Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

Bortom rätt exponering och bra skärpedjup...

Djupdyket fortsätter...ner i mina hårddiskar efter mormorsbilder. Och i samma takt som jag tittar så funderar jag på vad jag egentligen har fotat under dryga två år. Och hur jag har fotat.

Det jag ganska snart kan konstatera det är att jag har blivit tekniskt skickligare; jag har lärt mig exponera och skärpedjupstänk det är ingen konst längre. Men, jag har tyvärr inte blivit modigare, lekfullare eller intressantare i mitt uttryck. Tvärtom, jag har blivit försiktigare och tråkigare än i början när det bara var ren fotoglädje och upptäckarlust i min kropp.

Kanske har jag trott att bra fotografi skulle komma - bara sådär, i takt med fotopromenaderna? Bara för att man så gärna vill...

Men suck, allt har förmodligen sin tid. Kanske behövde jag dryga två år för att lära mig min kamera? Kanske behövde jag komma hit där mitt huvud är fullt av fotofunderingar? Och kanske jag till och med behövde få lite gladare vardag...för att kunna locka på lekfullheten?

Som sagt var, jag har gjort ett djupdyk i mina hårddiskar...och på köpet fick jag ett dyk ned i mig själv.

Och nu...ja...nu är det väl bara att ta på sig höstkängorna och ta ett stort kliv över halltröskeln. Bortom rätt exponering och bra skärpedjup. Eller hur?

// Hälsningar Lena

mormor sommaren 09

Glädje

Min 99-åriga mormor har efter en tids sängliggande och dramatik, kommit upp i rullstolen och ut i vida världen igen! Eller...ja...det blev en tur runt huset på äldreboendet...

Hon är sig inte riktigt lik och inte så stark...men oj, det var en stund av glädje, för mig, för mamma och för mormor!

mormor 110823

Och det var lite häftigt, för det första mormor frågade när hon fick syn på mig var; "Har du med dig några bilder för mig att titta på?"

Hälsningar Lena.

Och livet har sin gång...

Jag skulle egentligen skriva om RAW. 

Jag påbörjade hurtigt ett inlägg i morse om varför man i all sin dar inte alltid fotograferar i rå-format. Varför man ställer in kameran på jpeg, och därmed minskar sina möjligheter att få sin bild som man vill ha den genom att välja bort data som en gång fanns vid exponeringen...

Ja, varför i all sin dar, när Camera Raw dessutom är väldigt enkel att jobba i.

Men, sedan ringde min mamma...och sa att mormor...min kära mormor...ni vet - som jag visat bilder på här i bloggen...hade blivit akut dålig. Riktigt dålig. 

Min 99-åriga mormor som alltid varit min skyddsängel...

Så idag har vi turats om att sitta vid hennes sängkant, och hålla i hennes hand. Jag, min mamma och min dotter med flera.

Den senaste rapporten från min mamma säger att hon sover lugnt för natten...

14/8-11

Min mormor är väldigt förtjust i fotografier, och omringad av dem; från hennes egen ungdom, på barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Och på senare tid har mina bilder på henne själv tillkommit. Bröllopsfotot i högra hörnet är på min mormor och morfar, förmodligen från 1939...för min mamma är född 1940.

PS; Bilden är tagen idag, när jag satt en stund själv hos min mormor vid sängkanten. Hon sov lugnt och jag tittade mig runt på alla hennes saker...på alla minnen. Och jag fick syn på hennes bild i spegeln.

(Jag har ju valt att vara lite personlig här i min blogg...både gällande min dotters allvarliga sjukdom, och nu med min mormor. Och jag gör det nog av flera anledningar. En av anledningarna är helt enkelt att jag tycker att vi försöker skydda oss alldeles för mycket här i västvärlden från...själva livet. Det är mest glädje och framgång och det coola som skall synas. Annat än när SVT och tidningarna rapporterar förstås. Men vi...vi talar sällan om livets svåra sidor...då blir vi för personliga. Och jag tycker dessutom att fotografi liksom hör ihop med personlighet, LIVET, och ALLA dess sidor.)

Bara för en dryg vecka sedan var mormor trött men glad och satt med oss under äppelträdet - en mycket fin stund. En bild från det tillfället får avsluta inlägget.

Och så hjälp mig håll tummarna...

Hälsningar Lena

...som nu för tiden alltid fotar i RAW!