Vi vet att regnet kommer

Efter nattens regn, när droppar ännu dansar på fönsterblecket, vaknar världen till en ny dag, mjukt inlindad i solens varma famn.
Träden sträcker sina grenar mot himlen, bladen glittrar av kvarvarande regndroppar och världen andas ut, fri från gårdagens tyngd.

Nu när regnet har kommit och mörkret faller, blir vi själva en del av regnets sång.

Är det den sista Sommarmorgonen

Sommaren lämnar oss och hösten tar varsamt över.

Det doftar av jord, av äpplen som mognat och fallit, och i brisen dansar minnen av sommaren.

Nu kommer det första höstregnet, det smattrar tyst som en hemlighet mot rutan.

Dropparna berättar om förvandling, om dagarna som nu blir kortare och om löv som snart ska dansa genom vinden.

Ögonblickets evighet

I den första gryningens skira ljus ligger världen insvept i en viskning av stillhet. Allt som rör sig är långsamt och mjukt, tiden tycks vänta, hålla andan innan dagens brus tar vid.

Den tidiga morgonens stillhet är ett tillfälligt paradis, en värld av möjligheter där varje tanke är orörd, varje sekund är ett frö till något nytt.

*

Bonussommar

Medan morgondimman ligger kvar stiger solen långsamt upp, den skingrar det gråvita töcknet och belyser det daggvåta landskapet.
En strimma av ljus söker sig ner genom dimmornas skira slöjor och lyser på fälten där daggen ännu dansar i gräset.

En oväntad värme smyger sig in i den tidiga höstens förvandling och septembermorgonen kommer med en sen hälsning från sommaren.

Trädens löv tvekar inför sin förvandling, de dröjer i grönt och minns vindens lek från juli.

Det är bonussommar, en glimt av den tid som egentligen redan vandrat vidare, men stannar kvar ytterligare några dagar, nästan som för att trösta.

En höstmorgon

Det är som om varje höstmorgon bär på sitt eget löfte och en sorts magi som inte kan återfinnas när som helst på året.

Kanske handlar det om förändring, de vissna löven, den lite svalare vinden, det återkommande ljuset som bryter sig fram trots att dagarna blir kortare.

Eller så är det hoppet – just där, i solens första sken över havet – som får oss att tro att något nytt alltid väntar, även när allt annat vissnar.

Freja och jag är ensamma nere vid strandkanten, men ändå inte.
Fåglarna har vaknat; deras sång är försiktig, nästan frågande, som om de också undrar hur denna dag ska formas.

En skata cirklar ovanför oss, vingslagen är tunga i den fuktiga luften, och längre bort skymtar vi silhuetter av en flock änder som rör sig i det grunda vattnet.
Allting känns nytt, och ändå uråldrigt.

Vi minns andra morgnar, andra platser, men just denna stund känns unik.

Kanske är det tystnaden mellan oss som gör den så särpräglad.
Vi säger inget, men delar ändå allt.