Samma värld som igår, men den låtsas vara ny

Det är ännu inte dag, men natten har redan släppt taget.

Den blå timmen ligger som ett mjukt täcke över världen, ett skimmer där allting viskar snarare än talar.
Asfalten glänser av morgonfrost och våra steg är stillsamma.

När solen till sist tar sats och bryter igenom horisonten är det som att ett avtal bryts.
Världen återvänder till sig själv, till tempo och klockslag och dagens arbete.

Molnen lyser i gryningssolen

Det finns en frihet i november, en sorts avskalning, inga färger att förföra med.
Bara ett landskap som säger- här är allt som återstår, och ändå är det tillräckligt, den där enkelheten som uppstår när allt överflöd försvunnit.

*

Det var en vacker dag.

Polarvirveln, skall vi behöva oroa oss även för den?

Novemberrymdens gråblå toner är inte sorgsna, bara ärliga

Ett tunt lager frost har lagt sig över gräset som ett löfte, eller kanske ett varsel, om något större som är på väg.
Novemberljuset är blekt, nästan genomskinligt, men envist, det vägrar ge upp trots att solen knappt orkar över trädtopparna.

Löv som inte hunnit falla ännu prasslar stelt, täckta av kristalliserade kanter, som om naturen försökt bevara dem i glas. Marken luktar av jord och något som liknar väntan.

Det känns som att gå genom en värld som sakta håller på att bli ny, men ännu inte beslutat vilken dröm den vill vakna till.

Snart kommer vintern, men inte än. Det här är morgonen innan, när tiden står still och allt som skymtar är möjligheten.

Det här ögonblicket finns bara nu