Visst minns man....

Har sparat denna bok som jag fick som avskedsgåva från arbetskamraterna när jag slutade en anställning i Karlstad 1979... Den har följt mig och flyttningarna sedan dess. Omslaget har dock blivit lite skadat under "alla" ned- resp uppackningar. Tar fram den och då och då och bläddrar igenom de 400 sidorna. Känns så välbekant och nära men samtidigt så avlägset på något sätt och det är det väl kanske också. Den skrevs 1976 och här finns det mesta man behövde veta då. Det som slår mig mer och mer ju äldre boken blir är hur hantverksmässigt det ändå var.... Både att fota och att sedan göra bilder. Fast man tänkte inte så. Det har hänt mycket på ungefär 45 år onekligen.

Sökarkameror, ateljekameran, enögd kontra tvåögd spegelreflex. Långsam film. Olika papperskvaliteter osv osv. Hade man verkligen koll på allt detta. Ja, till viss del i alla fall. Visst hade jag också en separat ljusmätare till mina allra första. Behovet försvann fort under 70-talet då ljusmätningen började byggas in i de nya kamerorna. Det började under 70-talet snabbt bli mycket japanskt på fotoaffärens kamerahylla. En ny nivå kamera som man ibland rynkade på näsan åt. Vi vet ju vilka som blev dominerande...

Exponeringshjälpen, det tunna snyggt vikta papperet som låg bifogad inne i själva filmpaketet fanns dock med länge. "Omvändningsfärgfilm". Det ordet hade jag glömt bort.  Positiv färgfilm eller DIA som man till slut alltid kallade den. Vilket genombrott det ändå var. Duken och projektorn.... Alla dialådorna med 1000-tals monterade bilder i ramar som till slut inte fick plats.  Intresset var mycket svalt när jag för sent försökte sälja min fina Leitz projektor.

Det fanns onekligen en slags magi då kring det mer hantverksmässiga fotandet och bildskapandet... som kanske inte finns kvar idag på samma sätt. I alla fall inte längre hos mig. Men den magin har ersatts av något annat. Så klart. För mig är tex kameran och i mitt fall naturfotograferandet något som idag inte är något separerat var för sig självt utan det är integrerat i själva naturupplevelsen. Kameran är ungefär som om jag har mina Graninge eller Meindl kängor på mig när jag rör mig länge och långt i naturen.

Komma hem från bara en enda fotodag med 100-tals skarpa bilder på fåglar och djur - något som man då bara fick till någon enstaka gång.  För att inte tala om makro världen. Bara något man då kunde drömma om. Om någon hade berättat hur det skulle bli 30-40 år senare undrar jag om man ens hade trott dem. Hade nog inte förstått ända fram hur det skulle kunna gå till. 

Samt inte minst till näst intill ingen kostnad. Under 70-talet kostade en DIA rulle ganska konstant 36 kr. Minns det tydligt. Det blir "bara" 1 kr per bild men skulle i dagens penningvärde vara närmare 5 kr. Komma hem idag med 200 tagna bilder á 5 kr som det dessutom skulle ta några dagar upp till 1 vecka innan man fick se. Man får faktiskt anstränga sig lite för att minnas hur det var. Men lika roligt då - om inte roligare men det kan å andra sidan ha med åldern att göra.

Ta bilden kostar mycket lite och det har i sin tur gjort att kameran får kosta. Investeringen. Fotar därmed helt klart på ett annat sätt idag. "Frikostigt" och mer dokumentärt bl a. Lika kul att ta dem som att kolla igenom dem hemma. Göra en berättelsee. Ja, mycket har förändrats till det bättre. Kanske allt. Men förstår precis hur de känner som fortfarande fotar och skapar på det tidigare sättet. 

Har läst min egen blogg några dagar efter. En ny fundering dyker upp.... Boken på bilden skrevs under mitten av 1970-talet. För ca 45 år sedan. Vilken dramatiskt förändring sedan dess. Vilken dramatisk förändring från 40-50 år innan 1975. Finns det anledning att tro att det inte kommer att hända lika mycket inom foto området de kommande 40-50 åren som de som hände från 1975 fram till idag? Nej, så klart inte.  Känslan är att det kommer att hända betydligt mer under de kommande 40-50 åren än under den period jag beskrev. Tror till och med - dramatiskt mycket mer. 

Hemmavid - var är det?

Promenad ned till "Världens ände" idag med min Fujifilm X100V. Piren vid Trosa gästbrygga kallas så av någon anledning. Vi blir mer och mer kompisar med varandra även om jag inte begriper varför fokuspunkten far omkring i sökaren ibland när jag ställer den på högkant. Men det ordnar sig... Brukar få sista ordet. Tidig lördag förmiddag och det är fortfarande lite med folk ute.

