06:30 och världen är ännu inte helt vaken.

Morgondiset ligger som ett tunt täcke över vattnet, mjukt och tyst, tills solens första strålar långsamt spräcker upp det.
Ljuset sipprar fram, som om dagen prövar marken innan den kliver ut.
Från havet blåser en kall vind, den bär med sig salt, avstånd och något uråldrigt som aldrig riktigt lämnar kusten.
Vinden drar genom trädens grenar, över stranden och får havet att rysa till.

Allt är stilla men ändå i rörelse.
Ljuset som växer.
Dimman som ger vika.
Vattnet som fortsätter sin eviga rytm.

Två svanar lyfter från vattenytan.
Först tvekar de, som om morgonen ännu håller dem kvar i sin stillhet.
Sedan bryter de tyngden, vingslagen kommer långsamt, kraftfullt, nästan motvilligt, som om luften själv måste övertalas att bära dem.
Deras vingar rör sig i breda bågar.
Tunga vingslag, djupa och rytmiska, som långa andetag i luften.
Varje slag fyller rymden omkring dem.
En inandning, vingarna sträcks upp mot himlen.
En utandning, de pressar luften nedåt och kroppen stiger lite högre.
Vattnet under dem krusar sig där de nyss var.
Luften öppnar sig där de är.

Vi önskar er en fin tisdag.

När dagen vaknar

Solen steg försiktigt bakom siluetter av skogen på andra sidan vattnet. Först en glödande kant, sedan ett ljus som långsamt spred sig över vattnet.
Ljuset gled fram som en gyllene väg och i några stilla minuter badade allt i ett ljus som bara finns just då, innan ljuden, innan dagen.

Havet låg stilla, så stilla att det liknade en spegel.
Himlens bleka färger vilade i ytan, rosa, guld och ett svagt blått som långsamt växte.
Skogen och land på andra sidan vattnet markerade gränsen mellan himmel och hav.

Vi stannade en stund och såg ut över vattnet, där det första fartyget lämnade staden, svallet från fartyget bröt spegeln och drog en lång linje genom det stilla havet, men ännu hade inte vågorna nått oss.

Just då fanns bara morgonen.
Och havet som en spegel.
Och stegen som försvann bakom oss medan dagen långsamt vaknade.

Vi önskar er en fin söndag.

Våren kommer inte plötsligt.

Efter att ha varit borta en tid, där man firar Mimosa, Citroner och Violer, så hoppas man att våren skulle ha kommit längre här hemma, men så är det inte.

Solen lyser genom de tunna molnen, som genom ett tunt tyg av ljus.

Himlen är blek och mjuk, och ljuset faller över stranden utan skarpa kanter.
Våren smyger sig fram i ljuset som dröjer lite längre över marken, i vinden som inte längre biter utan viskar.

Längs stranden ligger den sista isen kvar, tunn och genomskinlig, som om vintern glömt några skärvor av sig själv.
Solen rör vid dem försiktigt.
Då börjar de lysa, små ädelstenar utspridda mellan stenarna på stranden.
De glittrar i blått och silver, ett sista skimrande minne av kylan.
Snart ska de smälta, rinna tillbaka till vattnet och försvinna, men just nu håller de fast vid ljuset.

Väntan på våren

I söndags var det någonting i luften som nästan påminde om vår.
En försiktig mjukhet, som om kylan inte längre biter utan bara påminner.
Ljuset stannar kvar en aning längre om eftermiddagarna och marken verkar lyssna, redo men ännu stilla.

Det är en föraning, inte ett löfte.
Men vi märker den i små saker, en doft som inte hör vintern till, ett dropp från taken, en fågel som provar sin röst utan att ta i.
Allt detta händer som om det vore en hemlighet, delad bara med den som råkar sakta ner tillräckligt för att märka.

Ändå vet vi bättre.
Kalendern håller oss tillbaka, nätterna är fortfarande kalla och jorden sover vidare.
Våren är nära nog för att anas men för långt borta för att röras vid.

Lidingö, du sköna och snötäckta ö.

I dag lyser solen med ett stilla självförtroende, som om den visste att allt redan är vackert.
Snön ligger mjuk över stigarna, dämpar stegen och tiden.
I varje snökristall fastnar ljuset, och för ett ögonblick glittrar marken som strödd med diamanter.
Andedräkten blir till små moln av vinter och stillheten är så klar att den nästan hörs.
Här, mellan isande luft och varm sol, känns världen både ny och evig.

Njut av söndagen.