Decemberkänsla

Nu är hösten över, den drar sig undan, likt en gammal vän som tvekar vid dörren innan den går.

Vintern tar över, den kliver in utan att fråga, bär med sig en stillhet som både tröstar och tynger.

Det är början på något kallare, tystare, men också något som väntar.

I gränslandet mellan årstiderna hänger löven kvar— hoppfullt, trots allt.

Det kommer en ny vår och en ny sommar.

Postat 2025-12-02 22:52 | Läst 292 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Dagen börjar i blått

Den första december ligger världen fortfarande i viloläge när vi går ut.

Allting är blått, himlen, skuggorna, ljuden.

Till och med andningen känns blå, som om luften bär på en stilla föraning.

Vi följer vägen utan att tänka.

Träden står tysta som minnen, grenarna sträcks mot himlen och håller kvar det sista av november.

Sedan händer det. Inte som en explosion, mer som en mjuk överlåtelse.

Solen bryter horisonten, tveksamt, sedan med ett envist självförtroende, och det blå ger efter.

Färgerna förändras utan att någon märker när det sker, björkarnas stammar blir gyllene och molnen får en kant av honung.

Postat 2025-12-01 22:04 | Läst 271 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Den sista november

Den sista november vaknar utan övertygelse.
Som om året redan är slut men kalendern ännu inte hunnit ikapp.
Morgonen ligger tung över världen, grå som otvättad ull,
och himlen är en enda sluten yta av moln där inget vill tränga igenom.

*

Postat 2025-11-30 23:42 | Läst 310 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Soluppgång i guld

Det finns ett ögonblick, alldeles i mitten av gryningen, då allt står perfekt.
När ljuset ännu inte hunnit bli dag och skuggorna ännu inte hunnit gömma sig.
En gyllene andning av tid, mellan natt och dag, mellan dröm och verklighet.
Och i det ögonblicket känns det som om världen kunde börja om.

Postat 2025-11-29 17:07 | Läst 283 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gryning i pastell

Gryningen vaknar långsamt, som om världen fortfarande drömmer.
Himlen öppnar sig i mjuka nyanser — puderrosa, lavendel, blekt aprikos och färgerna smälter in i varandra utan att skynda, som om tiden för en stund inte har någon riktning.
Luften är sval, stilla, nästan genomskinlig.
Och solen stiger — blygsam först, triumferande sedan — stiger upp, tar plats.
Pastellen bleknar, men den försvinner inte helt.