Grävköping

Nu är Norrköping ännu mer uppgrävt än vanligt.

Huvudstråket Drottninggatan / Saltängsbron är avstängt. Bron ska repareras och det tar sin rundliga tid. Sen ska gatan rivas upp för att förnya spårvagnsspåren. Parallellgatan där jag bor, Gamla Rådstugugatan, stängdes av i förrgår. Det går tack och lov ändå att ta sig ur huset och t o m få ut bilen. 

Samtidigt aviserar EON att elkablarna i gatorna ska bytas och Nodra (kommunala VA-bolaget) att VA-nätet är uttjänt.

Norrköpingsborna resonerar på sitt grovhuggna sätt att åtgärderna lämpligen borde samordnas och snabbas upp så att stan kan fungera. Javisst säger de inblandade, vi har en samordningsgrupp för ändamålet.

Så jag trodde i min enfald att dom där kablarna skulle ner nu när gatstensbeläggningen på "min" gata görs i ordning. Men icke, dom ska ner om ett par tre år.

Så här var läget i går 5 maj 2025.

Grävmaskinisten hyvlar försiktigt fram gatstenen och lägger den för sig.

Han heter Casper och jobbar för Samuelssons Entreprenad AB i Norrköping. Nä inga kablar ska ner nu säger han.

Men i morron ska vi packa om underlaget för stenen och lägga dit beläggningen igen!

Tunga MC och amerikanska vrålåk firar första maj.

Storstädning hemma men motordånet pockade på uppmärksamhet.

Oj oj oj att det finns så många motorcyklar i Norrköping med omnejd! Arrangören Peking MC har skäl känna sig nöjd med uppslutningen. Här någon promille av dom som mullrade förbi. Jag säkrade kameran med ett starkt snöre och sträckte ut den genom vardagsrumsfönstret.

Pentax K3 II med Pentax fisheyezoom 10-17 mm @ 13mm. Inte dokumentär. Tre hojar hämtade från annan exponering.

Sen kom förbandet till bilkortegen. Motorgården Norrköping som arrangerade hade inte snålat på den akustiska effekten. De väldiga högtalarna överröstade motormullret.

K-1 med 35 mm Pentax FA. 

Sen kom de första bilarna av vad jag tror 1000.

Många, väldigt många, var i perfekt nyrenoverat skick eller då det gäller de nyare perfekt hållna.

Den här var utstuderat sliten i lacken.

Den här i ett skick som visar bilens årsringar

K3 II med Pentax 77 mm

Detroit Iron ställer krav! Man kan ju inte visa sig okammad i en sådan bil!

K3 II med Pentax 77 mm

Krigsjeep från 1944.

Och nutida Jeep Wrangler Rubicon.

Hoppsan! Nåt har hänt. Även en aldrig så välhållen amerikanare kan komma ur balans.

Länge luktade det ju bensin på gatorna. Sen kom katalysatorerna och tankar utan vädringshål. Lukten försvann. De här gamla åken saknar katalysator men luktar inte som förr. Dagens motorbränsle har annan sammansättning. Denna första maj fylldes gatan av den lite mer sötaktiga doften.

Amerikanska efterkrigsbilar hade plåtfälgar med kromade navkapslar. Eller möjligen fejkade ekerhjul. Nu rullar även omsorgsfullt renoverade exemplar på hjul med aluminiumfälgar.

Påskalammet och swirly bokeh

Påskdagen såg vattnet i Hästskodammen ut så här. 

Jag associerade på lammet som ingår i det gotländska vapnet. Sigillet här nedan är från 1288. Jag använde det som förlaga för glasen i dörrarna som ledde in till stadsarkitektkontoret på Gotlands kommun. De blev snygga med medeltida emblemet sandblästrat i glaset. Och eftersom jag jobbat mycket med detta så satt minnet i.

Gutenses signo, Christus signatur in Agno - vilket betyder:
Jag betecknar gutarna, Kristus betecknas genom lammet.

