Jag får väl dra mitt strå till stacken...

Varför är vi så få kvinnor som bloggar här, undrade Rauni i ett blogginlägg. Det har jag också funderat på. Speglar bloggarna könsfördelningen bland medlemmarna, kanske? Eller har det mest med det här tråkiga rådande könsrollsmönstret att göra? Kvinnor har fortfarande mindre egen tid, så är det ju. 

Men har det också att göra med rådande inriktning, hos de etablerade bloggarna? Eller om klimatet i bloggspalten. Hur är det med takhöjden, egentligen?

Jag funderar ibland på vad en blogg på Fotosidan bör handla om...men kommer bara till en slutsats; om vad som helst egentligen. Om livet här på jorden... Det är ju det vi försöker fånga, ringa in, förstå...och förmedla via våra kameror. Och att komplettera med lite text...om livet, kan väl aldrig vara fel?

Men, ibland kan det vara lätt att känna att man bör skriva om sådant som rör fotografi direkt. Att man bör hålla sig där...

Men mångfald är härligt, eller hur?

Tidig morgonspegling

(...vid stilla vattenfall )

Imorgon kanske?

Morgonen var grå. Tung och grå. Det kunde lätt konstateras genom köksfönstret.  Samma syn för femte morgonen i rad eller så...

Och för femte morgonen i rad så blev det inget morgonfotande, för min del. Jag hade ju tänkt mig att jaga morgonskuggor i hög klar sen-sommarluft, eller gärna smyga mig fram i höstens första magiska dimma...

Men lite senare på förmiddagen kunde jag i alla fall konstatera att Kastanjeträden fortfarande var rejält gröna. Det kändes bra.

Och imorgon är det en ledig morgon ytterligare...- då kanske?

-----

Genom tjockt fönsterglas 1 sept-12

Att ta upp tråden igen...

Det är nästan precis tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Och under främst 2010 var jag en ganska flitig skribent här. Tänka sig...

Men livet kom emellan på något vis. 

Men även om jag inte haft så mycket tid och lust att blogga så har jag hela tiden fotograferat. Och funderat rätt så mycket omkring det här med fotografi. Dels omkring mina egna försök förstås med kameran, men också kring dagens fotograferande över huvud taget; vad har fotografi blivit för något? Vad står det för? Hur använder vi våra kameror och alla bilder idag? 

Ett tag var jag mycket missnöjd med mitt eget fotograferande, jag tyckte inte jag utvecklades varken tekniskt eller i mitt bildspråk. Det var en tuff period, och jag var nära att lägga kameran på hyllan för gott. Idag har jag insett att fotografering är en konst. Det blir inte automatiskt bra bilder för att man lärt sig lite om exponering och kan lite om photoshop...- fast man bra gärna vill!

Å andra sidan kan man få till en kanonhäftig bild på två röda med hjälp av sin mobiltelefon och en fotoapp...

-------------

En bit av Norrköpings senaste bro-tillskott och av Campus Norrköpings tegelvägg.

Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Jag har kapitulerat...

Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?

Så är mina intentioner i alla fall...

Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.

Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.

Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.

Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!

Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...

Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.

Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.

bilder från veckan

Kungsgatan 56

  vid Strömmens kant

mellan fabriksväggar

blicken högt och ont i nacken

favoritfotoplats... (innan "Turistbyråskylten" kom upp)

...och till sist, mer vår i sikte, kanske?