Abstinens

SMHI hade lovat att det skulle bli solsken idag. Hade laddat för att kunna ta bilder på is och rimfrost eftersom det är minus i Trosa. Nja, det blev ytterligare en grå och mörk november dag även idag. Men ena kameran hade gjorts i ordning med makrot och ringblixten. Den kändes som en pinknödig hund som vill gå ut. Det var bara att sätta på sig. Märkte när jag kollade i kameran på bilderna jag nyss hade tagit att jag hade för lite erfarenhet av just den blixten. Fick krångla lite i kylan med vantarna avtagna. Reducera ljuset med hjälp av kamerans meny... "Slow blixt", främre ridån osv. Krånglade även med olika varianter att ställa in direkt i blixt menyn. Nja, detta ska man göra inne i värmen.

Det blev inte så mycket av upplättningsljuset precis. Det fanns nästan inget ljus över huvud taget att lätta upp. Min förra Nikon kamera (D800) kunde jag utan och innan. Nikon blixten funkade precis som jag förväntade mig. Kunde tyvärr inte använda den när jag bytte till Z7. Men ringblixt är ringblixt och det är svårt att ändra på ljusriktningen. Till den andra kameran har jag en "vanlig" blixt. Men den styrs av en speciell enhet som sätts på kameran vilket gör att själva blixten kan läggas / sättas på annat ställe. Fungera som ett konstgjort motljus. Eller som jag också brukar göra.. slå den i en reflektor. Det blir bäst med indirekt studsat ljus. Alla dagar i veckan. Ringblixten på Z7.an hade jag nog tänkt att använda främst till insekter... typ eftersom de har lite svårt med regin och det blir bara suck och stön när de väntar in mitt feppel med blixt ljuset.

Men... vad spelar det för roll om 100 år. Går och funderar lite på om och i så fall varför jag har sänkt fotoambitionen. Lägger inte längre ned mig på samma sätt. Ganska skönt ändå. Det får bli som det blir.

Ljuset... bakgrundsljuset blir som blixtbilderna blev förr. Kanske tom tiden innan TTL. Svart bakgrund. Men tror det mest beror på att det är för lite ljus över huvud taget idag. Brydde mig heller inte om att öka ISO talet för att "lura" blixten att tro att det finns solljus i överflöd. Det fick vara kvar på 80. Minns Pentax kamerorna (K2DMD och ME) under 70-talet. Hade köpte en Braun ringblixt. Hade en formel där jag i förväg med den hade räknat ut vad bländaren skulle stå på relaterat till olika avstånd och hur mycket jag hade dragit ut bälgen om jag använde den. En lång fusklapp. Runt 1975 kostade ringblixten mellan 800-900 kr. Det var mycket pengar då.

Ja, fotandet har följt mig hela mitt liv. Samma glädje fortfarande. Lika spännande varje gång att kolla på bilderna i datorn som man tog. Några 100-tal bilder laddas upp under tiden som eftermiddags kaffet görs i ordning. Lite skillnad mot när man skickade in Kodachorme 64 rullen med sina 36 bilder och fick vänta drygt en vecka innan bilderna kom tillbaka.

Pratade nyss med en gammal fotokompis som numer bor i Spanien. Det är samma sak för honom. Bilderna blir mer och mer dokumentära. De har ingen annan ambition eller syfte. Å andra sidan är det, som sagt, lika roligt som det alltid har varit.

Bilderna som man ändå tog

Hade kamera tidigt. Köpte min första i början av 60-talet från Halèns postorder. Allt manuellt och kompletterade sedan med en extern ljusmätare. Sparade och köpte en Voigtländer 1964. Kostade ca 400 kr och det var ofantligt mycket pengar för en 14-åring. Tog naturligtvis en hel del bilder med den men inte  närheten av de jag borde ha tagit eller tom ville ta. Det är lätt att säga att man borde ha tagit fler när det ekonomiska utrymmet inte fanns. Både negativa och positiva kort var dyra. Köpte projektor ungefär 1967 då DIA bilden ändå var lite billigare. Men önskar att jag hade kunnat ta många fler... Men minns också föräldrarna som vägrade vara med och dela på kostnaden då jag tog för många "skit-bilder".

