På Strandpromenaden

Jag fortsätter att gå igenom min fatabur och rensa i bråten. Hittade några intressanta bilder från i somras tagna på Strandvägen. Den är inte mitt egentliga territorium - det är Skeppsbron. Men i somras var jag där några gånger. Strandpromenaden har blivit riktigt maffig. På sommaren ger den medelhavskänsla när människor spatserar där i eftermiddagssolen. 

Här är en kille med riktigt god kurvteknik. Se upp! Kan bli en farlig krock! Har glömt hur det slutade. 

Hur ska man tolka den här bilden? Blyghet? Avståndstagande? Eller är det sinne för stil och komposition? 

Här är en bild som uttrycker vår tid. Det moderna samhällslivet är helt inriktat på att ge fördelar åt kvinnorna. Den svenske mannen lever sedan lång tid under toffeln. Tragiskt men sant. 

Det var allt för idag. 

/Per

Sol och skugga

Undertecknad håller just nu på och rensar lite i det digitala arkivet. Då framkommer en del småintressant från året. Häromdagen meddelade jag en bild på en äldre man som satt och åt glass och som var märkligt lik Pablo Picasso. Det slog då mig att det råder en del fördomar vad gäller kontrastrikt ljus. Många fotografer skyr det som pesten. Här gäller det emellertid att inte slänga ut barnet med barnvattnet. I ett ställe som Gamla Stan finns det gott om skugga och ljuset kan då ge fina kontrastrika bilder, speciellt på eftermiddagen då ljuset inte är som allra hårdast. Se här några bilder från i somras.  

Det var i början av augusti. På morgonen hade jag gått genom Gamla Stan och plåtat stilleben. Passade då också på att reka inför eftermiddagens fotopass. 

På Kilimanjaros...nej, fel...Riksplans sluttningar. På eftermiddagen hade jag stämt träff med en kompis vid Karl XII:s gamla hovstallar. Meningen var att vi skulle göra en photowalk genom Gamla Stan och plåta turister. 

Amigon dyker upp. Han drar, men jag drar snabbare. Det brukar sluta så när Nikon möter Canon...

Vi går in i Gamla Stan och börjar plåta. Måste säga att man har blivit ganska rutinerad på att bedöma turister. Här är exempelvis några solklara spanjorer. 

Så till själva sakfrågan. Jag har märkt att på sommaren blir det väldigt trevligt ljus i Gamla Stan. Där finns möjlighet till bilder i klärobskyr.  

Det här kan inte vara annat än engelsmän. 

Här är ytterligare ett exempel. Tyvärr måste jag erkänna att jag den här gången gick miste på nationaliteten. 

Dagen avslutades med en bild på några älskande på Pont Neuf...nej, fel...Riksgatan. 

Beskärning och skärpedjup

Jag undrar om jag inte har gjort en viktig fotografisk upptäckt. I somras gick jag förbi Kungsan på morgonkvisten. En säkerhetssnubbe satt vid den för dagen torrlagda fontänen. Det såg ut som att han hade en kort stund för sig själv innan han gick på passet. Jag tänkte att det kunde bli en fin bild. Samtidigt hade jag just införskaffat en 85/1.8:a och ville gärna laborera med lite olika skärpedjup. Det är nu när jag testat lite olika beskärningar som jag tror mig ha gjort en viktig fotografisk upptäckt. Vid ett kort skärpedjup vinner bilden på att ha en bredare bild, d v s att man tar med mer av omgivningen. Vid ett långt skärpedjup vinner bilden istället på att snävas av. Vid en snäv bild är faktiskt det långa skärpedjupet att föredra. Men i den vida bilden är det korta skärpedjupet att föredra. Vidare vinner kort skärpedjup på färg medan långt skärpedjup vinner på svartvitt. Se här:  

f/16. 

f/2. 

Enligt mig är den nedre bilden bättre. Bakgrunden blir för rörig med långt skärpedjup. Vidare vinner den vida bilden av färg då dessa smetas ut och bildar en trevlig bakgrundspalett. Med långt skärpedjup bidrar färg i stället till röran. 

För den snäva bilden är det emellertid tvärtom: 

f/16.  

f/2. 

f/5.6. Den gyllene medelvägen? 

Här anser jag att det långa skärpedjupet vinner. Blir ganska snyggt med de skarpa linjerna i bakgrunden, som bidrar med karaktär utan att skapa röra. Det korta skärpedjupet känns här lite avslaget. 

Någon annan som tänkt på detta? 

Hattar

Undertecknad håller för tillfället på och går igenom mina bilder och rensar lite grann bland bråten. Jag har då stött på lite hattbilder. Men de är förvånansvärt få. På ett år har jag bara lyckats plåta sju hattar! Märkligt. Hattar är fina motiv. Inte lika bra som paraply, men nästan. Känner att jag måste bättra på detta. I fortsättningen skall hattbilder bli ett projekt.  

Lokal entertainer på Söder. Han kör med panamahatt. 

Habana, Cuba? Nej, Stockholm, Stortorget. Australiensisk entertainer underhåller till senoritornas förtjusning. 

Från i somras. Pablo Picasso satt och åt glass på Stortorget. 

Rosa hatt från i somras. Föräldrarna är såå stolta. 

Old timer och new timer. Det är bara inse att vi svenskar inte är ett hattbärande folk. Därför brukar hattarna öka i antal på sommaren när jänkarna kommer på besök. 

Den snyggaste hatten jag har plåtat. Panamahatt. Jänkare naturligtvis.  

Här är fyra kvinnliga moon walkers under Halloween. Stilrent!

Själv gillar jag att gå med hatt. Det är praktiskt och skyddar mot väder och vind. Den gör också att man ser ut som en jänketurist, vilket gör att man kan plåta mer obehindrat. Jag använder en mjuk hatt av Ian Wachtmeister-modell som man bara viker ner i fickan. Jättepraktiskt!

Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.