Speglande fönster och skiftande grå granit...

Speglande fönster, skiftande grå granit, färgsprakande tegelväggar och skuggor som leker...Med en kamera framför mina ögon  har en ny värld öppnat sej. Vem kunde någonsin ana att det är så vackert i de egna kvarteren...i den gamla slitna arbetarstaden Norrköping!

Vacker gammal tegelvägg med rostig ventil.

Gångvägen vid Dragskvarteren. Ett staket kastar dekorativa skuggor.

Roligt att spegla sej i stora fönster...

...eller att leka med sin egen skugga!

Speglingar i ett fönster vid Holmentorget.

Tegelsten på tegelsten, hela vägen bort.

Tusentals gatustenar och en vackert formad lykt-fot utanför Arbetets Museum...

...och svischhh...någon cyklar förbi över de gråblå skimrande gatustenarna.

Fotograferar rakt in i Konserthuset Louis De Geer.

Del av Konserthusets moderna omvandling.

Iakttagen bakom gardinen...

Inte långt hemifrån finns en grönskande tegelvägg.

Långa promenader med obestämt mål i stadsmiljö är för mej vad skogspromenader är för många andra. Jag trivs ofantligt bra  bland husväggar, betong och spännande vardaglig eller hisnande arkitektur. Staden bjuder på sådan fantastisk blandning av form och färg, och finns liksom bara runt omkring, nära och behändigt.  Det är väldigt spännande att se vad tiden gjort med olika material och att se hur det gamla  får samsas med det nya eller helt enkelt har stöpts om i tidsenligare design.

Och nu för tiden får kameran följa med på dessa promenader, något annat är helt otänkbart! 

På återseende !

Söndagen den 23e augusti

Söndagen den 23e augusti var en riktigt varm och härlig dag och jag var och hälsade på min  snart 98 åriga mormor. Kvar från den dagen finns förstås härliga minnen, men också en hel massa bilder som jag faktiskt glömt bort, insåg jag igår kväll när jag satt och tittade igenom en massa oredigerade bildfiler...

Underbart härligt att sitta och tänka på den dagen och titta på dessa bilder nu när hösten nalkas och shortsen skall bytas ut mot långbrallor....tänk att det bara är 14 dagar sedan, det är nog inte riktigt höst ännu...eller? 

 Trots sin höga ålder bor mormor kvar i sin lägenhet och sköter det mesta själv. Hon har ganska ont i ett utslitet knä och väldigt dålig syn på ett öga, men det hindrar henne inte ifrån att vilja vara med på det mesta, bara hon orkar...och besök är hon väldigt glad i...

När man kommit hem till mormor vankas det först och främst  fika förstås, och mormor börjar genast att fixa. Nu för tiden serveras där pulverkaffe, hon har blivit modern... Jag hade köpt med mej färska frallor och i mormors kylskåp hittade vi lite god skinka. Vädret var varmt med milda vindar och augustisolen värmde sådär lagom, som gjort för balkongfika på mormors nya balkong...

Samtliga bilder är från söndagen den 23e augusti, och mormor är helt med på noterna...

Min mormor är den absolut härligaste och gladaste person jag känner. Att få sitta några timmar och fika och småprata med henne är bland det bästa jag vet. Dessutom är hon väldigt generös med att låta mej fotografera henne både i tid och otid...och jag är väldigt, väldigt tacksam för det...

Hälsningar Lena

Fika och fotografering i mitt kök.

Fika och fotografering, två härliga ord på F, som dessutom hör ihop...tycker jag i alla fall...

Kanske inte mina närmaste vänner är av samma åsikt...

Hemma hos mej fikar man bäst i mitt stora kök. Där brukar det i och för sej vara rätt stökigt, men lite plats runt köksbordet går det väl alltid att ordna till, och mina vänner kommer väl inte för att städa...det är ju kaffe och skvaller och glada skratt de vill ha! Och det är jag otroligt tacksam för, även jag älskar nämligen att sitta och fika och babbla  en massa om ditt å datt och glädjas över mina härliga vänner.

Men nu för tiden brukar också kameran vara placerad , jaa om inte på, så strax intill köksbordet, inprovad efter kökets ljusförhållanden, rätt inställd och klar...så när någon av mina kära besökande vänner (intet ont anandes) har placerat sej vid köksbordet och kaffet droppat klart och samtalet är i full gång, då trär jag kameraremmen över huvudet å börjar experimentera med tider och iso, och sen...tryck, tryck, tryck...kan du le lite mera...tryck, tryck...vänta jag måste ändra på skärpedjupet....tryck, tryck...flytta dej lite åt vänster så att inte dörröppningen kommer med....bra, tack...tryck, tryck....bra stilla så...RÖR DEJ INTE...tryck, tryck...JASSÅ vill du har mer kaffe, det har vi inte tid med...rör dej inte sa jag ju....

Två av mina allra käraste och äldsta vänninor har båda haft oturen (kanske de tycker!) eller turen (tycker absolut jag!) den här veckan att ha varit hemma hos mej och just fått känt på det där med att fika och fotografering nu för tiden hör ihop, i mitt kök...

