Vinnare av utmaningen "Gråväder" utsedd av Göran Segeholm. Leica.

Göran Segeholm: Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Av bidragen till gråväder är det ganska många bilder som har ett så dominerande huvudblickfång att den här effekten inte uppstår. Några av bilderna skulle jag snarast beskriva som gatufotografi, fokuserade kring händelser i stadsmiljön snarare än själva stadsmiljön. Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

Med detta sagt:
Lennart Runhages bild "Malmö i gråväder" och Lena Erikssons "Grå morgon" är de två bilder som jag valt mellan. Länk till Lennarts bild:

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3799944.htm

Lennarts bild har fördelen att den verkligen är ett "cityscape". Samspelet mellan pizzerian, graffittiväggen till vänster och bostadshusen till höger är intressant och skapar tillsammans en levande bild av staden. De lövfria träden beskriver årstiden och speglingarna i vägbanan ger en extra dimension åt väderleken. Bildens övre halva är estetiskt engagerande med sina kantiga former och höstdystra färger. Bildens nedre del är dock betydligt svagare. Jag förstår intentionen med att ha med cyklisten, vars uppfällda luva och hukande kroppsspråk får läsaren att leva sig in i hur det skulle kännas att vara på platsen. Men cyklistens centrala placering precis framför bildens andra huvudblickfång — den lysande pizzerian — gör att läsarens blick cementeras väldigt hårt just i bildens centrum.

Lena Erikssons bidrag "Grå morgon" är mycket mer direkt än Lennarts "Malmö i gråväder".   

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3798365.htm

Den är estetiskt mer tilltalande och lika emotionellt engagerande. Dess svaghet, med tanke på att vi tävlar i genren "cityscapes", är att den möjligen är för enkel och snabbläst. Den är inte en lika komplett historia som Lennarts, där vi kan se vilka som bor i området (grafittimänniskorna), leva oss in i hur det skulle vara att driva en pizzeria samt känna hur det är att cykla i regnet och vinden en kylig gråvädersdag. I Lennarts bild är också tristessen mycket mer påtaglig. Men, som sagt, Lenas bild är estetiskt mycket lättare att ta till sig, samtidigt som den har en svaghet i att den visar ett mer "typiskt motiv" än Lennarts, vilket gör att jag har en känsla av att redan ha sett Lenas bild ett antal gånger tidigare i livet.

Som ni förstår står jag inför ett dilemma, som bäst löses genom att Måns Hagberg klipper putsduken i två delar och skickar Lennart och Lena halva var.

Göran Segeholm, fotograf, skribent och huvudlärare på Fotografiska i Stockholm.

Måns kommentar: I utmaningen kom många fina bilder, från den första vackra stämningsbilden från Skeppsbron i Stockholm till fotografiskt effektiva sista bilden Gråväder i Tokyo.

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3552850.htm

https://www.fotosidan.se/pools/view/11241/3800457.htm

I just den här utmaningen, att gestalta tristessen i ett evigt gråväder, hade jag fastnat för samma bilder som Göran. Men Göran har tydligare motiv! Nu till prisutdelningen: 

Grå putsduk från Leica Center var ju tänkt som en kul grej. Den var mindre än jag mindes och vit, inte grå. Fin sak, men jag har klippt den i två delar. Lennart Runhage och Lena Eriksson får var sin del. Bonus: Både Lennart och Lena får en fullstor putsduk med stadsmiljömotiv!

STORT TACK till alla Cityscapedeltagare som skickat in och kommenterat bilder i utmaningan Gråväder! Och STORT TACK till Göran Segeholm som inte bara avgjort utmaningen utan bidragit med många kloka synpunkter om utmaningar, om att gestalta tristess och om inriktningen på gruppen Cityscapes. Jag tar dem till mig och återkommer. 

Så tänker Göran Segeholm om utmaningen Gråväder

Bildtext: "Gråväder i surbullestan". Utom tävlan.

För en månad föreslog Lena Eriksson en utmaning på Cityscapes: Gestalta vårt hopplösa gråväder i bild!

Efter några dagar ställde Göran Segeholm upp som domare! Göran är en stor inspiratör. Hans bok "Konsten att ta vinnande bilder"  visar hur man vinner betraktarens hjärta. Så här tänkte Göran bedöma "Gråväder".

