Telepromenad i Trosa

Fågelfotografering idag...? Nja. Naturfotografering? Nja... kanske.  Har i alla fall sett att flera fågel arter håller till längs Trosa ån - i det rinnande öppna vattnet genom samhället. Hägern har jag faktiskt sett flera gånger när den står och smyger längs stranden i de mer skuggiga partierna för att inte själv synas. Såg att den fångande en ganska stor fisk som den svalde men hann inte med att få upp kameran riktigt. Var en halv sekund för långsam. Pratade med en kvinna som kom ut från ett hus om jag kunde få stå på hennes gräsmatta för att komma närmare. Ja, det går bra. Den har varit här nu i tre år på rad berättade hon. Såg att fågeln blev lite besvärad och nog tänkte flyga iväg om jag insisterade på att komma närmare. Så det fick vara... backade tillbaka. Går åt mycket energi att lyfta och flyga för den.För mycket bara för att jag ska få en ännu bättre bild

Lite kul beteende med änderna. De sam före mig när jag gick längs de mer öppna partierna men något långsammare än vad jag gick. Inget flyktbeteende utan medvetet lite avvaktande långsammare. När jag "kom i kapp" och var i höjd med dem saktade de ned rejält och avståndet ökade snabbt men åt andra hållet. Exakt samma beteende när jag senare gick tillbaka. Ganska smart av det strävsamma paret

Var alltså ute och vädrade D500:an med 200-500 telet idag. Mina fågel och djurbilder blir aldrig "bättre" än så här. För att komma närmare än naturbild med fåglar behöver man anstränga sig mer. Är nöjd så här men längtar ändå till våren även om det inte heller då blir artbilder. Det räcker med att på något sätt få vara delaktig. Se och lyssna. Känna hur det luktar längs stränderna på vårvintern. Höra hur isen gnager mot strandlinjen. Se de första växterna komma. Det är för mig nästan som att vara i kyrkan... Men har tänkt på det länge och tror att jag faktiskt ska komplettera min utrustning med en bra kikare

Fotoglädje

Det är lite svårt med ljuset under november. Eller är det svårt? Tycker det ändå blir ganska OK bilder när man ser till att vara på rätt plats under den tid på dagen då det finns ljus. Det kanske handlar om att timmarna med fotoljus är få och de enskilda timmarna verkar tom vara något kortare än 60 minuter....

Inte just idag och här men en vacker november morgon kan himlen skifta i färg från violett till orange under tiden man står och fepplar med utrustningen. Det är över på mindre än 10 minuter det man ville fånga men inte riktigt hann med. Lägger man fram kameran i förväg uppstår å andra sidan aldrig situationen

Rör mig idag bland annat på stora öppna strandängar i närheten av Tullgarns slott.  Ett stort område naturreservat. Väl omhändertaget av någon/några som verkar både kunniga och duktiga. Går förbi skyltar som berättar om "hotell" för bin, halmupplägg för övervintrande humlor osv. Strandängar som hålls efter av betande kor. Det är en kakaofoni här under april - maj. Tyvärr för långt håll även för kameran med telet men det är speciellt ändå att vara här. Kunna och få vara här. En analog upplevelse - att vara i verkligheten.

Har flera gånger funderat på om man kanske ska komplettera utrustningen för att helt smälta in bland de som brukar sitta vid bänkarna på våren. En tubkikare kanske är något. Nja, inte dags än hur som

Tycker detta är  intressant. Resterna av en brygga. Tror inte det är ett färjeläge då det verkar vara lite onödigt för hästen att behöva dra kärran de resterande metrarna i midjedjupt vatten in till land. En häst som himlar med ögonen och skakar förbryllat på huvudet vill man ju inte uppleva.

Det är fortfarande förmiddag men ljuset känns mer som början på en solnedgång. Det är å andra sidan inte viktigt. Det som betyder något är att få gå här under några timmar i sina egna tankar. Stanna till ibland och reflektera över varför inte lilla kaffetermosen med en mjölkskvätt i kom med den här gången heller. Räta på sig och se ut över vattnet. Kisa lite mot solen och dra ett djupt andetag.

Minnen

Ibland tänker man tillbaka på sina kameror man har haft. Så stor plats fotandet och de tog i livet. Mer plats än bilarna och annat man har ägt.... Kamera minnen men framförallt fotominnen. Man tog ju bilderna betydligt mer sparsmakat då. Var inte ens tonåring när jag köpte min första. Det var dyrt att både köpa filmen och framkalla. Filmen fick därför räcka under ganska lång tid. Bilderna man tog var på något annat sätt än idag - unika och där varje enstaka bild var viktig eller speglade viktiga händelser. Nästan uteslutande på personer. I alla fall innan systemkameran

Min första egna kamera har jag inte längre kvar men väl min andra. Den som jag sparade till med min veckopeng. Kostade under tidigt 60-tal mellan 3-400 kr vilket var mycket pengar. Tidigt 60-tal.... Det är faktiskt 60 år sedan nu. 