Tove du är en riktig pärla!

Likaså du Catharina...!!!!

Tack för att jag får träna porträttfotografering på er...

Hälsningar från Lena.

Fotopromenaden fortsätter vidare ned genom Norrköpings Industristad.

Det häftiga vattenfallet dånar och våt blir man av små vattenstänk. Vyn är storslagen och man känner historiens vingslag åt vilket håll man än tittar.

Inte många hittar hit ned bakom konserthuset, men för mej har det blivit en av mina foto-favoritplatser.

Vattenfallet är förstås mycket mäktigt och vackert men platsen bjuder på så mycket annat också, tycker jag.

Här finns många spännande och annorlunda detaljer och färgerna är dova och lågmälda. Vattnet skiftar i grått-grönt-blått  toppat av det vita härliga skummet. Men här finns också sten, jord, betong, järn och trä, och en och annan liten grön kvist. Här är det verkligen inspirerande att gå omkring med en kamera och undersöka och utforska de små detaljerna såväl som allt det storslagna. 

Solen i ryggen och utsikt bort mot det stora vattenfallet. Kameran i högsta hugg och bara att knäppa av...

Min goda vän Catharina följde med mej på fototur bland historia och vattenfall. Tyckte att hon skulle få vara med på en bild!

Även en och annan turist hittar hit ned...

Mot alla odds..

Vackra slitna träplankor, med alla möjliga färgskiftningar.

Det rostiga räcket är häftigt!

För några veckor sedan en vacker blomma...

Det här har jag ingen aning om vad det är byggt för...men vackra slitna och dekorativa plankor tycker jag, värda att få bli fotograferade...

Gången som leder  upp till bästa utsiktsplatsen tvärs över andra sidan...

 Fotagraferad tillbaka...

PÅ ÅTERSÈENDE!

Hälsningar Lena

Fem minuter, förmodligen mindre...

Jaa...fem minuter, förmodligen mindre tar det att stanna till vid min blogg...så VÄLKOMMEN!

Eftersom det här är förstasidan och mitt absolut första försök till bloggande här på FS kan det väl vara på sin plats med en liten presentation av mej och min närmiljö.

Jag är en tant på precis 50 år med vuxna barn och tonåringar, och jag har plötsligt fått lite tid över för fotografering.

Jag bor i hjärtat av Norrköping, ett stenkast från Industrilandskapet och mycket av innehållet i denna blogg kommer förmodligen att handla om vardagsliv i Norrköping.

Och, förstås om glädjen till bildskapande på gamla dar!

Arbetets museum "Strykjärnet"

Jag fotar rakt in i en av Campus Norrköpings nyare byggnader. 

Det här lilla huset kallas "Sista Supen" för förr i världen stannade man till här och gav de dödsdömda en sista sup på väg mot galgberget.

Blåklädd man på väg förbi Norrköpings Stadsmuseum.

Förbi Stadsmuséet. I bakgrunden inngången till Arbetets Museum.

På en liten gångbro mellan Arbetets Museum och Stadsmuséet.

Den här bildbloggen hoppas jag ska bli en sporre för mej själv till att utvecklas med fotografering och bildskapande.

Jag behöver nämligen utmana mej själv lite för ibland har jag jättesvårt att komma utanför dörren med kameran. Inte för att jag inte vill ut och fota...nejdå, för trots att jag är en riktig superamatör och endast äger en billig instegskamera med ett riktigt skitobjektiv så blir jag alldeles varm i kroppen bara jag tänker på allt som finns där ute och som kan fångas på bild...Neej, det är Jantelagen som sätter käppar i hjulet...den som säger att man inte skall tro att man är något, eller kan något...att man ska hålla sej på mattan och inte sticka ut...

Så allt för ofta när jag står där på tröskeln med kameran på axeln så slår Jantelagen till som ett klubbslag i mitt huvud, och jag ser mej liksom utifrån; En medelålders tant med billig kamera som springer runt och fjantar sej och gör sej löjlig och tror att hon är något. Som leker fotograf, och gör sej till...(och dessutom lägger upp bilder på nätet) Och vad händer, jo jag stannar hemma  och tänker att jag skulle kanske ta och tvätta fönster i stället...

Men skam den som ger sej...jag håller på att rysta av mej den starkaste Jantelagsrösten och tvingar mej allt som oftast ut, om än med klappande hjärta och kameran djupt nedstucken i ryggsäcken så att grannarna inte ser mina intentioner...och sedan har jag insett att när folk ser mej runt omkring i Industrilandskapet då tas jag för turist...

Men nu vill jag att det ska bli en ändring på mitt klappande hjärta, jag vill komma över Jante, utmana mej själv och förhoppningsvis utvecklas på flera tusen möjliga och omöjliga sätt, och då tror jag att den bloggen kan vara till hjälp...

Vill ni vara med blir jag glad! / Lena

"HÅLLA SEJ INNANFÖR RAMEN"

Mitt första trevande försök till självporträtt...