3/ Fotografens inre monolog

Det här är ett ämne som helt bör lämnas därhän. Jag menar: -Vad blir det av en tvättäkta monolog när den hamnar på en blogg? 

Ändå finner jag det intressant att ytligt beröra detta perifera men paradoxalt centrala område i varje plåtande människas praktik. Finns det en nivå som gör att molologerna kan mötas och få energi av andra? Eller är det helt enkelt fel på premissen? Finns det överhuvud taget någon monolog? Kan man vara helt utan intryck från andra människors tankar som lagrats någonstans i hjärnbarkens epifenomenologiska mysterium?

Vinter och mörker

Trots de ovan anförda invändningarna finner jag det användbart att tala om monolog. 

Just nu handlar den dialogiska monologen  om att skanna en större mängd negativ från en släktträff  denna sommar. Jag tycker det känns bekvämare att ha fixerade silversalter som minnesbärare än digitala dito men tvingas av nödvändighet att göra denna hybrid av analog och digital teknik.

När mängden negativ blir så stor som det är i detta fallet börjar den inre monologen att bli självkritisk och rannsakande skarp. Varför inte behålla din fina Nikon D2 och plåta som folk? 

Ja, varför inte? 

/H

alf109 2011-08-05 17:52

Kör med bägge delarna. :)
Jag har ju kört en del med den digitala apparaten, som levererar alldeles utmärkt resultat, men nu är jag tillbaks till att sätta ljusspår i silvergelatinet igen. :)

Personligen handlar det mest om en odefinierad känsla, förmodligen en känsla som bygger i stort på gammal vana. Jag är helt enkelt van att ha mina bilder inverterade på plastremsor. Jag gillar när fotografiet blir fysiskt även om bildresultatet blir det samma.

Detta innebär ju inte att jag behöver välja, för mig kommer nog bägge teknikerna att berika mitt fotograferande i framtiden. Det jag väntar på är att den digitala bilden skall få ett ordentligt genomslag i sin egen rätt. Jag menar med detta att man utnyttjar det uttryck som fås från en digital fil i stället för att till varje pris försöka efterlikna det analoga uttrycket med kornsimulering med mera.

Hur som helst är det bara två olika apparater för att fånga tid. ;)

-affe

Ps. Du har verkligen gjort en raketstart med bloggandet. :)

Svar från Instantclassic 2011-08-05 19:30

Visst har du rätt i att det gäller att fånga tid. Det är bara det att jag är osäker på datalagringen och vill gärna ha den fysiska backup:en som filmen innebär.

Jag använder och är beroende av den digitala tekniken men tvekar när det gäller beständigheten. Vanan spelar stor roll och den tidiga präglingen på den gamla tekniken kan vara förklaringen till min inställning. Även om jag gör mitt bästa för att låta rationell ;)
Jag är också fäst vid det som gällde för att vara "State-Of-The-Art" när jag var ung. Något jag får återkomma till i bloggen framöver...
/H

alf109 2011-08-05 19:43

Jag tycker också att det är ett problem med det digitala, lagringen. Negativen åker ju in i sina pärmar och finns där, även om man inte tycker att de har något speciellt värde för stunden. Med det digitala tror jag att man dels kastar bort en massa bildfiler som kanske skulle vara kul att ha längre fram, och dels att man inte inser behovet av backup innan det är för sent. Dessutom är ju detta uppbackande en evig process som måste repeteras med jämna mellanrum. Men negativen finns ju där i sina pärmar så länge inte bostaden brinner ned. :)
-affe

Kufarna 2011-08-06 10:21

Dilemmat är, om jag förstår dig rätt, långt mer komplext än valet av teknik och utrustning det handlar inte om att välja analogt eller digitalt eller en pragmatisk medelväg. Istället är den självreflexiva attityd du beskriver i förhållande till själva praktiken är ofta präglad av plågsam medvetenhet och rannsakan. Alla valmöjligheter riskerar stå i vägen för vad som gjorde verksamheten intressant till att börja med och varje ställningstagande bidrar till att färga det egna perspektivet. Att skriva om den inre monologen är naturligtvis samtidigt att initiera dialogen. För egen del finner jag det intressant. Om inte annat för att ett samtal, om än virtuellt, ger tillfälle att formulera sådant man annars tar för givet eller annars riskera att bli obegriplig för andra. Själva formuleringen av dessa dolda antaganden kan förhoppningsvis hjälpa till att skingra tvivlen. På så sätt blir även min läsning av din text rätt olik Alfs och kanske även ditt svar, om man nu kan hoppas på ett sådant. Tack för intressant läsning.
Hälsningar
BKL

Svar från Instantclassic 2011-08-06 11:17

Min åsikt i frågan är svävande. Min praktik visar på ett ställningstagande men utan den envisa frågan hade en fast åsikt förelegat.
Att, som jag gör, kalla denna inre process för monolog, är också något missvisande och för tankarna till ett berättartekniskt grepp. Ser jag nu.

Men detta är inte författande. Inte heller är det någon pedagogisk fråga vars svar senare lyfts fram inför en luttrad publik.

När något inte fogar sig efter min redan fastslagna åsikt underkastas jag av det som vi här har kallat den inre monologen, men som egentligen borde ha kallats en fråga. Den påträngande frågan skakar envist och ihärdigt min invanda åsikt.

Jag håller med Alf om den eviga digitala backup:en, men inser också det bräckliga i silversalternas långsiktiga beständighet. Kanske är det i grunden en symbolisk diskussion om minne och död?
/H

Kufarna 2011-08-06 11:52

Bakom den enkla pop-quiz formuleringen; digitalt, analogt eller båda, döljer sig svårare och mer ihärdiga frågeställningar av karaktären; varför gör jag det här, på detta sätt och för vem? Den första formuleringen kan givetvis besvaras medelrationellt vilket inte är fallet med de senare. En inre monolog kan beröra båda men självreflexivt blir det i synnerhet i de senare formuleringarna. Och där får man nog räkna med en process utan något slutgiltigt svar - om det inte är så att själva verksamheten motiverar sig självt! Tackar för ditt svar på min kommentar! Hälsningar /BKL