Tog fram den idag utan egentlig anledning. Finns synlig i ett glasskåp och sneglar på den ibland. När jag höll den i handen forsade det än en gång fram både kamera och fotominnen. Rätt exponerade blev bilderna till mer än 90% men avståndsinställningen kunde ibland spöka. Det sitter en Voigländer Lanthar 2.8/50 mm fast lins så den förlät nog de flesta smärre missbedömningar med avstånd. "Pressa" DIN eller ASA värdet gick ju inte så exponerings tiden blev det den blev

Lite gruffande hemma var det ju att jag bara köpte en "småbilds kamera". "Så dyr också". Men jag kände det var rätt väg att gå under tidiga 60-talet. Kameror med större bildformat var för dyra och de förlorade allt mer terräng. Den tog så bra och skarpa bilder att jag senare nästan tom inte fick ha den ifred.  Det var också under denna period som man på allvar och nästan uteslutande började ta bilderna i färg. Negativ för att framkalla för papperskort men det var DIA filmen som blev mycket populär. Tror personligen att DIA filmen gjorde att andra kameror med större bildformat slogs ut. Fanns inte vad jag vet annat än DIA film för småbildsformatet. Det som vi kallar fullformat idag.

Märkligt men minns fortfarande exakt hur Kodachrome 64 luktade när man tog den ur den lilla plastburken för att sätta i kameran. Hur man snålade med det man drog fram för att få fäste och de 2 extra tomma bildrutorna. Så snålt att man även kunde få bild #37 framkallad. Lyckades kanske i 50 % av gångerna. Någon gång tom bild #38.. Minns fortfarande känslan i handen när man sedan vevade in filmen tillbaka in i kassetten. Ned i burken och ned i den gula förfrankerade påsen. Nostalgi... Ja kanske men är mest fascinerad av minnet. Allt finns kvar. Lukten, känslan i handen. Alla moment. Märkligt.. 

Synd att jag ändå inte sparade blixten. En solfjäder som man spände upp samt satte i en blå engångslampa - blixt. En stor ratt som fungerade som dynamo laddade upp "batteriet" eller om det kanske heter kondensator. Kostade sammantaget en del men resultatet blev oftast mycket bra. Man behövde ju projektor också. Inte så jätte dyra kanske men blev lite heta av den skarpa lampan. Hade en fantastiskt bra projektor - Leica. Vilken bildupplevelse man ändå tyckte det var - då - att se bilderna på en duk som var 1 - 1.5 meter.  Lite suck och stön från soffan var det nog ändå ibland när man berättade att jag har fått de nya DIA bilderna och frågade om man ville kolla... 

Räknar efter... har faktiskt haft minst 14 kameror i mitt liv. Den första minns jag inte vad den hette men kvaliten var väl så där.... Min andra var enl bilden en Voigtländer Vitoret L sedan Pentax KX, Pentax K2DMD, Pentax Me och sedan det blev digitalt hade jag paralellt med Pentax kamerorna en Fujifilm kompakt. Sedan en Pentax kompakt och ytterligare en som blev stulen. Senare en Canon 7D, Sony, Nikon D800, Nikon Z7 , Nikon D500 och numer Fujifilm GFX 100S och en Fujifilm X100V. Nikon kamerorna finns fortfarande kvar i familjen. 

Det kändes märkligt och fel. Nästan som om man hade varit eller var otrogen när jag till slut kunde tänka tanken ända fram att sälja av mina Pentax system kameror. Fast jag inte hade använt dem på flera år. Byta märke.... och lite pengar fick man också men hade inte plats längre. Som jag ser det idag skulle jag ändå ha sparat dem. Framför allt optiken. En 55:a och en 100 makro var extremt skarpa. Blev utskälld nästan för att en person som ringde inte hann köpa mitt fina fasta Pentax 400 mm. Han pratade engelska men bröt på tyska och tyckte jag sålde det långt under marknadsvärdet. 

Hade tidigare köpt en Sony APS-C kamera samt en konverter att sätta emellan Pentax optiken och Sony huset. Det blev bra och mycket skarpt men det blev ändå till slut för mycket av allt. För mycket prylar på bekostnad av fotoglädjen.

Hade monterat upp stativet på altanen och tog bilder med Pentax 400:an och Sony kameran på småfåglarna vid vintermatbordet. Hade fixerat avståndsinställningen på deras favoritgren och deras favoritplats där de tuggade i sig fröna. Använde även blixten på det relativt korta avståndet. Såg sådär ut när jag först kollade i kameran. Lite dassigt men höll nästan på att tappa ned hakan ned på bröstet när jag efter uppladdning kunde öka kontrasten och därmed såg den egentliga skärpan och detaljåtergivningen inne i redigeringsprogrammet. Hade då även en Canon med kit objektiv..... Ja.. skulle nog ha behållit i alla fall 55:an 

Prövade även använda Canon kameran till Pentax objektiven. Bättre resultat med Sony'n 

Vad är det konstiga som ligger framför kameran på översta bilden? Det är ett motljusskydd och en försättslins för närbilds fotografering. Ville så gärna redan då fota insekter och det som fanns i makro världen etc. Någon bild satt nog men det blev alldeles för många "bom". 

Nog om detta men denna blogg blir nog mitt sista här. I alla fall dennna gång. Drar mig undan ännu en gång från att vara en aktiv betalande medlem till att bli en som framledes bara kollar ibland. Nog så kul det

//Lars-Gunnar