Jag har kapitulerat...

Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?

Så är mina intentioner i alla fall...

Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.

Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.

Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.

Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!

Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...

Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.

Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.

bilder från veckan

Kungsgatan 56

  vid Strömmens kant

mellan fabriksväggar

blicken högt och ont i nacken

favoritfotoplats... (innan "Turistbyråskylten" kom upp)

...och till sist, mer vår i sikte, kanske?

I SISTA SJÄLVANDE 2011-MINUTEN...

...bestämmer jag mig för att det skall bli ett decemberinlägg trots allt, här i gamla fem-minutersbloggen. Det ser ju för trist ut att hoppa över december, när jag har alla övriga inläggs-månaderna staplade snyggt ovanpå varandra sedan september 2009...

Och, givetvis skall man summera 2011, vilket är lätt som en plätt! Det har varit ett uselt fotoår för mig, kreativiteten har lyst med sin frånvaro. Men jag har ändock haft min första blygsamma fotoutställning, med porträtt av min mormor; "NÄSTAN HUNDRA". Och det var roligt och lärorikt!

Så det är inget att hänga läpp för det som inte blev av.

Neej...jag blickar framåt!

Så efter en seg höst med kameran mest på hyllan så vill jag verkligen komma igång nu med bildskapande igen. Och jag skulle vilja gå vidare lite grann. Min kamera behärskar jag rätt bra, och jag har mitt bildseende. Men jag skulle vilja lära mig att fotografera mer utifrån en tanke eller idé och bli bättre på innehåll och budskap.

Den som lever får se...

Men jag avslutar detta år och denna 2011-omgång väldigt Lena-aktigt. Nämligen med bilder från Norrköping och Strykjärnet. Jag tänkte att det kunde passa för Arbetets museum-Strykjärnet firade nämligen 20 år som museum nu i december, och eftersom jag har så mycket samlade bilder just av Strykjärnet.

Så dessa bilder får liksom bli punkten på min Industrilandskapet-hänförelse... :)

2012 skall jag fotografera annat!!!

bilder från okt-dec i år

(färgerna kan vara sådär, redigerat på en laptop...)

julaftonsvägg 111224

dimmig morgon 111112

solbelyst 111016

på väg 111230

industrilandskapetvy 111230

fotograferar 111230

medan decembersolen dalar 111230

Gott Nytt År!

hälsningar Lena.

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

Windows

Titthål mot världen - utåt eller inåt...

utåt - mot den stora världen, eller nåja, mot industrilandskapet.

inåt - mot den lite mer privata

...eller svårigenomträngligt, begränsat.

Och jag gillar fönster!

Alltid spännande att höja kameran mot.

Hälsningar Lena

Jag har minsann också varit uppe tidigt och fotat!

...och då måste man ju skriva ett nytt blogginlägg - idag! Trots att jag förmodligen finns här lite längre ner i spalten...

Men, i alla fall...ibland kan det vara bra att bli kissnödig sisådär vid fyratiden. Och har man dessutom ingen toa pga av renovering, utan helt enkelt måste gå över till en annan lägenhet...ja, då upptäcker man hur vädret är - på gott och ont!

Men idag var det på gott, för när jag klev ut i arla morgonstund så var Norrköping insvept i dimma...

Klockan halv sex ungefär i morse...24/8-11

den gamla rostiga vattentuben, nere vid fallet

riktigt tät dimma när jag kom över på andra sidan

...och så mitt allra käraste foto-objekt förstås - Strykjärnet.

Och här hade dimman lättat lite.

dimmig vattenspegel

Hälsningar Lena