Hej, jag heter Göran Segeholm och är lärare i fotografi, bland annat på Fotografiska i Stockholm. Jag har lovat att utse en vinnare i utmaningen "Gråväder", men jag skulle först vilja resonera lite kring exakt vad jag avser att belöna. Bakgrunden till det är att det finns så många utmaningar där det inte uttrycks särskilt klart vad som efterfrågas, och då blir bedömningarna alltför mycket en fråga om den personliga smaken. Så jag vill i förhand avslöja lite mer om vad jag kommer att titta efter (förutom att bilden domineras av gråväder):

1. En känsla av tristess. Gråväder kan ju vara både vackert och deprimerande, men eftersom utmaningen har sin grund i Måns oförmåga att gestalta tristessen så är det detta jag går på. Den här gången har inte "vackra" bilder av gråväder någon större chans. Detta meddelar jag i förhand för att jag inte vill att utmaningen ska handla om vem som tolkar temat mest fyndigt eller ovanligt, utan att det blir en utmaning i att med gråväder som en viktig faktor gestalta tristess i cityscapegenren.

2. Staden måste spela en viktig roll i bilden. En tristess som skildras främst genom en människa eller ett djur där stadsmiljön enbart fungerar som en fond kommer inte att ha lika bra chanser som bilder där stadsmiljön spelar en viktig roll. Självklart får människor/djur vara med i bidragen, men om bilden blir läst som "en ledsen katt, och kolla den är i staden" så blir det mindre poäng än "kolla vad den här miljön gör katten ledsen". Ni fattar. Hoppas jag.

3. Att budskapet går fram utan störningar. Avdrag för "gåtor" i bilden som inte har med budskapet att göra — som till exempel "men vad är det där till vänster egentligen, en sopsäck eller en björn?"

4. Att bilden är tagen i ett knäpp. Inga montage eller kompositer alltså. Däremot är jag välvilligt inställd till kärleksfull massage i efterbehandlingen.

I söndags var Göran färdig:

Hej, då var min bedömning klar.

Först en allmän reflektion: Det tycks mig att det i gruppen inte finns någon tydlig gemensam uppfattning av vad genren "cityscapes" egentligen innebär. För mig är "cityscape" en urban version av "landscape", alltså ett "övergripande intryck" (för att citera svenska wikipedia) av en stads arkitektur, grönområden, infrastruktur.

Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

Av bidragen till gråväder är det ganska många bilder som har ett så dominerande huvudblickfång att den här effekten inte uppstår. Några av bilderna skulle jag snarast beskriva som gatufotografi, fokuserade kring händelser i stadsmiljön snarare än själva stadsmiljön. Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

I nästa inlägg kommer Görans beslut och, allra intressantast,  motivering!  

Premiär!

Bildtext: Darkness past Noon. Norrköpings industrilandskap.

.

Ny blogg! Den ska ge oss på Fotosidans grupp Cityscapes plats för samtal. I andra hand kan den handla om annat. Alla är välkomna att ge kommentarer, du behöver inte ens vara inloggad!

Impulsen kom då Göran Segeholm ställde upp för att bedöma bilderna i Cityscapes utmaning Gråväder. Han började med ett  alldeles utmärkt budskap med stort allmänintresse. Det kom tyvärr bort från Klotterplanket. Tekniken strular ofta där.

Nu är Göran klar med sin bedömning! Prisutdelning stundar. Allra först ska Görans ursprungliga budskap publiceras igen, sen hans reflektioner över bilderna och hela inriktningen på Cityscapes. Intressanta tankar om foto och säger något om stadsbyggnad.

Görans inlägg kommer i den här bloggen. Här finns ju alla möjligheter att svara och kommentera. Jag länkar bloggen till klotterplanket, men svara gärna på bloggen.

--------------------------------

Själv är jag fs-medlem sen 2005 och med i Cityscapes sen 2008. Amatörfotograf sen 1962, mest med Pentax. Till yrket är jag arkitekt och samhällsbyggare. Har jobbat som privatanställd, på kommuner, länsstyrelser och statliga verk, som utbildare och har nu egen verksamhet. Bor i Norrköping och har hus på Gotland.

Power Up Ukraine tar emot generatorer och ser till att de kommer ända fram

1000 elverk och 76 fordon har kommit i bruk i Ukraina tack vare ideella organisationen Power Up Ukraine. Häromdan fick några kamrater och jag information via Teams av en av ledarna, Simon Simonsson. Blev imponerad och berörd.