Men.. det är ju just dessa skitbilder som jag idag ändå uppskattar allra mest. Som tidsdokument och minneskrokar från mitt liv som jag tänkte berätta något från. Kanske tom väcka en tanke

Ärvde min moped från mamma. Minns att jag tyckte det var tuffare att ha fötterna lite nonchalant på plåten över motorn. Det kändes töntigt och lite omanligt att sitta med dem på tramporna... Sitta rakt och upprätt med ena foten framför och andra bakom. Som en kyrkovaktmästare. Nja... Hade även förlängt styret med täljda träbitar från stakkäppar. Ställbart munstycke naturligtvis, ingen insats i ljuddämparen, mycket tunn topplockspackning, mindre bak drev än original och lite annat med kolven... så den gick inte långsamt.  Helst skulle man ha både vinden och solen i ryggen. Med lite hemlängtan kunde man komma upp i både 50-60 km i timmen.

Jobbade som 16 åring i skogen. Fällde träd för både massa ved och timmer med bågsåg och yxa. Gick lite för långsamt och framför allt var det jobbigt att manuellt såga ned och kapa upp en stor tall eller gran. Dessutom skulle stockarna barkas. Så tog mopeden ovan och åkte och hyrde mig en motorsåg. Blev visad hur man startar den. Det var allt. Det andra fick visa sig efter hand. Mina föräldrar hade visserligen i en grön arbetsbok gett sitt medgivande om att jag hade deras tillåtelse att jobba. Men... motorsågar på den tiden var allt annat än riskfria att använda. Inget kastskydd bl a och kjedjan stannade inte när man släppte gasen. Hade själv aldrig givit någon av mina söner tillåtelse precis men det var annorlunda då. Med allt

Det jag tjänade ihop 1966 som 16 åring köpte jag en Puch Florida för. En 3-växlad moped skönhet från Österrike.  Det var inte då som att man bara kunde gå in i en affär och välja ut den man ville ha och som bara stod och väntade. Månader i leveranstider. Men köpte denna som egentligen var en bingovinst från förra helgens bingo vinst i Sörby - Värmland. Var mycket stolt. Testade även med original cylinder och en Dellorto förgasare med liggande trottel.... Gjorde lätt 70 km tim plus men den blev iögonfallande och gillade inte att bromsarna inte var i paritet med hastigheten.

Hade bytt styre och det påpekades några gånger av polisen. Hade även en tuff klämtuta på styret. Den fick jag dock plocka av i realtid med polisen bredvid. Jo, de jävlades med oss på pin tji men vi jävlades tillbaka när tillfälle gavs.

Bodde vid Forsudden i Munkfors. Skidspåret är mitt som går till min kompis Kjell-Ove. Året är 1964 och är en av mina allra första bilder med min nya fina Voigtländer kamera.

Pojkrummet 1967 och jag har tagit realexamen samma år och hade även varit på skolresa till Riccione i Italien. Druckit vin och Cuba libre. Ena benet in i vuxenvärlden på något sätt det året. Mellan 40-50 17-åringar som äter ute vid hotell altanen. Vi lite blyga oerfarna killar fascinerades mycket av att det fanns publik utanför på gatan varje gång vi kom ut. Oavsett om det var frukost eller middag. Minst 10-20 italienska killar på cykel eller motorcykel. Äldre än oss och de kunde inte se sig mätta på våra kvinnliga klasskamrater. Tjatter och flams utanför på gatan minst sagt.

I slutet av 60-talet skulle man röka. Det hörde till. Höll inte på med det speciellt länge men minns mycket väl hur jag slutade - orkade sluta.

Det är i alla fall så jag ser mitt fotograferande idag. Minnes krokar. Back to basic. Som stöd för alla minnen, tankar och känslor som fanns då man tog bilden. För att inte tala om alla associationer som varje minnesbild i sin tur genererar. De som jag har skrivit ned ovan är ju bara en bråkdel av de som far igenom mitt huvud när jag hamrar på tangentbordet. Förstår numer lite av varför jag fotar. Har gillat att fota. Det är ju en slags bild från mina egna tankar....

