Morgonfrost och frusna blad

Morgonfrosten ligger som ett tunt andetag över marken, en viskning mellan natt och dag.
Frostens fingrar har rört vid allt som växer, lämnat ett skimmer som om världen sovit med öppna ögon.
Varje blad är en stilla hemlighet, frusen mitt i rörelsen, fångad just innan vinden rörde vid det.

Morgonen går tyst genom landskapet

Frosten ligger som ett fint glas över träden, vars grenar glimmar i det första bleka morgonljuset.
Isdimman över havet - långsam och levande, den rör sig knappt, men ändå förvandlar den världen, suddar ut horisonter och gör allt mjukt, ofattbart.
Det är som om tidens klocka blivit trött, som om allt är pausat för att låta stillheten tala.

Långsamt förändras mörkret

Morgonens mörker ligger kvar som ett sista andetag av natt.

Lukten av frost och fuktigt löv följer varje rörelse.
Det är en lukt som påminner om något bortlagt, en tidig barndomsmorgon, en kall hand i en varm vante, en resa som ännu inte börjat.

Molnen hänger lågt, tunga av tystnad, och i dem finns en stilla tröst, världen är som den skall vara, om än för en stund utan färger.

En solig novembergryning lutar sig varsamt mot världen

I natt kom snön

Utan förvarning, utan åtbörder, som om världen hade hållit andan och först igår vågade släppa taget.
Gatorna låg ännu vakna, glimmade av kvällens sista lampor och ändå smög den sig in över allt, en långsam och tyst förändring.

I natt kom snön och allting som varit hårt, blev lite mjukare.