Nedfotografering efter Fotomässan

Fotomässan tog en hel del på de fotografiska krafterna. Det blev ju en hel del plåtande. Vill ogärna berätta hur många bilder jag tog. Om man skulle berätta skulle man väl få rykte på sig att vara en sprejare. Värt dock att nämna att Till och Från som enda blogg rapporterade live från mässan. 

Efter en sådan här anspänning brukar man gå på i högvarv och det är därför viktigt att man efteråt fotograferar ned sig. Jag brukar göra det genom att ta några slumpskott hemma. Man siktar slumpvis utan att titta någonstans i lägenheten. När autofokusen klickar knäpper man. Bilderna fyller sedan tre funktioner: För det första blir man påmind att man måste städa. För det andra blir man medveten om små detaljer i sin lägenhet. För det tredje kan man använda bilderna att träna bildbehandling med. Här följer tre slumpskott: 

Ofta blir bilderna tagna i mörker. De brukar ligga på 6400 iso, vilket är högsta läget jag kör med. Måste säga att jag gillar att plåta med högt iso. I svartvitt ger höga isotal en härlig kornkänsla. Även i färg brukar det ge en skön blöt känsla, lite akvarellkänsla: 

f/2, 1/60, iso 6400, 85mm. 

f/2, 1/8, iso 6400, 85mm. 

Sådärja, då var man nedfotograferad. Då ska man bara ta en dusch, dricka en kopp té och gå och lägga sig. 

Fotomässan: slutrapport

Till och Från befann sig idag på Fotomässan. Med stolthet konstateras att den som enda blogg rapporterade live därifrån. Prylar, bilder, händelser och mycket annat har gjort att man nu har fått sitt lystmäte på fotografiska ting tillgodosett för ett tag. Jag har ingenting särskilt att säga så jag meddelar här först några bilder, varefter några priser utses:

Ladda!

ELD!!

Slutligen några priser: 

Bästa monter: Leica. Man måste ge det till dem. Även om deras prylar kanske inte är de vassaste har de en förmåga att utstråla klass och exklusivitet. Leicas monter doftar Mercedes, Beckenbauer, Weltklasse. 

Bästa besökarkamera: Vad är det här för en rolig pryl? En sån skulle man vilja ha. 

Bästa skyltning: Sigma. Riktigt snyggt med objektiven i ljusskåp. 

Bästa prylen: Sigma. Med sitt supermuskedunder blir Sigma solklar vinnare. Jämför objektivet med kamerahuset!

Bästa sales force: Canon. Ledda av sin Brittanienchef Mike klargjorde Canons säljare att "the boys are back in town.."

Bästa bild: Den på primatgammelmormors händer. Otroligt många bra bilder, men den här var nog bäst av alla. 

Bäst alla kategorier: MODEFOTOGRAFERINGEN! Ett riktigt trevligt event. Mer sånt! 

Som sagt, en riktigt trevlig tillställning. Till och Från börjar nu ladda för årets verkliga höjdpunkt på mässfronten, nämligen Hundutställningen. Till och Från kommer att vara där och rapportera direkt. 

Fotomässan live: Mode

Prylar och bilder i all ära. Men frågan är om inte det bästa på mässan är chansen att plåta mode. Vi som normalt befinner oss långt från glamouren har här en chans. Har därför passat på att tjuvplåta en del. Här följer några alster: 

Modebranschen är tuff. Som fotograf gäller det att armbåga sig fram. 

För mig är det här sinnebilden över fotografin. Alla dessa fotografer som står i vägen för skönheten som hägrar i fjärran.  

On the set. 

Är detta en grekisk gudinna?

Skönheten skall rädda världen! 

Går nu på ett sista pass. Slutrapportering under kvällen. 

Till och Från bloggar live från Fotomässan!

Till och Från befinner sig just nu på Fotomässan. Och bloggar live! Här får ni de hetaste nyheterna direkt från mässan. De hetaste prylarna, de bästa minglen. Stay tuned! 

Några första intryck: 

Första intrycket. 

Tyvärr kunde man inte hålla sig. Var tvungen att gå och känna på det tunga artilleriet. 

Här står man och siktar på Canonisterna. 

Happiness is a warm gun..

Ögongodis. 

Mässans huvudnummer?

Långskott. 

Kvinnlig fägring till förstummade blickar. 

Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma.