Fjärde december

.

  Kling, kling....

-Tjena Andersson, middagspromenaden?

- Nämen hej Marianne, har du slutat jobbet så här tidigt?

- Jajamensan...så nu blir det fika! Kommer du förbi och tar en kopp?

- Kaffe, jo man tackar! Precis vad jag gick och längta efter...jag är hos dig om en kvart!

.

.

.

.

.

Första december...

Dimman bäddade in staden som aldrig förr. Inga människor syntes, inga ljud hördes och runtomkring fanns bara gråvit fukt. Det var som att gå omkring i ingenting.  

Dock var hon smärtsamt medveten om att framför henne, någonstans, låg tågstationen. Egentligen nära, men kanske ändå för långt bort? Hon hade fyra minuter på sig, sedan skulle hennes tåg avgå. Det tåg som hon var tvungen att hinna med. Annars....ja, det vågade hon inte tänka på.

Istället började hon springa. Springa för sitt liv.

.

(Bilden har varit med förut i ett inlägg, men då i färg och inte beskuren)

Vinst eller förlust?

Man är full av entusiasm och så går man till verket. Ja med kameran alltså. Humöret är på topp tills man kommer hem och får se sina bilder ploppa upp i datorn...- va, blev det inte bättre?!!

Känns det igen?

Men, jag funderar vidare. Finns det inte annat som kan räknas än att komma hem med bilder som man är nöjd med? Till exempel att man vågat sig ut på nya fotoutmaningar? Kan inte det vara en större vinst egentligen? I längden? 

I somras när det var som varmast tog Thomas och jag kamerorna med oss ned i tunnelbanan en förmiddag. Och det kändes roligt och inspirerande heeeeela tiden...tills vi kom hem och satte i våra minneskort. Thomas hade fått flera fina bilder. Mina var skitdåliga.

Jag hade försökt fota två olika slags bilder: Dels någon form av gatufoto där människorna var det viktiga och dels interiörer av tunnelbanestationer. (Det finns många häftiga tunnelbanestationer i Stockholm att både kolla in och fotografera.) Mina gatufotobilderna var inte enbart jättedåliga men heller inget speciella. Men det kunde jag i och för sig ta, då jag är medveten om att man skall ha tur för att få hyfsat bra gatufotobilder på några timmar om man är ovan vid den sortens foto. Men mina interiörbilder var katastrofala...jag hade inte haft kontroll på exponeringstiden, så de flesta av bilderna var suddiga och kändes helt värdelösa. Suck...

Men skam den som ger sig, veckan senare när jag ändå var nere i tunnelbanan försökte jag igen,  med lite kortare slutartider. Nöjd med min insats kom jag hem och blev besviken igen...för nu hade jag bilder fulla av brus. (Hur dum får man vara???)

Arg på mig själv förpassade jag filerna till en undanskymd vrå i datorn. Där har de legat sedan dess. Ikväll tittade jag på dem igen och funderade på det där med vinst och förlust....och kan nog nu trots högen av dåliga bilder ändå känna mig nöjd med att jag faktiskt försökte fota på ett för mig, nytt och spännande ställe. Och...nästa gång vet jag att jag måste ha kontroll på lite mer än bildkomposition när jag är nere i underjorden!!!

Så...vinst eller förlust? Förmodligen både och.

Här kommer i alla fall tre bilder som jag gillar på något sätt, förmodligen just för ögonkontakten;

.

.

Ögonkontakt. Aug - 14

.

.

.

.

Thomas, alltid steget före mig... :)

.

Jag blir så nöjd...

...när någon helt spontant och orädd (eller tanklöst kanske), trampar in och tillför liv i mina stadslandskapsbilder...

Och ibland tänker jag att det är synd att de som fastnar förmodligen aldrig får se sig själva och bilden de förhöjt. 

.

Norrköping söndagen 5/10-14

.

Egentligen begav jag mig ned till industrilandskapet och Motala ström idag för att försöka fånga en "uppochnedvänd värld"...taggad och inspirerad av Jan-Olov. Men strömmens yta var full av krusningar, ingen spegling där idag. Så himla snopet!!!

Så istället blev det en annan bild. En riktig spontanbild, med extra krydda. Tack vare den modiga kvinnan som bara travade in i skottlinjen. (Förmodligen hade hon nog full fokus på vattenfallet, och såg inte mig förrän i sista sekunden... ) Det tackar jag för! :)

.

Norrköpingsdimma

Tass, tass, tass...jag smyger in lite försiktigt igen i bloggosfären med ett tämligen lågmält inlägg och med bilder från en högst vardaglig promenad, trots att promenaden faktiskt ägde rum en söndag. En mycket dimmig söndag, så bilderna blev därefter. Grå, kontrastlösa och inte särskilt spännande bilder kanske man kan tycka. Eller motsatsen; spännande bilder från en särskild morgon?

Nåväl, dimman över Norrköping blev dokumenterad i alla fall. Och jag tyckte att det var väldigt roligt att vara ute och fotografera igen. 

Fast lite förtjust är jag nog i den vardagliga lågmäldheten, trots allt. Emellanåt i alla fall.

.

Norrköping söndagen 28/9-14 sisådär klockan 7.30...

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Kanske lite färg i kameran skulle gjort susen?