Nu används lammet som bär en fana som heraldiskt vapen för landskapet Gotland, Region Gotland och länsstyreksen på Gotland. Det återfinns också på fastlandet.

Nere vid Strömparken blommade ännu magnolian. Jag testade mitt ryska objektiv Zenit 58mm 2.0 och är det inte lite swirly bokeh i bakgrunden?

Filmklubben visar Nomadland

För några år sen bjöd en kompis in mig till sin filmklubb. Ett bra gäng. Vi träffas för att se en Film som någon valt ut, man får inte reda på vilken i förväg. Sen blir det kaffe o bulle och prat om Filmen och kanske prat om livet.

Pentax K-1 med Zenit MC Helios 58mm f2

Vi hyr in oss i kommunens kulturkvarter Hallarna, en f d textilfabrik. Bland massor av andra faciliteter finns en film- och teatersalong. Allt är i bästa fall second hand, annars tredje eller fjärde hand. Projektorn är bra. Det är ofta svårt att få igång elektroniken, men med förenade krafter och ibland hjälp av proffs i personalen brukar det gå.

Häromdan visade Staffan "Nomadland", en ganska ny amerikansk off-Hollywood film om dem som pejorativt kallas "trailer trash". Människor som blivit utan jobb och hus och drar omkring i husvagn eller skåpbil.

Den tog tag i mig och släppte inte taget. För att fä lite bakgrund surfade jag runt. 

Empire i Nevada finns (fanns) på riktigt. Grunden lades på tidigt 1900-tal för att utvinna en gipsfyndighet. 1948 startade ett storbolag tillverkning av gipsskivor. Det blev en bruksort med som mest 750 invånare. Gruva, fabrik, bostäder, dagis (!), skola, affär, liten flygplats, golfbana, kyrka. Företaget ägde det allra mesta. 2011 lades verksamheten ner. Dom som hade tjänstebostad fick bo kvar 2 år, sen åkte dom ut. 

Staden blev en "Ghost Town". (Den har återstartats i mindre skala vilket filmen inte tar upp.)

En del lyckades väl hitta "riktiga" jobb på annat håll, en del blev som i filmen "trailer trash". Bor i husvagn / husbil/ campingvagn på campingplatser där det går att få nåt påhugg i närheten. Campingplatserna (Trailer Parks) ligger alltid avigt till för att inte störa, ofta "på andra sidan spåren", och sånt som skola och affär med bra matvaror finns inte.

Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century is a 2017 nonfiction book by American journalist Jessica Bruder about the phenomenon of older Americans who, following the Great Recession from 2007 to 2009, adopted transient lifestyles traveling around the United States in search of seasonal work (vandwelling). The book was adapted into the 2020 film of the same name, which was ... en.wikipedia.org

Filmen är inte direkt dokumentär utan bygger löst på verkligheten och boken. 

Huvudrollsinnehavaren Frances McDormands biologiska mamma var "white trash", något McDormand står upp för. Hon adopterades bort som baby och fick adoptivföräldrarnas namn. Adoptivmamman var sjuksköterska, pappan pastor i en frikyrka. Hon spelar nog den hon blivit utan adoptivföräldrarna och filmkarriären.

Många i filmen spelar sig själva.

Sammantaget känner jag det som att filmen visar verkligheten men, gissningsvis av respekt för dem de visar, låter bli att gräva ner sig i sånt som bristande tandhälsa och den ständiga kampen för att få pengar till bensin. Visar hellre naturupplevelser och lyckliga ögonblick. Huvudpersonen erbjuds enligt filmen att få bo hos sin syster och svåger men väljer sin campingbil. Helt realistiskt, i USA är det kutym att ställa upp för varann men även amerikaner klarar i verkligheten endast med svårighet mer är tre dygn.

Som tittare slapp man våld, närgången sex, hitte-på dramaturgi utan fick se människor och landskap. Och fick en inblick i hur livet kan bli då inget går som på räls.

