Första snön i Trosa

Så kom den då... första snön. Bra tajming med vinterhjulen. Bytte i fredags. Å andra sidan bör man försöka hålla kvar bilen på parkeringen en sådan här dag. Finns ingen anledning att kana omkring i rondellen om man inte behöver. Borstade medvetet inte av bilen för att det skulle bli lite för besvärligt att ta den när man lika gärna kan avstå eller gå. Minns mina första bilar. Volvo PV. En av dem en sk Sport och en sådan här dag kunde man definitivt inte hålla sig. Bred sladdens dag. Men det var då det.

Tänkte inte gå hela rundan. Just denna av flera. Efter ett tag så glömde jag bort att det var lite jobbigt att pulsa i 10-20 cm blötsnö. Som för länge sedan. När man var barn. Vad då jobbigt? Kanske... vet inte. Tänkte inte så mycket på det. Den tidsperioden i livet och den tidsanda på 50- och 60-talet när totala "inne tiden" bara var några enstaka procent av den vakna tiden.

Inte så många som är ute och promenerar. Det är i princip bara jag och hundägarna. Blir dock omsprungen av en ung flicka som samtidigt pratar i mobilen. Hon springer och ser ut att vara glad för att ingen har gått just där förut. Jag som tyckte det var så märkvärdigt i skolbilen att chauffören hade kortvågsradio och när han pratade avslutade han eller hon sin mening med "över". Istället för "hej då" sa man "klart slut". Hade då aldrig kunnat föreställa mig att alla - verkligen alla 50-60 år senare skulle ha en telefon i fickan med full duplex. En telefon som egentligen är en fullskalig dator

Det är pittoreskt i Trosa. Kallar stán min stad också. Fast jag är utböling. Det syns nog inte. Först när jag pratar. "Är du från Värmland?". Ja - det kan jag ju inte neka till. Ränderna går aldrig ur och jobbar inte heller speciellt aktivt heller med att ta bort dem. Om man säger så... När vi flyttade hit för några så sedan fick jag faktiskt en slags "déjà vu" känsla. Spelar ingen roll om man känner varandra eller ej. Man hälsar på varandra oavsett när man möts. Precis som under min uppväxt i Värmland. Här finns det fortfarande kvar.

Trosa var ett slags centrum för strömmingsfisket en gång. Skulle tro att strömmingen man åt i skolmatsalen under 50- och 60-talen kunde ha kommit denna väg. Idag äter jag det för sällan men tillhör fortfarande mina favoriter. Det är väl det med lingonsylten då. "Lingonsylt... vill du ha lingonsylt till strömmingen?". Ja - gärna. Efter några minuter får jag en skål lite på nåder. På andra ställen är det samma axiom som jag tycker det är.

Den magiska morgontimmen

Det är morgondimma här i Trosa. Tillfällena där ljuset ändrar sig kontinuerligt under tiden solen tar sig upp. Fars dag men tror inte det har med det att göra. Svårt med motljus men vad spelar det för roll. Det får bli som det blir. Har lättat upp vissa partier i datorn för att det inte enbart ska bli siluetter. Det är väl också därför man tar raw

Ögat tycker nog att verkligheten var ännu vackrare. Svårt att fånga det exakt. Intressant att ljuset ändrar sig under tiden man fotar.

Det är vackert när man får medljus också. Definitivt lättare i alla fall

Barndomsminnen

Blev inspirerad av Björn Thundal´s blogg här på Fotosidan om återblickar som han kallade "Det var annorlunda då". Föder många tankar att tänka tillbaka. Inte minst vilken sorts bilder man tog och vilka bilder det blir som sedan mest uppskattas efter 10, 20... resp 60 år senare. Tål att tänka på.

Reflekterar kring min egen uppväxt i Munkfors i Värmland. En av dessa orter och bruksorter som ligger utefter Klarälvens lopp som går genom hela landskapet. Ett rinnande vatten som bidrog till så mycket. Det gör älven naturligtvis fortfarande bland annat med tanke på alla kraftstationerna som alstrar el-ström.

Har många minnen från bl a flottningen när jag var barn under 50- och 60-talen. Länge sedan men är det så länge sedan? Egentligen?

