Vad fotar man - och varför?

Har varit i Grövelsjön. Lite otur med vädret men några vandringar blev det i alla fall. Står och väntar på att båten ska ta oss till norra änden av Grövelsjön. Till den norska sidan av sjön varifrån jag sedan ska gå över fjället tillbaka. Det är 15 passagerare samt en hund. Max antalet som båten får ta. Mitt emot sitter vad jag tror är ett äkta par som har med sig sina två vuxna barn samt deras respektive flick- och pojkvän. De fyller bänkraden framför. Dottern och mamman tar flera kort på varandra med fina naturen som bakgrund. Testar med olika ljusvinklar men alltid en person med i förgrunden. Prövar med fina solglasögonen på eller av. Håret lagt åt ena sidan eller andra... osv osv.

Jag själv har med mig min mellanformatare och ett enbensstativ. Vill inte bära tungt så endast ett objektiv är med. Det som på FF språk blir en 35:a. Sitter och väntar på att det ska bli motiv för ekipaget över huvud taget. Minns min tonårstid och 20-års ålder relaterat till bilder. Sparsamt fotande då det var förhållandevis dyrt. Min syster hade en Kodak Instamatic och tog ung samma typ av bilder som de mitt emot men färre naturligtvis. Hade sparat till en Voigtländer och var lite mer "seriös" med motivvalet. När jag bara för drygt 10 år sedan behövde göra mig av med 1000-tals diabilder så fanns det inte så speciellt många som jag ville spara. Bilderna på kompisar, kompisarnas föräldrar. Mina cyklar och mopeder. Släkt och föräldrars umgänge. Vägar och hus och annat som numer är borta eller har förändrats. De behöll jag naturligtvis. Men... det var ju bilderna som jag knappt då ville ta. Det var ju min systers typ av motiv som jag på ålderns höst konverterade till digitalt. Mina val av motiv med en platt norsk fjälltopp i fjärran, oskarpa bilder på fjärilar samt många makrobilder - slängde jag. Inget konstigt. Var mest intresserad av att testa gränserna för kameran och övrig utrustning samt dregla över en ringblixt. Samma som läkare och tandläkare använde.

Idag önskar jag att jag hade tagit många många fler bilder från min uppväxt. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Bilarna. Affären där vi handlade. Dokumentära bilder som får en att minnas. Vad vi gjorde på fritiden. Kompisar och deras kompisar. Fritidsgården osv osv. De bilder som dottern på båtbänken mitt emot kanske verkar ta. Just nu tillsammans med sin mamma.

Tar bilder även själv med mobilen men den "riktiga" kameran som jag har tagit flest dokumentära bilder med eller rättare sagt har tyckt varit allra roligast att ta "Instamatic" bilder med sålde jag. För att jag hade för många när jag fick tillbaka Nikon Z ekipaget efter att min fru bara ville fota med mobilen. Saknar min Fujifilm X100V mycket. Ersättaren Nikon Z7 med skarpa Z35:an är ändå inte i samma fotoglädje klass. Märkligt då kamera och objektiv är minst lika bra.

Överhör samtalet på bänken framför. Går inte att undvika. Mamman har nu "bara" 2.500 bilder på sin telefon. Har rensat. Dottern har nästan 10.000 bilder. Hoppas bara att de förstår spara undan dem. De kommer att bli guld värda om 30-40 år. Jag själv förstod inte i samma ålder hur jag senare i livet skulle se på en bild jag tog som ung. Ställa sig upp, harkla sig och hålla en 5 minuter utläggning om hur viktigt det är att organisera, anteckna namnen och platsen går ju inte. Det skulle bli väldigt konstiga blickar på varandra samt under lugg på mig.

Fujifilm lär släppa en ny version av sin fina och eftertraktade X100V kamera nästa år. Man kan nog använda vilken kroppsdel som helst för att räkna ut att det blir en kamera som har sensor och egenskaper från H2 eller H2S. Ja, tror det blir en sådan. Den kameran som sedan alltid är med och som är rolig att använda. De andra jag har behåller jag men de får bli mer komplement....