Snart är alla löv borta

De sista klamrar sig fast vid grenarna som händer som inte vill släppa taget.
Vinden pratar med dem, en viskning, en påminnelse om att allt måste falla.
Marken ligger redan strödd av förgången färg – rött, guld, brunt – en sista glöd innan vintermörkret drar sitt täcke över världen.

Horisonten lyser i guld och purpur

En morgon när horisonten lyser svagt i guld och purpur, världen vaknar långsamt, som om den drömmer sig kvar mellan nattens viskningar och dagens första andetag. Luften darrar av stillhet, och varje droppe dagg bär på ett minne av mörkret som nyss var.

En mörk och fuktig novembermorgon

Träden står tysta, svarta mot den grå-blå himlen, deras grenar tunga av nattens regn.
Dropparna faller sakta från gren till gren, som om tiden tvekar att börja.
Dagen gryr, men ljuset når knappt fram, det sipprar fram genom molnen.

Höstsol

Ljuset frän den svaga höstsolen är tunt som andedräkten från en dröm, gyllene men trött, som om det minns sommaren mer än det lever i nuet.
Luften står stilla, fylld av ett slags efterklang — det där ögonblicket när allt redan har hänt men ändå dröjer kvar.
Träden brinner tyst, de sista löven darrar stilla innan de ger upp och faller.
På marken ligger dagen i lager av koppar, guld och bärnsten, varje steg är ett svagt prassel, en viskning mellan tid och glömska.

Alla själars dag

Det är inte klokt vad många viktiga dagar det finns.

Idag är det "Alla själars dag", den dag då avlidna skall hedras, särskilt de som ännu inte har nått himmelriket utan är kvar i skärselden.
Skärselden låter inte bra.