Decembermörker

I morse sträckte den blå timmen ut sig som ett andetag som aldrig tar slut.

Människor går ut som vanligt, med väskor fulla av tider och planer tar några ett tåg som susar fram genom mörkret.
I vagnarna lutar sig tröttheten mot fönstren, speglar ansikten som glider förbi som om de redan var minnen.
Någon räknar hållplatser som hjärtslag, någon annan håller hårt i en tanke för att inte tappa den mellan stationerna.
Staden blinkar till och försvinner igen.
Lampor blir stjärnor blir ingenting.

Himlen ligger kvar i sitt dova mellanläge, varken natt eller dag, som om världen tvekar inför nästa steg.
Ljuset är tunt, utspätt, silande genom moln som inte rör sig.
Tiden går långsammare, den glider snarare än går, och varje minut bär samma färg som den förra.
Allt var blått i morse: luften, tankarna, avstånden mellan orden.
Kanske är detta dagen som inte ville bli sedd, som bara vill vara stilla.

*

En strimma av ljus

För ett kort tag kändes det som om mörkret backade, och vi stod stilla och såg hur dagen försiktigt mindes sig själv.

*

En dag som inte skiner

Molnen ligger även idag tunga som tankar man inte riktigt vågar tänka färdigt.
Himlen är en enda grå mening utan punkt, och dagen rör sig långsamt, som om den tvekar inför nästa steg.
Ljuset silas ner genom molntäcket, mjukt och försiktigt, och får världen att se ut som om den håller andan.
En molnig dag är inte tom.
Den är full av mellanrum.
Där ryms eftertanke, långsamma steg och kaffekoppar som hålls lite längre än vanligt.

*

Morgonreflektion

Tredje söndagen i advent.
Morgonen började med en himmel som brann.
Den stod i lågor över träden, ett tyst bål av rosa, guld och koppar som fick oss att tro att dagen hade ett ärende med oss.

Vi gick ner mot havet, tjugo minuter av steg och andetag, av förväntan som hann stelna.
När vi nådde stranden var allt grått igen, ett välbekant lock över vatten och tanke.
Havet låg där som det alltid gjort, ointresserat av våra tolkningar.
Var det en illusion, eller var det bara vi som rörde oss ur elden och in i decemberdagen?
*
Vi önskar er en fin söndag.

Någon var här före oss

Skogen håller andan och luften är tung av fukt, som om varje andetag måste pressas fram genom mossa och våt jord.

Träden står tätt, deras stammar mörknade av regn, och barken glänser svagt i det grå ljuset.

Grenarna droppar långsamt, metodiskt, som om tiden själv sipprar ner mot marken.

Det är en dag utan färger, men inte utan liv.

Vid stigen låg trädet, fällt av tålmodigt arbete, stammen gnagd till en spetsig midja, ljus och rå i snittytan, som ett öppet sår i det annars dova landskapet. Bäverns spår finns kvar i de jämna tandmärkena, i flisorna som ligger utspridda som bleka fjäll mot det mörka underlaget.

Vi stannade där en stund. I tystnaden fanns en påminnelse om att skogen aldrig är stilla, inte ens på vintern. Någon hade varit här före oss, arbetat i mörkret och fukten, följt sin egen nödvändiga väg.

*

Vi önskar er en fin tredje advent.