Önskar att man hade haft en mobiltelefon kamera på 50 eller 60-talet... Då hade de varit ännu fler. Minneskrokarna

Anstränger mig inte längre

Det är ett tag sedan jag tog en av mina promenad rundor med kameran i och omkring Trosa. Känns som om det har regnat under flera veckor. Idag tittade solen fram lite och grabbade snabbt tag i Nikon Z7:an. Spelar ingen roll. Känns som om det alltid sitter fel lins på. Hade velat fota med makrot. Men som sagt... anstränger mig inte längre så mycket för resp bild. Tar den bara. Har i alla fall köpt hem nytt 82 mm gråfilter kompletterat med olika "step down" ringar. Då blir det till att jobba lite i alla fall. Stativ och fjärrutlösare samt mer tid. Har naturligtvis haft flera under årens lopp men har aldrig varit riktigt nöjd med resultatet. Det nya (dyra) variabla var inte med idag. Det är främst till den andra kamerans objektiv.

Trosa är ett gammalt fiskesamhälle. En slags huvudpunkt för strömmingsfisket en gång. Fiskebåtarna utanför huset en bit uppströms längs Trosa ån. Pittoreskt och mycket av samhället har sparats och vårdats. Det finns något annat också som jag som inflyttad värmlänning kände direkt från de första dagarna. Något finns kvar här som för mig är mycket värt. Folk hälsar och pratar med varandra som jag minns från min ungdom. En man i ett litet sällskap ser min kamera och gör sig snabbt till fotomodell. Vi skrattar alla gott åt när jag låtsas fotar honom. Ett par med en basset hund ger mig associationer till en tecknad film. Varken matte eller husse minns den. Filmen Aristocats.... Den är från 1970 ser jag när slår upp det för att inte göra bort mig med stavningen. Känns som mycket länge sedan. Minns när och var jag såg den på bio mycket väl.  Även med vem.... Det är 53 år sedan. Helt otroligt. Basset hunden var väl den som gled från höstacken ned i en sidovagn. "Så varmt och mysigt det är här". Ja, inget är glömt av livet. Har insett det. Allt finns kvar. Precis allt. Trodde jag inte när jag var yngre men har förstått det nu

Visserligen tisdag och arbetsdag för vissa men mycket lite folk längs ån. En viss skillnad mot sommaren och alla sommargäster. När den är här tar man den för given. Restauranger, uteserveringar och kö till glassen. Den gled som vanligt ur handen lite omärkligt. Saknar den och det är som det brukar kännas. Lite vemodigt så här i november mörkret. Är ju bara någon månad sedan man satt ute på altanen och fikade. Nu... halvångest för att det pockar på och man snart behöver skifta däcken igen. Gör det själv numer. Bara för att jag vill visa mig själv att jag kan

Passerar vackra stora hus med fina lägen på min promenad runda. En del är riktiga palats. Undrar om ägarna till dessa också kommer att känna att huset är för stort när barnen flyttar. Skulle tro det. Så var det för mig i alla fall men.... har insett något annat nu efter några års lägenhetsboende. Mitt hobby rum. Där det snickrades och limmades. Där slangen till cykeln byttes. Verktygen upphängda i snygga rader. Hade ärvt en hel del maskiner och verktyg av min far. Hade allt.... MIGsvets, gassvets utan tuber visserligen. Bandsåg, hyvel och träsvarv. Bland annat. En riktig "man cave". Tänkte att den perioden var över och ville istället resa och uppleva men vad jag saknar mitt hobby rum. En del av min skapa, fixa och laga identitet fanns ju där. Kanske en del av det maskulina. Det analoga.

Ja, anstränger mig medvetet för att närma mig det analoga igen. Göra och skapa med händerna. Fota anser jag nog hör till den sidan även om jag behöver ta hand om bilderna digitalt i datorn. Tyvärr är jag bättre på att köpa och skaffa än att sedan förverkliga det jag planerade att göra. Men det kommer ändå sakta men säkert tillbaka. Ta bilderna i naturen med kamerorna är i alla fall - i högsta grad - analogt.