Verksamheten startade inom Vasakyrkan i Kalmar. Den är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och därmed en del av Svenska kyrkan. Vasakyrkan har sen länge en stor ideell verksamhet. Den var med och startade Filippushjälpen i Ukraina 1991 och bidrar med förnödenheter till Ukraina.

Skärmdump från Powerupukraine.se

Efter att ha följt krigets utveckling stod det klart att landet står utan stora delar av infrastrukturen för produktion och distribution av elkraft. Ur detta föddes projektet ”Power up Ukraine”. Gruppen startade en insamling för att kanske kunna köpa ett av de kraftaggregatfordon som försvaret ställt av och stod utan nytta.

Skärmdump från Powerupukraine.se

De fick ihop 1,3 miljoner. Pengarna räckte till många fordon. Kompetent folk ställde dem i ordning och de kom fram. Sen har verksamheten vuxit! Power Up Ukraine är sedan 2024 en egen ideell förening. Den behåller banden till Vasakyrkan.

https://www.powerupukraine.se/

Projektgruppen består till stor del av amatörer som arbetar hårt, har kul tillsammans och lär sig nya saker. De leds av proffs bestående bl.a. av ingenjörer, chaufförer, elektriker och administratörer. Några är medlemmar i Vasakyrkan. Andra har knutits till projektet för att fylla kompetensluckor. Gemensamt för alla är det ideella arbetet och engagemanget för det krigsdrabbade Ukraina.

För att på ett juridiskt korrekt och ekonomiskt säkert sätt överlämna materielen till ukrainska staten samarbetar Power Up Ukraine med Filippushjälpen. De har kontakter med en svensk mottagningsorganisation som samarbetar med ukrainska staten. Energimyndigheten bestämmer var elverken hamnar. Elverk och fordon körs ända fram och överlämnas utan mellanhänder.

En bil kan säkerställa vattenförsörjningen i olika byar. I städerna kan en bil köras runt till vattentornen och pumpa upp vatten när elnätet slagits ut. Sen fungerar vattenförörjningen med självtryck. Ett fordon är stationerat hos räddningstjänsten i Lutsk. Skolor, sjukhus och andra verksamheter får reservström.

Konvojerna har lett till att Sverige har blivit en av de fem största givarna av återuppbyggnaden av energisektorn i Ukraina, vilket president Volodymyr Zelenskyj kommenterar på sin hemsida: »Det är en väldigt konkret manifestation av hur högt Sverige värderar människor och mänskligheten.«

Det här förser parlamentet i Kiev med ström när elnätet ligger nere.

Ute i fält är Scaniabilarna uppskattade. De går och går.

I skolorna flyttar undervisningen ner i källaren vid flyglarm. Vanliga små reservelverk för hemmabruk räcker för belysningen. De kan också ge ström till datorer och mobilladdare. 

Nu har 35 miljoner kronor samlats in. Privatpersoner, församlingsmedlemmar och finansmän donerar. 1000 elverk, stora och små, har en sammanlagd effekt 30 MW. Power Up Ukraine tar emot alla elverk, stora och små, renoverar dem till driftsdugligt skick och ser till att de kommer ända fram till lämpliga platser i Ukraina. Står nåt elverk och skrotar i förrådet, hör av dig till Power Up Ukraine.

Dubbelt så många skarvar mitt i stan! Vad göra?

Häromdan såg jag en ensam skarv i Strömmen mitt i Norrköping. I går var dom två! Ungar kan vara på gång. Gulligt, men hur blir det om dom flyttar upp från sina stenar i Strömmen till balkonger, hustak och träden i Strömparken? Och förökar sig. I Bråvikens innersta del nära Norrköping har en ö blivit helt kal. På en annan har träden börjat dö.

Här är dom i alla fall, fästeparet.

Den ena har varit ute och fiskat, är genomblöt och ligger väldigt lågt i vattnet. Bara huvudet sticker upp.

Full fart mot privata stenen.

Dags torka fjädrarna.

Nu en titt en bit upp. En hundraårig fabriksbyggnad konverterad till bostäder.

Med balkonger och tak att sitta på! Nåt för mig kan nog fågeln tycka.

Och det finns träd också! Skarvarna har hittat en för dom bra biotop.

Två får säkert plats. Men blir dom tvåhundra blir det säkert konflikt!