Har bott här bara drygt 2 år men det är hemmavid numer. Fast hemmavid är även i Värmland där jag växte upp. Där en stor del av vem jag är och blev finns. Fast jag inte känner mig riktigt hemma längre när jag återvänder då och då och går i min barn- och ungdoms fotspår. Tänk om man kunde kliva in i minnesbilden igen. Kompisar och vänner. Skratten, planerna för helgen. Den onödiga blygheten under ungdomen. Tiden som ibland gick som i sirap. Åren som vuxen med villa i Karlstad är idag "bara" en plats där jag bodde under 30 år. Märkligt.... men å andra sidan var åren på Sannagatan förmodligen lika hemma då som Trosa är idag

När vi flyttade hit för att komma närmare barnen så fick jag en slags "deja vu" känsla från förr men kunde inte sätta fingret helt säkert på vad den bestod av. Tog ett tag.... Insåg att det var att alla hälsar på varandra. Obekanta, äldre och unga. Ingen skillnad. Möter en flicka i 10 års åldern på gångbron som möter blicken och säger glatt "hej" med ett leende. Vet inte längre om det var helt så under min uppväxt i Värmland men tror det - vill tro det i alla fall.  Tilliten som fanns till de vuxna. De vuxna som alltid "såg" och hälsade på oss barn. Det fick jag med mig in i mitt liv. Idag har jag i alla fall vett att känna tacksamhet för det. Inte då tyvärr

Känner mig hur som helst som en Trosa bo. Det lilla samhällets innevånare. Det är hemmavid numer fast i hjärtat finns också minnet från platsen - hemmavid - där jag växte upp.

Småstadsidyll

Har med mig 2:a kameran och går först längs Trosa ån en bit för att kolla på och försöka fånga det speciella och bleka vinter ljuset. Flera som redan fiskar tidigt på förmiddagen. Pratade lite med mannen kl 3. Han fick under tiden jag stod där en 3-5 hekto fin ljus abborre som han dock släppte tillbaka. Han berättade att Trosa ån, så här års, är känd för just abborre fisket. Berättade vidare att någon igår tom hade fått upp en havsöring på över 3 kilo. Som också släpptes tillbaka. "Man kan faktiskt känna då och då att linan går över annan större fisk när man vevar in". Gott om fisk alltså.

Försöker visa mig inte vara helt tappad vad gäller fiske och berättar om ett besök i Sollefteå och laxfisket längs Ångermanälven några hundra meter nedanför kraftstationen. Tittade men fiskade inte. Ingen ny info precis. Han kände till det. Han berättar i sin tur om fisket utanför Landsort. Blev som vanligt. Fick inte sista ordet den här gången heller. Kommer en annan man med hund som väldigt gärna vill hälsa. Han berättar att en ung kille hade fått en jätteabborre på spö här om dagen. Flera kilo.... Nej inte hunden som berättade... det var hans husse 😀. Det var vovven som ville fram och lukthälsa lite

Speciellt ljus idag. Kameran vill på egen hand kompensera / jämna ut och anpassa på kamerors vis. Så har hemma ökat Kelvin graderna något i bilderna för att det ska bli som jag upplevde och tyckte det såg ut under de första soltimmarna. Bilderna är också någon grad mörkare för att det komma fram lite mer. Min andra kamera... Nja, kallar den visserligen det. Verkar dock inte ta illa upp för det. Den är dock allt annat än andra sortering. Blir mycket fina och skarpa bilder. Kameran som nästan alltid är med. Gillar den väldigt mycket - min Fujifilm X100V

Var fram och pratade lite med två män som höll på att göra fler bryggplatser vid en brygga. Har själv varit sugen ända sedan jag flyttade hit från Värmland att skaffa båt igen. Det är ett stort fritidsintresse här i Trosa. Minst sagt. Men skulle vilja ha båtplats "längre ut". Att man ska kunna ta bilen så stor del som möjligt av avståndet ut till öarna. Då behöver inte dagstur båten vara varken stor eller snabb. Helst att man tom ska kunna skruva av motorn och ta med den tillbaka hem till och med. Men det kryper närmare och närmare.... Männen berättar om den relativt stora mängden fåglar som håller till runt ön utanför bryggan. De nickar mot och verkar relatera till min kamera och tycks tro att jag är ute för att fota fåglar. Kanske är det för att jag har den på enbensstativet som de tror det. Eller för att jag har extra köpt en röd knapp att skruva i avtryckaren. Svårt att säga.... avstår från att berätta eller ens med händerna mäta upp hur långt telet är som alltid sitter på min 3.e - D500:an. Betyder inget annat än att de på det lilla samhällets vis vill visa sig vänliga och generösa till en som kommer fram för att prata lite.

Varför fotar jag "allt"?

Gillar att fota allt.... Från fågel- och djurbilder till landskap. Det dokumentära fotandet är nog ändå det som ligger närmast. Det jag passerar, är med om eller ser och som i sin tur föder tankar. Betraktandet. Finner stor glädje att reflektera kring bilderna jag tar eller om det är omvänt. Tar en bild på det jag reflekterar kring. Har alltid varit så men det är inte så många år som man ekonomiskt har kunnat försvara det. Bor i fina Trosa numer och om du orkar får du gärna följa med på en promenad till fots den 3/1. Har en fotofundering sist...

