...då blir det varmare sken också i vattendropparna.

Jag gillar i alla fall det här med morgon-fotopromenader; man kommer igång rejält...och efteråt kan man känna sig lite nöjd med att ha dokumenterat en liten bit av världen. Som idag, morgonen den 21 september mellan sju och halv nio...

.

Industrilandskapet 21/9-13

...

...

...

...

.

...

På hemmaplan igen

Tillbaka i staden. Tillbaka till den tydliga formen och de raka linjerna...

...

.

...

---

Men plötsligt bröt solskivan igenom...

Jag var ju på väg mot bussen till Stockholm, men hade blivit totalt överrumplad av en stad inhöljd i dimma. Vilken häftig start på helgen!

Efter att ha tagit några bilder på Saltängsbron och det dimmiga vattnet, var det dags att gå upp på bron. Det kändes ta mej sjutton magiskt! Dimman rullade fram, ena stunden tjockare än nästa. Det var en vy jag aldrig sett förut. Och det var så vackert. Dovt, lågmält. Och det kändes så stilla.

Men, plötsligt bröt solskivan igenom....och plötsligt skimrade vattenytan till.

Jag knäppte förstås en bild, som inte på något vis kan återge det jag såg...

...

Men, jag hann att se det...jag hann att uppleva lite magi...precis innan jag var tvungen att springa till bussen! 

...

...