Flygvapenlegend fick ner dödstalen

Förra söndan intervjuade Martin Wicklin förre ÖB Micael Bydén i P1. Bydén framhöll den speciella andan inom flygvapnet (och senare hela försvaret). Alla förväntas att göra sitt bästa. Ibland blir det ändå fel. Då ska tillbudet rapporteras och ligga till grund för säkerhetsarbetet, men inte bestraffas. Den andan hade hjälpt honom komma från småorten Gnarp till landets högsta yrkesmilitära position utan att förlora sig själv.

https://www.sverigesradio.se/avsnitt/micael-byden-om-nato-trygghet-och-kritiken

Då kom jag ihåg en tidningsartikel för 60 år sen. På den tiden hade andan sen länge gått ut på att leta fel, utesluta och bestraffa. En person gick före och lyckades få ändring. Han var upphovet till den pedagogiska inriktning som idag präglar Flygvapnets flygutbildning.

Ännu på 1960-talet gallrades de flesta ut, ofta på helt godtyckliga eller irrelevanta orsaker. Utbildningen blev i stället världsberömd för sina låga elevavgångar. Nästan alla som antas klarar utbildningen. Dödligheten bland de färdiga piloterna var stor, siffrorna mörkades men det var fråga om flera hundra. Detta avfärdades med att de övade för krig. Då får man räkna med visst spill. Och felen berodde alltid på piloten, aldrig systemet. Efter systemändringen upphörde med tiden den typen av olyckor, det händer dock helikopterhaverier.

I artikeln fanns ett foto på den skarpskurna överste i perfekt uniform som fick ändring. Med hjälp från Flygvapenmuseum och eget letande på nätet  har jag nu tagit reda på att han var överstelöjtnant Palle Johansson, senare namnbytt till Folke P. Sandahl.

Lärarna hade tidigare haft rollen som felfinnare och straffutdelare. Nu blev de i stället handledare och coacher.

Nedan skärmdump ur filmen "Press Utan Stress" med Johansson / Sandahl som en av upphovsmännen. Dumpen visar det ögonblick då en flygelev landar i dimma med hjälp av instruktioner från tornet. En tidigare helt otänkbar situation.

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DkdSOSKrfC8

Filmen har bra flygscener, men lyckas inte förklara så att jag förstår hur Palle Johansson bar sig åt för att vända utvecklingen. Gissningsvis var det kombinationen perfekt och hård yttre persona, han var faktiskt fruktad, och därinnanför en klok och omtänksam man.

REDIGERING 15 april: Jag trodde att filmen visar en rekonstruktion av en nyckelscen då Palle Johanssoms egen flickvän sa åt honom att välja mellan henne och flyget. Hon ville inte vara med om att han skulle störta. Idag fick jag reda på av min sagesperson på Flygvapenmuseum att scenen var helt realistisk, men att den unge mannen var en annan kadett. Paret fortsatte trots allt tillsammans tills denne omkom i en flygkrasch.

På senare år framstod Johansson / Sandahl även utvändigt som snäll och hjälpsam. Blev en legend inom flygvapnet och hedrades med en överflygning vid sin begravning. Han hade då varit pensionär åtskilliga år.

Det arbetssätt han fick igenom bidrog i allra högsta grad till att få ner dödstalen i det fredstida stridsflyget  Nån gång kring 1970 stadfäste Riksåklagaren att egenrapporter om tillbud inte ska användas som underlag för åtal. Sammantaget en klok och effektiv inställning. Det behövs mer av den i samhället. Dessvärre ser det tvärtom ut, cancelkulturen breder ut sig. Felfinnarna lyckas straffa allt fler och skrämmer ännu fler till att göra så lite som möjligt.

Har någon av läsarna möjligen tillgång till det foto där Palle Johansson framstår som inkarnationen av hård men rättvis?