Bilden nedan är från Sjögränd som är Rådasjöns norra ände. Rådasjön rinner ut i Klarälven några km till vänster i bild via den korta Årosälven vid samhället Norra Råda. Många tankar idag om hur man körde ut timret på en sjöis som höll. Idag törs man knappt ens gå på isen med sin egen vikt. Timret bogserades sedan på våren med högt vattenflöde till Årosälvens början. Där fick det klara sig självt ned till Klarälven och sedan vidare till Munkfors.

Under min uppväxt fanns det timmerupplag på många ställen. Bilden nedan är från timmerupplaget vid Trollkullen strax innan kraftstationen i Munkfors.

Det såg ofta ut så här på våren när timret "brötade" ihop sig. Ibland fick man spränga för att få det att lossna. En spännande lekplats längs länsarna för en runt 10-årig kille. Strömmande vatten under och ramlade man i var det inte säkert att man ens kunde ta sig upp på annat ställe. Men man berättade aldrig vad man hade varit eller vad man hade gjort. Under hela min barndom var nog "allt möjligt" det som jag mestadels gjorde under min utetid.

Så mycket folk som ändå var engagerade i flottningen. Inte bara i Klarälven utan även i dess tillflöden. För att inte prata om Norrlands älvarna. Både de 4 som inte blev rörda och de som hade dammar och kraftstationer som timret skulle förbi. Innan det till slut hamnade vid sågverken och pappersmassefabrikerna vid kusten. Läser på.... "När flottningen var som intensivast under 1930-talet fanns det över 3.000 mil flottleder och mer än 18 miljoner kubikmeter flottades. Omkring 50.000 personer var sysselsatta. Till det kommer ca 200.000 som arbetade i skogen för att ta ned och forsla fram virket"

Lastbilarna som tog över ser vi naturligtvis idag längs vägarna men de ger ingen känsla för hur mycket timmer och massaved det ändå handlar om.

Skiljet vid Forshaga Flottningsförening. Här buntas timret och massaveden ihop och bogserades sedan vidare. Under mitt första jobb som linjemontör hade vi en gång hjälp av de sk Lusten båtarna som vanligtvis användes för att dra timret. Minns att att mannen som navigerade båten i den strida älven ovanför Deje var mycket skicklig på att gå "in vrångt" och sedan med stor last och vikt av utdragen grov vajer använda strömmen så det blev rätt. Ingen bogpropeller till hjälp där inte.

Nedanför kraftstationen i Forshaga buntades och bogserades som sagt virket till sågverket och massafabriken vid Skoghall. En vanlig syn från broarna i Karlstad långt in på 60-talet. Flera 100 m långa släp efter dragbåten. Längre bak i släpet flera andra Lustenbåtar som håller hela kjedjan från att skrapa land eller törna mot en bro pelare.

Har kanske blivit bättre och bättre på att ta de dokumentära bilderna. Rättare sagt - jag förstår mer värdet av att de tas. Skulle så gärna ha velat ha tagit många fler av dem. När mina far- och morföräldrar jobbade etc. Mina egna tidiga arbetskamrater. Arbetsplatser. Vägdragningar. Affärer, fabriker och hus som numer är rivna. Har insett att de många bilderna på blå- och vitsippor under tidigt 70-tal inte blev så intressanta. De ser ganska lika ut idag. Kvar från dia-lådorna blev till slut både bra och halvdåliga bilder på familjen och de miljöer jag bodde vid. Blombilder och bilder på ekorrar 50 meter bort slängdes. För att inte tala om alla suddmesar.

Hade önskat att jag tex mer än någon enstaka gång hade fotat mina kompisar och deras föräldrar och andra. Man avundas faktiskt lite hur enkelt och billigt det är idag att fota mycket och många.

Upphovsrätt..... Ingen av bilderna ovan är tagna av mig. Upphovsrätten för äldre bilder, tagna före 1969 som inte har något vetenskapligt eller konstnärligt värde längre behöver inget tillstånd från fotografen. Rätten till bilden varade då normalt i 25 år efter att den togs och rätten var tidigare knuten till den fysiska bilden, inte som idag till fotografen. Lagen gjordes om 1969 och skyddstiden enl förra versionen av lagen för bilder tagna innan 1969 gick därmed ut 1994.