Linné. Gotland. Gullstainen / Självfrätstenen.

Naturminnet Gullstainen är ett flyttblock som Linné förundrades över. Han och hans sex lärjungar var där 9 juli 1741 juliansk kalender, 22 juli nutida kalender. Jag kom dit i slutet av april 2026 och förundrades även jag! 

Ibland såg stenens framsida mest bara grå ut, men med solen i "rätt" vinkel mot aftonen påfallande rödaktig. Guld? Näe. Men tanken svindlar. Denna stenen har som man nu tror sig veta brutits loss nånstans på Åland eller Finland. Då låg den under två kilometer is. Isen rörde sig och drog den hit. Isen smälte och stenen står kvar. 

Så här ser man den då man kommit uppför stigen dit. 

Här i varmare ljus i den grushög som skapats av dess självnedbrytning. 

Linné skrev resedagbok. I tryck sattes den med frakturstil. Utom de latinska orden, de sattes i antikva. 

Här min moderniserade tolkning: 

-----

Själv-Frätsten, en sten som låg 1/4 mil (2,5 kilometer) norr om Hoburgen. Den var så stor att ingen mänsklig makt kunnat föra den dit, mitt emellan östra och västra havsstranden.

Stenarten var helt främmande för detta land. Det var därför bönderna förde oss till den. De menade att den skulle kunna innehålla någon metall. Stenen var 3 alnar ( 1,8 meter) hög, 7 alnar (4,2 meter) bred, men mellan östra och västra sidan knappt en famn (knappt 1,8 meter). Den låg helt ovanpå jorden och bestod av röd spat som en Ålandssten. Mellan dess tärningar fanns ett mörkt skimmer som här och där, där solen låg på, glänste som guld.

Solen baddade ständigt den här stenens södra sida. Solen gjorde den helt mör så att den bröt ner sig själv. Av dess nedfallna grus hade bildats som en ätteplats (förhistorisk grav- eller kultplats), särskilt på dess södra sida. Alltså var denna sten en själv-frätsten och ingen malmsten. Eftersom alla saxa (latin för stenar) eller gråstenar genereras under jorden och denna sten låg alldeles ovanpå jorden, och att det inte fanns något högre land i närheten, och att allt annat var kalksten och eftersom denna stenart var främmande här på landet, är det svårt att begripa hur den kommit hit, om vattnet förmått rulla den den hit från Sverige eller Ryssland, på den tiden detta land låg under vattnet.

Brännande middags-hettan svalkades med tunna moln, genom vilkas öppningar solens bleka strålar framlyste. Folket sade att Solen dricker vattnet och att i morgon skulle det regna.

-----

Linné kände alltså igen stenen från Åland. Bedömde att den bröt ner sig själv, särskilt där solen låg på och att gruset skapade en ätteplats. Nu trehundra år senare står stenen kvar. Den har troligen eroderat en del. Samtidigt har gruset sannolikt spritt sig. Stenen sticker nog upp ungefär lika högt över gruset som på Linnés tid. Linné kände inte till inlandsisen, men var medveten om att kalkstenen bildats under vatten. I kalkstenen hade han observerat fossiler från djur som levt i havet. Och han bör rimligen ha hört Gutasagan berättas för sig. Att ön reste sig över havets yta på dagarna och sjönk under vattnet på nätterna tills Tjelvar kom dit med elden. Då stannade ön ovanför vattnet. 

 Här kan man se stenens struktur lite närmare:

Och här ännu närmare. Nedbrytningen sker genom att de ingående  stenarterna har skilda värmeutvidgningskoefficienter. Materialet bryts ner av de spänningar som uppstår då solen värmer stenen. Rimligen bidrar den vanliga frostsprängningen, att vatten som letat sig in i sprickor fryser till is, isen expanderar och bryter isär materialet. 

På norrsidan kan man ana det rödaktiga, men nedbrytningen går sakta, stenen ser nästan ut som en vanlig gråsten. 

Här möter blocket marken som alltså består av stenens egna vittringsprodukter

Vinden hade mojnat, men kylan kom krypande fastän solens bleka strålar framlyste. Wäder-Appen utsade att solen skulle värma mer i morgon. Det skulle icke  heller regna.

gunte 2026-05-17 11:01

Spännande, får kanske bli ett besök i augusti..Fördel mot kvällen då..
HaD/Gunte..