I Trosa finns många skyltar och informationstavlor uppsatta vid speciella passager och hus. Pittoreskt och gemytligt samhälle. Mycket trevligt med historia. Vid resturang och café Ågården tex finns en skylt på väggen. Den som sitter 08.43 i bilden. Det finns förutom Ågården flera anrika ställen längs Ågatan som löper längs Trosa ån ut till havet

Hittar många gånger någon ny skylt att ta del av. Denna hade jag inte sett föränn idag. Huset är ursprungligen från 1700-talet. Bara det ger lite perspektiv. Fick även anledning att hemma leta reda på och läsa Viktor Rydsbergs dikt "På verandan vid havet". Tror de satt någonstans mitt i bild den tid det begav sig

Hittar ytterligare en ny skylt på en husvägg som jag inte har sett eller läst förut. "Det var inte för inte som han kallades för Styva Lasse". Begåvad och kunde behärska det mesta (tyckte han själv) men skrattar när jag läser att epitetet var en form av ironi som kunde tolkas på två sätt samtidigt. Beroende på vem man pratade med.

Grötmyndig och troligen en aning uppblåst. Sinnebilden av en självupphöjd politiker. Antagligen ingen man ändå stötte sig med. Skulle tro att hans sätt att vara inkl det nätverk han umgicks i gjorde att många istället lyfte på mössan och log lismande. Punktera vågade man nog inte utan att riktigt ha på de egna fötterna. Undrar om sådant förekommer idag...:-)

Ganska många idag som metar eller kastar med kastspö. En del tar det lite mer allvarligt och andra inte. En del har även de rätta kläderna på sig för att tala om att detta kan jag. Extra långa stövlar som går nästan upp till knät fast de står på stenmurad åkant längs Ågatan inne i Trosa. Andra har bara med sig  fiskeutrustningen och samma sportskor från Jula som jag har. Flera barn som har med sin pappa. Aborrarna nappar rejält. Ser ljusa och ganska stora ut som jag kan bedöma. För att vara aborrar. Inga mörka tusenbröder eller nålbrev som jag kommer ihåg från min uppväxt. 

En kille i 10 års åldern håller upp en 3-4 hekto stor och är stolt när pappa fotar med mobilen. Drar upp ryggfenan för att den ska bli extra stor på bilden... Det var en ganska fin aborre säger jag. Ska ni laga till den? Nej, säger pappan. Det är kul att fiska men ingen i familjen gillar att äta fisk.  Ja, det är ju också ett sätt att se det. Men tror det är så med de flesta. Komma hem och rensa 5-10 fiskar i 2-4 hekto klassen  samt steka dem är inget man längtar till precis.

Pojken slänger i den tillbaka och skyndar sig sedan som barn gör ivrigt tillbaka till kastspöet för att se om det går att fånga ytterligare en. Eller kanske samma

Fotofunderingen då...?

Alla bilderna idag ovan är tagna med min Samsung mobil.  Gjorde det enkelt för mig idag. Blev som vanligt lite inverterat missnöjd med bilderna. Tycker att de blir för bra. Alla är dessutom skarpa. Så.. hur stor är egentligen skillnaden mot bilderna tagna med mina andra kameror. De som ser ut som kameror. För detta forum och för syftet med varför jag tog dem idag - på marginalen tycker jag själv. Vill jag anstränga mig lite mer duger inte mobilen. Som väl är. Spelar det någon egentlig roll? Nej, naturligtvis inte. Använder alla min 4 kameror plus mobilen beroende på situation.

Vad jag önskar att jag hade kunnat ta denna typ av bilder när jag var ung - mycket ung. Grannar, kompisars föräldrar. Lärare och skolkamrater. Arbetskamrater och arbetsplatser. Utflykter och annat man var med om. Utan att det kostar något. Utan att någon bryr sig att man faktiskt fotar. Några blev det ju men alldeles för få.

Har en egen blogg också. Min fotodagbok. Bara en handfull som kontinuerligt tittar - orkar titta. Finner i alla fall stort eget nöje i att gå tillbaka och se mina bilder några år efteråt. Men... framförallt läsa vad jag skrev. Minns då vad jag tänkte.

Så varför fotar jag då "allt". Har inget svar på den frågan. Inte ens om jag ställer den till mig själv. Det är bara så jag är. Vet och förstår numer att det finns så många uttryckssätt där en kamera används. De flesta har sin egen unika stil. Från att med stort nöje fota analogt med kameror och objektiv från förr. De som alltid har kameran med telet på liggandes på sätet bredvid i bilen förinställd på 800 ISO för att kunna ta en spontan fågel- eller djurbild. Alla har sitt sätt. Det som ändå är lite kul att ana är att alla inte förstår