En gyllene höstmorgon

Solen stiger långsamt över horisonten, som om den tvekar inför dagens början. Ljuset spiller sitt guld över vågorna, och havet svarar med ett stilla, rytmiskt andetag.
Vi går längs strandkanten, där världen känns både nära och oändlig.
Luften är klar, nästan skör, det doftar av regn och förmultnelse.
Löven, brända till koppar och bärnsten, dansar i vinden innan de lägger sig till vila på marken.

Normaltid

Våra steg prasslar i löven

Under träden vilar hösten som en gammal hemlighet, tung av minnen och doft av jord.
Luften är sval och klar, som om världen andas långsammare.
Löven virvlar kring våra fötter när vi går längs stigen, små gyllene skepp som inte vet vart de ska.
Våra steg prasslar, igen och igen, och varje prassel är ett avsked, men också ett löfte, det kommer en ny sommar.

En vanlig grå och regnig oktoberdag.

Regnet hänger som ett tunt draperi över världen.
Mitt i allt det dämpade, faller löv, gula som lyser, de virvlar långsamt, dansar mellan dropparna, landar på marken och blir ett ögonblick av värme i det grå.
De lägger sig över marken, som om träden inte förlorar något utan bara skänker ljus till jorden.

Grått och lite ljuspunkter

En väldigt grå dag, den är inte mörk, inte ljus – bara grå, en paus i färgernas värld.
Men mitt i allt det färglösa lyser små motståndsfickor i guld, koppar, rost och vinrött, som glödande fragment.
Det är som om hösten själv vägrar att ge upp, vägrar att smälta in i gråheten.