Besvara

Svar från Måns H 2026-05-17 11:41

Det är ju en fin trakt att besöka. Strandrestaurangen Majstregården hade inte öppnat då jag var där men i augusti borde det gå att fika eller äta där.

Svara

syntax 2026-05-17 11:26

Stenarna är nog rätt uppenbara Ålandsresenärer. Chockat berg i stil med frätstenen har vi gott om ute på öarna i Skärgårdshavet. Ibland liknar strukturen den Gottländska frätstenen, ibland är det mera flakat. Det avsätts stora mängder grovgrus i strandlinjen. Ibland kan man uppe i strandbacken i skogen se långa vallar, som då representerar strandlinjen från bronsålder respektive vikingatid - och så vidare.
Det är en pågående diskussion om vad som har orsakad den här sortens "ruttet berg". Det har skett före inlandsisen - det framgår tydligt av att det finns gott om isslipade strukturer.
Själv lutar jag åt att det handlar om rörelser i dåvarande tektoniska plattor. Det kan alltså vara väldigt länge sedan.
Understundom har jag "vänskapsgrälat" en del med arkeologerna på Ålands Muséum i saken... :-)
Som gammal kulturgeograf tycker jag att det är kul att "promenadkartera" ute i naturen - och att dra mina slutsatser.

Besvara

Svar från Måns H 2026-05-17 12:00

Du drar samma slutsats som Linné!

För mig är "granit" själva sinnebilden för homogent och vittringsmotkraftigt urberg, men den här varianten som på finska heter Rapakivi eller rapakivigranit är annorlunda.
Wikipedia: Ordet är sammansatt av orden på finska ”rapa” (ordagrant "lera", "smuts") och kivi ("sten", "stenblock") och betyder i överförd bemärkelse ungefär "vittrad sten" eller "förvittrad granit". eftersom de olika värmeexpansionskoefficienterna av mineralerna som rapakivigranit består av gör den smulig. En del varieteter vittrar lätt till grus.

Läser på Wikipedia att en del varianter är mer beständiga och använts som byggnadssten och i monument.

Hur bergarten bildats är bortom min horisont.

Svara

syntax 2026-05-17 12:06

Begreppet bortom horisonten existerar inte för pigga arkeologer och pensionerade kulturgeografer... :-)

Att dra samma slutsatser som Linné är kanske inte en så stor merit numera. Moderna genetiska metoder har visat att gubben hade grundfel i hela sin artindelning.

Svara

Margareta Cortés 2026-05-17 12:36

Så fascinerande att se hur du knyter ihop Linnés iakttagelser med dagens upplevelse av stenen. Det är något särskilt med platser där tiden nästan ligger i lager – både i själva berget och i berättelserna runt det. Jag fastnade särskilt för hur ljuset förändrar färgen, från det där nästan grå till det rödaktiga som glimtar till när solen ligger rätt. Man förstår verkligen varför både bönderna och Linné stannade upp här. Tack för att du tog oss med till en så märklig och vacker plats.

Besvara

Svar från Måns H 2026-05-17 18:31

Tack Margareta för din inkännande kommentar!

Svara

Wolfgang Gerlach 2026-05-17 12:37

Detta var lärorik! Jag är själv mycket intresserad av hur vårt landskap har bildats och formats, vilket jag ibland fotograferar. Den här sortens sten hade jag ingen aning om, varför Ditt blogginlägg är så givande. Tack så mycket för bilderna och den informativa texten! Hälsningar Wolfgang

Besvara

Svar från Måns H 2026-05-17 18:43

Visst är det märkligt! Gotland bildades under havets yta för 400 miljoner år sedan. 800 meter av den kalksten som då bildades är kvar. Vi har hus på Gotland. Det ligger 25 meter över nuvarande havsytan, på det som var en strandvall för kanske 7000 år sedan. Tomtens synliga yta består av kalkgrus och lite jord, strax under kalkberg, men det finns också djupa skikt av lera.

Svara

bildsten 2026-05-17 23:13

Rapakivigranit är ganska vanlig här där jag är nu, på en ö i Världsarvet Höga Kusten. Man stöter på den här och var på öarna här. Den är ofta, men inte alltid, rödaktig och lyser fint när solen står lågt. Öarna här låg under vatten för ca 7000 år sedan, de flesta är mellan 60 och 70 m höga. Mjältön är ett rejält undantag, Sveriges högsta ö är drygt 230 m
Man kan förstå att Linné kliade sig i huvudet och undrade hur den konstiga stenen kommit dit från Åland. Kul referat.

Besvara